För länge sedan nu, ett tag efter liten var född, blev jag inbjuden till en speciell mammagrupp. Det var för nyblivna mammor som hade det jobbigt på olika sätt. Poängen med gruppen var att kunna stötta varandra,, att det är okej att tycka det var jobbigt att stå med en nyfödd. Det var också tydligt att man inte hade några krav på sig att berätta om just sin jobbiga sits. Jag var lite skeptisk, men valde att gå dit. Efter en presentationsrunda gled samtalen så klart in på varför man var där. Inte så konstigt. Samlar man 6 kvinnor som befinner sig i kris i samma rum för att prata, är det ju i stort sätt oundvikligt. Vi satt i en ring på golvet och jag satt så jag blev den sista att prata. En lång stund satt jag och lyssna på de andra mammorna som berätta vad som gjorde de var där. Där var mamman som fått testa länge för att bli gravid och tyckte det var orättvist att andra blev det så lätt. Där var en annan mamma som tyckte mammaledigheten var långtråkig. Så tråkig att det ända hon hade att roa sig med var att online shoppa på nätet dagarna i ända. Vilket inte gjorde nått för hennes sambo tjäna så bra. Nästa mamma tyckte allmänt livet var svårt att hinna med med en nyfödd. När ska man hinna duscha, handla, ha egentid, förvånad över att allt var så förändrat,,,
När det kom till min tur var jag tveksam till om jag borde prata. Jag insåg att kontrasten mellan deras bekymmer och mina var enorm. Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om att allas problem är störst just för den som har dem, oasvett om nån annan har det värre, men deras problem verkade där och då för mig så ytliga. Samtidigt triggade mig. Tror dom att det är bekymmer att ha så mycket pengar att de kan shoppa dygnet runt? Prova att inte ha några och vara ansvarig för tre barn. Innan jag riktigt bestämt mig hade jag kläckt ur mig hela historien. Hur lurad jag blivit, hur jag förlorat allt, hur osäker vår tillvaro blivit. Det blev knäpp tyst. De andra satt som fågelholkar. Inom mig var jag mest arg. Ångrade jag gått dit, att jag berättat. De hade ingenting att tillföra mig och inte jag dem. Vi kunde inte relatera till varandra. Och deras reaktioner , eller rättare sagt tystnad, fick mig mest att känna en bekräftelse på hur udda mitt liv blivit.
Det blev paus. När vi starta igen kom samtalen aldrig riktigt igång igen. Jag hade släppt en bomb som skakat om rummet och svallvågorna ville inte lägga sig. Jag gick tidigare än de andra, och gick aldrig mer dit.
Sen dess har jag många gånger hamnat i situationer där jag lyssnat på andra som pratar. Där jag känner hur avståndet mellan dem om mig är gigantiskt även om vi sitter bredvid varandra. Det stör mig. Att jag ofrivilligt hamnat så avsides och ändå kvar mitt i. Det blir kluvet hur mycket jag ska bita mig i tungan för att inte ge andra ett perspektiv på livet de säkert helst vill vara utan.
Men trotts det är jag starkare nu. Och insikten om hur mycket jag klarar hade jag inte velat vara utan.
Hade det varit idag hade jag nog hanterat situationen annorlunda. Hade säkert inte "släppt bomben". Hade valt att låta dem slippa höra. Ibland undrar jag vad som sades om mig när jag lämnat mamma gruppen. Ibland är jag tacksam jag slipper veta.

Sånt som bara händer andra,,,
Men det hände mig.
Vad var oddsen för det egentligen?
Troligtvis astronomiska.
Att saker kan hända i förhållande vet man ju. Att det inte finns några garantier trotts man hoppas. Men att det ska visa sig att mannen man lever med är en manipulativ mytoman utan samvete, som utan att blinka väljer rädda sig själv i en katastrof, är inget man lägger in i riskkalkylen.
Men det hände mig.
Det som låter som en dålig film, eller dålig bok, blev en del av mitt liv.
Men det är okej. Nu är det okej. Inte vad han gjorde, men att jag var en av dem som behöver uppleva nått sådant. Det har gett mig ett så mycket bredare synfält på livet. Det har gett mig insikter om mig själv, om min omgivning som jag annars varit utan. Jag ser saker, lägger märke till saker, på ett annat sätt än tidigare.
Tråkigt nog händer det även andra
Inte bara mig.
Personer jag bryr mig om, som jag tycker om upplever svek eller blir lurade . Kanske inte som mig, men på sina sätt. Och jag tror känslan är ungefär samma.
Då blir jag frustrerad. Då tycker jag det är orättvist. Räcker det inte med att jag gått igenom det? Kan inte det vara nog? Måste verkligen fler behöva göra det? Måste folk verkligen göra sina egna misstag, kan det inte räcka de hör om mina? Önskar det var så, att jag tagit den smällen så nu slipper andra i min närhet göra det.
Så klart funkar det inte så. Såklart är livet mer komplicerat än så.
Det hände mig
Och annat kommer hända andra.
Inte mycket som går att göra åt det.
Men jag har lärt mig massor. Och jag vet hur besvikelse är. Så jag försöker använda min erfarenhet till att finnas där för andra. Så som många fanns för mig när jag behövde det. Det ger min "dåliga filmen/bok" en mening trotts allt.
Det är sant att man går starkare ur en kris än in i den. Men innan man kommer ur den är det tufft. Det tar hårt på ens krafter. Jag vet. Och tydligen kan jag inte hindra besvikelser hos de i min närhet. Men jag gör det jag kan. Jag gör det någon annan gjorde för mig. Jag stöttar under tiden, följer igenom till andra sidan, tills vi båda kan va starka tillsammans!