Direktlänk till inlägg 22 oktober 2020

Svårare än vad som går att beskriva med ord

Av jag-bara - 22 oktober 2020 20:53

Mitt i hoppet, där är det som svårast.
Det klivet ut i ovisshet är kaos att göra på så många sätt. Även när det är från nått dåligt till nått man tror är bättre.
Där, när man är mitt emellan, då är det svårt.
Även om det man kliver från är dåligt för en. Även om det är uppenbart destruktivt, är det ändå en trygghet man lämnar. Det som är ens vardag. Det som var min vardag.
Utan att förstå hur långt ifrån normalt det var. Utan att ha insikten i hur kaos det var. Så var det ändå min vardag. Den vardag jag steglöst glidit in i. Som jag sakta sakta hamnat i utan att märka kontrasten till andras liv. Ändå var det den falska tryggheten jag var rädd att bli av med när jag väl stod där vid kanten redo att lämna. För man vet vad man har men inte vad man får.
Jag trodde det skulle bli bättre på alla sätt. Jag trodde det skulle gör mitt liv så mycket lättare, tryggare och säkrare. Lämna allt som varit, komma till nått nytt och bättre.
Så blev det också. När jag landa.
Men där mitt i språnget vet man inte. Folk säger det ska gå bra, att det ska ordna sig, att det kommer lyckas. Men som med allt annat finns inga garantier i livet. Och i slutändan är det bara man själv som får smällen om man krachar. Så medans man hänger i luften har man ingenting. Inte ens det dåliga man lämnat. Den stunden är svår. Svårare än vad som går att beskriva med ord. Ingenting runt en är verkligt. Inte det man lämnat, inte framtiden man hoppas på. Bara vakumet man står i.
Jag har hela världen framför mig, och lika mycket bakom mig, kanske mer bakom. Statistiskt sett borde jag varit med om så det räcker för en hel livstid och mer därtill. Och ljusare än det ser ut just nu har det aldrig gjort.
Och vi överlever. Även de dagar vi inte vill så överlever vi. Man hittar ljusglimtar som gör att man orkar lite till. Och plötsligt börjar de där ljusglimtar bli många, flera och kanske en dag i framtiden självklara.
Och kanske har ett frö börjat växa igen. Upp från den vissna grund jag utan att förstå har stått på så länge.
Och kanske har det börjat växa sig förbi de murar jag trodde var hårdare än betong att ta sig förbi.
Det där sjukt svåra hoppet, klivet, avstampet. Jag gjorde det.
Jag klara det!

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av jag-bara - Lördag 20 jan 19:37

Snipp snapp snut Så var denna saga slut. Saga är kanske fel ord. Historia är nog mer rätt. För nu blir det verkligen historia. Han somna in hastigt, och plötsligt är världen annorlunda, även om den är likadan. Ingenting har ändrats, ändå har a...

Av jag-bara - 27 augusti 2021 21:45

Jag finns alltid där, och alla vet det. Jag är den typ av person som människor alltid kan lita på. Dag och natt är jag alltid tillgänglig för dem som behöver det. För tillgänglig kanske. Och folk räknar med mig, för att jag alltid ställer J...

Av jag-bara - 12 maj 2021 20:51

Hur ska man orka det man inte orkar? Hur ska man klara det man inte klarar? Hur ska man kunna det man inte kan? Frågor som cirkulerar i huvudet dagligen, nattligen, "dygnet-runtligen",,, När man har tusen mil framför sig, precis när man lagt tuse...

Av jag-bara - 21 februari 2021 18:55

Ibland faller jag handlöst bakåt. In i gammla mönster, in i gammla tankar. Trasslar in mig i mina urvuxna idéer. Ligger raklång och undrar vad som hände. Vad fick mig ända hit? Kom jag bara hit? Det är svårt att resa sig igen. För varje gång ...

Av jag-bara - 13 januari 2021 17:16

När det stormar, så stormar det rejält. Då viner inte bara vinden runt mig, den slår omkull mig totalt. Mig och allt runt mig på samma gång. Den rycker marken under mina fötter och taket över mitt huvud. Den rycker allt den kan i sin väg och allt ham...

Skapa flashcards