Senaste inläggen

Av jag-bara - 25 juli 2015 21:32

Hur hittar man sin magkänsla igen? Eller rättare sagt, hur ska man våga lita på sin magkänsla igen? När den en gång lett en så fel, svikit en så totalt, hur ska man då våga tro på sin egen instinkt någonsin igen.
Ps missbruk tog allt ifrån oss. Men bara det materiella går att ersätta. Boendet gick att ersätta (till slut). Möbler, kläder och andra saker som försvann framför ögonen på oss, har ersatts av nya. Men hur ersätter man sitt känsloliv?
Jag brukade lyssna mycket inåt. Gick den väg som kändes bäst, den jag uppfattade som mest logisk. När jag bodde med P var där många saker jag reagerade på, men som han gav förklaringar på. Logiska förklaringar jag kunde köpa. Förklaringar min magkänsla köpte och trodde på. Som jag nu vet bara var lögner. Hans små vridna förklaringar dolde galet stora lögner. Lögner som tog allt jag ägde och hade ifrån mig. Hur kunde det bli så?
Hur litar man på någon annan igen efter nått sånt. Hur litar man på sig själv igen? Kan man få sin känsla utbytt och ersatt av en ny fungerande? Eller är det säkrast att gå efter regler "lita inte på nån, inte ens dig själv". Fick ett halsband för några år sedan med texten "följ ditt hjärta". Det var precis det jag gjorde, och se vart det bar hänn, ,,,
Jag lyssnar fortfarande inåt. När det dyker upp nya människor runt mig i olika sammanhang försöker jag som alltid lyssna på min egen känsla. Men det är svårare nu. Har tjockare murar runt mig. Misstror oftare. Stänger ute oftare. Säkert avfärdar jag många trevliga människor, för säkerhets skull. Det gör mig arg ibland att P har tagit även det ifrån mig. Min tillit till mitt eget omdöme.
Så hur hittar man det igen? Går det att hitta? Jag hoppas det. Vill inte P ska ha tagit ifrån mig något jag inte kan återskapa.

ANNONS
Av jag-bara - 24 juni 2015 23:07

För två år sedan låg du fortfarande i min mage. Helt ovetandes om det kaos som pågick runt oss. Det var tryggast att ha dig där. Så länge du var kvar där kunde ingen ta dig ifrån mig, inte diskutera fosterhems placeringar om jag inte hittade ny bostad. Inte dra i vårdnadstvister. Så länge du var kvar var du trygg, och jag med. En del av mig önskade du kunde vara där hur länge som helst. Samtidigt var jag totalt orörlig fysik av det, och det var påfrestande. Kluven, orolig, vad skulle hända, och när,,,?
Men du hade bråttom. Kanske kände du på dig hur desperat jag och dina systrar behövde något att le åt, något som handla om framtiden och att det fanns en. Du kom en månad för tidigt, och ändå nu i efterhand känns det som du kom precis i tid. Snabbt gick det. Du kom nästan i bilen påväg in som min stackars svåger körde i raket fart. Men in kom vi, och ut kom du. Minst men störst. Du utmärkte dig direkt på neonatal med att vara största bebisen där. Vi blev liggande där ett par dagar. Så många tankar som slog volter i mig då. Vad händer nu? Kommer allt att ordna sig? Kommer något att ordna sig? Ovissheten låg som en mörk skugga över hela situationen. Att ligga på en avdelning med "vanliga" nyblivna föräldrar gjorde inte saken bättre. Led av att höra deras planer för vad de skulle göra när de kom hem. Hur de skulle inreda barnkammare. Jag hade ju också haft sådana planer. Men rummet som varit tänkt till det var nu tillfälligt möblerat som kontor inför visningar. Min lilla skulle aldrig få sin barkammre. Hennes chans till det hade någon annan spelat bort.
Men tillvaron rullade på. Vi fortsatte vår kamp och nu var hon med i den. Hon spred så mycket glädje i vår annars jobbiga vardag. Hon gav oss ett nytt focus som varit svårt att hitta tidigare. Det var bra för oss alla att uppleva det kom nya saker i livet. Allt bestod inte bara av att saker försvann. Det kommer nytt liv, sötaste lite kom. Hon påminde oss om att deta inte var slutet, för deta var ju hennes första början. Om något så var det en omstart för oss andra. En jobbig sådan, men definitivt inget slut.
Under dessa två år har så mycket hänt, mycket till det bättre. Du fick inte barnkammaren som var tänkt, men jag är säker på att du har det bättre i din nuvarande. Ovetandes om att livet kunde sett anorlunda ut, tar du världen med storm från precis där du är. Du har ingen aning om allt som hänt och ibland har din livsglädje varit vår räddning. Den har smittat av sig och gett oss kraft.
Idag har vi firat dig. Jag och dina systrar som du avgudar. I vårt hem. Med presenter och tårta som vilket barn som hellst. Som om det var så här det var meningen det skulle vara.
Men inom mig firar jag även så många andra segrar. Att alla de orosmoln som fanns när du kom är borta. Att vi klarade det. Att jag nu vet hur allt gick, och att det gick. Så grattis älskade unge. På två år har du redan gett din omgivning så mycket positivt så det hade räckt en livstid.

