Jag känner mig så himmla fantastisk just nu! Vem hade trott deta för bara ett par år sedan? Att jag skulle hitta tid, ork och krafft att göra något annat än att överleva sviterna efter P. Inte jag själv i alla fall. Men jag klara det!
Mitt i en vardag som bestått i mer kaos än lugn, som en evig berg och dal bana i livet, har jag påbörjat, utfört och slutfört en hel utbildning. Inte den mest avancerade, eller mest krävande. Men ändå. Med omständigheterna jag har runt mig kunde det lika bra varit att jag skulle lära mig kinesiska baklänges,balanserande på en vippbräda i full storm. Och jag klara det! Jag har nu slutfört min usk utbildning.
Jag har googlat uppgifter och fakta i väntrum på socialen, bup, familjeenheten etc. Jag har tagit hjälp av vänner kolleger och familj. Jag jag dragit nytta av min otroligt kunniga syster som i tid och otid hållt föreläsningar över telefon eller skickat länkar där jag kan hitta svar. Och det gick!
Kanske är det just pga röran omkring mig jag fixat det. När jag inte kunnat lösa kaoset runt mig eller hittat lösningar på allt som klyddat har, det varit rena terapin att kunnat få rätt på en skoluppgift. Att känna jag lyckats med något i alla fall. Det har gett mig ork och energi. Det har gjort att jag haft kraft att fortsätta balansera. Och nu har jag fått min plattform att stå på. En som är bara min, som ingen kan ta ifrån mig.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv undertiden. Upptäckt nya sidor och växt på så många sätt. Jag är så långt ifrån den person jag var när P kraschade min tillvaro.
Jag är så mycket mer än den dåtid han tog ifrån mig. Jag är den framtid jag skappat/skapar nu för mig själv och mina barn. Jag har visat mina barn att hur orättvist livet än kan bli, och hur hopplöst det än kan kännas, får man aldrig sluta försöka.
Uppåt och framåt,
Jag är nästan där!