ANNONS
Av jag-bara - 18 juni 2015 22:20

När allt vänd upp och ner, in och ut är det lätt man tappar focus på vägen ut ur kaoset. Utan att veta om det har jag levt mitt i en missbrukare bubbla, en värld som var så snedvriden (förstår jag nu ). Men jag trodde ju det var äkta och sant, att jag hade rätt bild framför mig. När den försvann letade jag efter nytt focus, ny väg framåt. Det är jätte svårt. Hur litar man på sin magkänsla när den ljugit för en de sista 4 åren? Hur ska man kunna koppla av och följa sin instinkt när den lett en så fel under lång tid? Så jag börja leta efter min egen personlighet innan allt hände. Ville hitta tillbaka till den jag varit. Men hur gör man det? Hur mycket av min magkänsla har P spelat bort? Hur mycket av mitt sätt att tänka är min egen personlighet och inte något P skapat?
Det gäller att tänka framåt och inte bakåt. Ändå måste jag tänka bakåt för att komma framåt. Många säger jag inte ska fundera för mycket på allt som hänt. Inte helt lätt. För hur väljer man sina egna tankar? Jag behöver fundera, älta och analysera. Det ända sättet för mig att komma framåt. Inte varje dag, längre, men ibland behöver jag.
När jag var liten hade jag en kompis som bodde nära. Vi har så otroligt många roliga minnen ihopa. Vi var barn ihopa, tonåringar ihopa, på väg ut i världen ihopa. Men sen någonstans på vägen gick våra liv åt olika håll. Inte av någon större anledning, så bara blir det ibland. Men plötsligt häromdagen får jag helt oväntat ett sms från henne, från min L. Hon skriver hon hittat min blogg och läst allt och inte kunnat släppa tanken utan ville höra av sig. Dagen efter pratar vi i telefon. Samma välbekanta röst jag vuxit upp med. Plötsligt kom alla minnen från när vi varit små strömmande. Vi prata om allt som hänt, allt jobbigt. Ändå var det ett glatt samtal. Hon påminde mig om att deta är bara en parantes i mitt liv. Att jag har haft så mycket roligt innan honom och att det kommer så mycket roligt nu efter. Kände hur mitt focus blev tydligare under vårt samtal. Hur jag mindes mycket tydligare hur jag varit innan och kom på hur jag vill vara igen. Hennes så välbekanta röst som lät precis som alltid, som att vi prata igår. Det gav mig så mycket positiva vibbar.
Tack L för att du tog dig tid att läsa min parantes i livet. Tack för att du la energi på att leta upp mig och höra av dig. Och tack för att du påminde mig om vem jag är inerst inne.
Och jag har bestämt mig för att det är okej att älta, så länge man inte fastnar.

Av jag-bara - 8 juni 2015 22:05

För ett tag sen la Facebook till en "funktion" som visar minnen från vad man gjorde på just dagens datum, år bakåt i tiden. Onödigt tyckte jag först, förstod inte meningen. Förens för några dagar sedan, då det gav min tillvaro en mening. När jag öppna Facebook på morgonen såg jag en gammal status jag skrivit för 2 år sedan. Plötsligt kunde jag känna känslan i kroppen jag haft när jag skrivit den. Hur förtvivlad jag varit. Så mycket ångest som rymdes i de orden. "Önskar jag orka ta mig ur sängen idag". Så var det verkligen. Folk komenterar skämtsamt under att det är alltid svårt att ta sig upp, särskilt när man är höggravid. Men det var inte magen som stoppade mig då, det var huvudet. Jag var så slutkörd av allt runt mig så det blev omöjligt att röra mig. Allt gjorde ont, fysiskt och psykiskt. Först gjorde det lika ont i mig när jag såg statusen som det gjort när jag skrev den då för länge sen. Men sen började det vända. Jag börja tänka på hur olikt det är hur jag känner idag. Hur olik den personen som skrev den statusen är den jag blivit. Som om det vore helt olika personer. Det har fått mig att börja tänka på hur långt jag har kommit, hur stark jag har blivit, hur mycket jag har klarat. Då kändes det som att jag inte levde, bara existerade. Andades mig genom dagarna, in och ut tills dagen var över. Idag lever jag, varje dag. Jag upplever vad som händer runt mig, både positiva och negativa saker. Som att hela världen då var svart o vit, och någonstans under resans gång har det börjat bli färger runt oss igen. Det stärker mig så otroligt mycket att själv kunna se skillnaden. Det är en sak när folk runt en säger att man verkar så mycket bättre än tidigare, men känslan av att uppleva det själv är obeskrivlig. Det peppar mig, jag ska ännu längre, bara för att jag kan!
Jag brukade ha inställningen till mig själv att jag var trasig, sönder. Nu vet jag att jag inte är det. Jag mer hel än många andra.
Sa till en kollega idag att jag faktiskt börjar känna mig stabilare och starkare. I samma sekund insåg jag att jag verkligen mena det. Underbar känsla.
Nu mår jag inte illa längre när jag ser nån av mina gamla statusar ploppa upp. Tvärt om. Det sporrar mig. En bekräftelse på hur mycket jag är kapabel till att lyckas med.
Vist är mycket fortfarande kämpigt, jobbigt, och orättvist. Men mellan varven har jag börjat kunna le, skratta, njuta.
jag är stark
Bara för att jag kan:)

Av jag-bara - 24 maj 2015 23:08

Hela mitt liv är förändrat. Mitt sätt att leva, vara och tänka. Allt är förändrat. När P spelade bort vår tillvaro var det inte bara pengar och materiella saker som försvann. Det var min tillvaro, mina barns stabilitet, och mitt sätt att se världen han spelade bort. Det är så orättvist så det finns inga ord. Att varje gång han spela var det med även mitt liv som var del i insatsen. Och varje gång han förlorade, förlorade jag en del av min tillvaro, utan att jag viste, utan möjlighet att påverka, utan att kunna förhindra. Det gör mig frustrerad att tänka på.
När jag tog mitt körkort fick jag höra att det gälde att vara försiktig när man körde. Även om jag gjorde alla rätt, så kunde någon annan vara vårdslös och köra in i mig. Precis så käns det. Som att jag skötte mitt liv. Har jobbat sen jag var ung, betalt mina räkningar och kämpat framåt. Någon annan var oförsiktig. "Körde vårdslöst" och inte bara krocka med mig utan preja mig av vägen. Och inte nog med det, utan när jag hamnat helt i diket, väljer han att lämna platsen utan att hjälpa mig. En hit and run. Så käns det.
Situationen jag sitter i är tuff. Har en otrolig press på mig att klara deta hela vägen i mål. Det är galet många bitar som måste på plats och jag är ansvarig för varenda en. Viker mig dubbel tre gånger om och hoppas på det bästa. Vad annat går att göra,,,
Min tillvaro ger svallvågor på folk runt mig. Hinner inte alltid träffa mina vänner så ofta som jag önska, orkar inte alltid sådant man borde, utan får prioritera det man måste. Sätter ständigt mina barns behov och omsorg som högsta prioritet, det är det enda jobb jag har 100% obligatorisk närvaro på dygnet runt. Allt annat kommer efter. Så är det, och så måste det vara, i alla fall just nu.
Det kan göra mig frustrerad när någon visar oförståelse för mig. I en kort sekund skulle jag då vilja rada upp all kaos, all fakta och slå hål på alla deras antaganden. Men sen kommer jag på att det inte är värt energin. De behöver inte förstå det, det är ju inte de som behöver leva i mitt liv. Den energin kan jag spara till nått bättre.
P spelade bort mer än han någonsin kommer ana. Min förlust går inte att räkna i kronor och ören. Men jag ska få tillbaka det. Och inte genom att spela mig till snabba vinster, utan som jag alltid gjort, jobba mig till det. Jobba tillbaka vår trygghet, vår plattform i livet.
Jag har inte skapat dena situation. Jag har bara blivit lämnad med den, och ansvaret för alla konsekvenser den gett. Till de som tycker jag borde klarat det bättre har jag bara en sak att säga. Försök själva och se hur lätt det är. Lev mitt liv en vecka, en månad, eller mer. Sen är jag rätt övertygad om att du bytat åsikt.
Uppåt
framåt
jag är på väg!



Av jag-bara - 14 maj 2015 22:35

Jag minns att ett par av Ps favoritprogram på tv var lyxfällan, arga snickaren och fuskbyggarna. Varje vecka följde han dessa intensivt. Det gjorde att jag också såg dem. Såg och kommenterade hur galet snett det var folk gjorde av med sina pengar. Förfärade högt över hur hantverkare kunde lura och lämna sina stackars kunder med ofärdiga arbeten. Pustade ut åt att vi hade fungerande (trodde jag) renovering påbörjat i huset. Inte viste jag då att jag faktiskt hade en tillvaro som var en kombination av alla dessa tre programens koncept. Jag har funderat mycket i efterhand hur han stod ut med att titta på dessa program när han viste hur allt såg ut till skillnad från mig. Att han ville se alla dessa människor som led pga samma konsekvenser han var i färd med att skapa. Men så slog det mig. Alla kommer ju undan. Arga snickaren fixar renoveringen så familjen kommer ifatt. Lyxfällan löser all ekonomi så deltagarna hamnar på rätsida. Och fuskbyggarna kommer alltid undan, byter företag, skriver oklara kontrakt etc. Inte i ett enda program blev någon fuskande hantverkare krävs på att göra om eller färdigt jobbet. Det måste vara det han såg. Att alla klara sig, ingen blev "straffad" mer än fick moraliska upläxningar.
När bubblan spruckit tänkte jag faktiskt tanken att det inte vore konstigt om tv teamet från fuskbyggarna en dag var de som knackade på dörren.
Jag har också en annan syn på dessa program nu. Tänker på de man inte ser i bild som på olika sätt är drabbade av hur de uppför sig. Barn, syskon och föräldrar. De som ibland får ta stora smällar som ingen ser.
Jag reagerar också när jag ser tidningsartiklar som handlar om missbrukare av olika slag som "pratar ut". Det står ofta om deras tragiska öden, hur mycket de förlorat och om deras väg tillbaka. Sällan står det så mycket om deras familjer och anhöriga som ibland tar större smällar än de själv gör. Det står inget om deras väg tillbaka.
Hade jag fått skriva en artikel, så hade jag skrivit om alla mina fantastiska vänner, nära och kära som lyft mig genom deta. Som på sitt sätt också blev drabbade av vad P gjorde mot mig. Alla som hjälpt, stöttat , lyssnat och funnits. Stora som små saker. Att folk ställt upp för att de velat, inte för de måste. Det är det som varit min väg tillbaka. Jag hade fyllt artikeln med kärlek till alla er.
Ni som var min livlina när jag behövde den.

Av jag-bara - 29 april 2015 20:28

De senaste två åren av mitt liv har varit som en lång kedja av händelser som hänger ihopa. Varje länk i kedjan står för olika katastrofalt stressade situationer som jag tvungen att ta mig igenom. Få huset i säljare skick, få det sålt, hitta nytt boende, barnen, litens födelse,,,,. Alla bitar som måste falla på plats, så nästa länk i kedjan kunnat påbörjats, och det har gått fort mellan dem. Där den ena länken slutar tar den andra vid. Utan paus, utan återhämtning. Utan att känna för mycket och utan att hinna titta för mycket bakåt. Har bara rusat framåt och hoppats det skulle hålla hela vägen i mål.
Vi är inte i mål helt än, men allt är inte lika akut längre. Länkarna börjar bli längre, takten är mycket långsammare. Det är på gott och ont det där. Nu hinner jag med att snegla bakåt. Det gör att känslorna och tröttheten hinner i fatt mig. Hinner i fatt och knockar mig. Vist blir jag lite lite stolt när jag tänker på hur mycket jag klarat, hur långt jag har kommit sen den dagen allt rasade. Men även helt matt i huvudet när blir tydligt för mig vilken vansinnesfärd i livet vi gjort, jag och barnen. Fortfarande finns inte tid för återhämtning, stressen fortsätter. I andra former men den är ständigt där. Fortfarande inga avbrott i kedjan som ger mig möjlighet att ladda energi.
Känslan av att allt står och faller med mig. Min ork måste räcka. Faller jag, så faller allt.
Möter en kollega på jobb idag som vänder sig om och säger " Du, håll huvudet högt. Låt inte deta få dig att duka under" till min förvåning släppte tyngden en liten stund och jag kände mig bara stark. Härlig känsla! Tänk att det kan påverka en så mycket, så positivt att känna att folk runt en tror på en, hejar på en och stöttar. Det får en att känna att det är möjligt. Att det är tufft, men det går.
Jag ska ända fram i mål! Min ork ska räcka, hela vägen dit.

Av jag-bara - 2 april 2015 21:30

Ibland kändes det som jag befann mig i en omöjlig situation med alla odds emot mig. Det kändes som att för varje steg jag behövde ta framåt, fanns bakom ett nytt hinder jag var tvungen att ta mig över. Det gjorde att allt kändes så tungrott och trögt. Att hitta energin till att göra en omstart inför nästa utmaning som låg framför mig var inte det lättaste. Men när man inte har några val är det bara till att bita ihopa och fortsätta, hur tufft det än känns.
Jag såg fram emot att börja jobba med aningen skräckblandad förtjusning. Det skulle underlätta ekonomiskt, jag skulle komma hemifrån och träffa folk igen, göra något normalt igen, få rutiner i tillvaron.
Men det betydde att liten måste börja dagis. Hur skulle hon klara det när vi knappt fått någon tid tillsammans, och hon var enligt spädbarnsteamet "påtagligt stresspåverkad".
Hur skulle det gå med alla utredningsmöte, läkarsamtal, uföljningssamtal etc,,,, det oroade mig.
Sen var där mitt största problem, jag jobbar ob tider, dvs kvällar och helgar. Var gör man av en ett åring då? Dagis går ju dagtid, men inte kvällar. Jag sökte via kommunen om barnomsorg på ob tid. Fick då besked att de köper in tjänsten från annan kommun och att det är jag själv som får stå för transporten dit. Men de öppnade inte förens 16, och jobbar jag kväll är jag redan på jobb då. Att köra från jobb för att slussa henne mellan två olika verksamheter var praktiskt omöjligt för mig. Kunde jag inte jobba ob tider hade jag tillslut fått sluta på mitt jobb. Hade jag blivit arbetslös hade jag inte klarat ekonomin, och kommunen hjälpte inte mig ekonomiskt, och inte heller med att lösa barnomsorgen eller transporten. Det hade slutat med att jag tvingats flytta vilket familje enheten opponerade sig emot. Jag sökte hjälp från alla enheter jag kunde på kommunen för att lösa situationen men utan resultat. En handläggare sa vid ett tillfälle till mig att det jag söker, enligt henne, var ju en partner. Det fick mig att känna mig otroligt uppgiven. Som en smäll i ansiktet att det finns ingen möjlighet att klara sig som ensamstående. Samhället bygger på tvåsamhet. Var på vippen att fråga om hon hade en katalog jag kunde välja en ur, men bet mig i tungan och gick därifrån istället.
Det var liksom samma situation som innan, ingen har skyldighet att hjälpa till. Alla beklagar och bollar en vidare.
Jag började jobba så småningom. Hade tur och fick ett schema med reducerad ob tid. Den som var kvar gick att lösa inom familjen. Det var ett tillfälligt schema men gav mig ändå en mjukstart in i att börja jobba igen. Det var en galet stor omställning som det redan som det var. Att knappt fått någon tid att landa som mamma till liten, och nu lämna bort henne dagligen tog emot på många sätt. Att skola in henne på dagis var en stor tröskel för mig att försöka ta mig över. Vi hade fått allt för lite tid tillsammans. Sen var hon så otroligt bunden och klängig på mig. Hon visade på så många sätt, enligt spädbarnsteamet , att hon inte var mogen för separationen från mig. Deras förslag var att sjukskriva mig för att förlänga tiden hemma. Men jag var för stressad av ekonomin, dessutom förlorade jag få dagisplats och hamna sist i kön igen om hon inte började. Så vi började inskolningen. Två sega sega veckor som var en känslomässig kamp för oss båda. Hon fann sig i att vara där, och pedagogerna var underbara och otroligt förståndet över att det var tufft. Hon var avvaktande, kom inte helt till ro, lite otrygg,,,, tills det plötsligt vände. Plötsligt började hon göra sig hörd, tog för sig, syntes och märktes. Sov bättre på vilan, lekte mer under dagarna. Att hon trivdes där underlättade min stress jätte mycket. I efterhand är jag glad jag inte väntade utan bestämde mig för att prova. Nu slapp hon sitta i knäet på mig medan jag satt i möte med någon på kommunen och pratade över huvudet på henne. Hon slapp hänga på höften medan jag hade utredningssamtal ang nån av hennes systrar. Tror vi båda mådde så mycket bättre av det.
En del steg döljer hinder man får hoppa över. Andra gömmer djupa stup man får kasta sig handlöst utför. Oftast är det värt all kamp i slut ändan.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se