Alla inlägg under april 2014

Av jag-bara - 30 april 2014 16:20

     Från dagen han åkte igen startade en enorm stress. En stress som aldrig lagt sig sen dess. Den har ändrat form ett antal gånger mellan varven, men nivån är alltid den samma, max nivå. Huset måste bli klart för fotografering så det kunde läggas ut på nätet. Där var väggar som skulle slipas, spacklas, målas. Rum som skulle rensas, städas, sorteras, en trädgård som skulle rensas. Möbler som skulle ut, garage och förråd som behövde snyggas upp,,,, listan tog aldrig slut. Möjigtvis fylldes den på mellan varven. Och hela tiden var det en kamp mot klockan. Det måste hända nu, fort, helst igår.

      Jag var nu höggravid och fick svårare och svårare för var dag att röra mig. Blev utelämnad till alla andras hjälp. Vaknade ofta på morgonen av att där var folk redan igång, eller påväg dit. Det var inte så att det frågades om dett gick bra de kom, folk hade ju sina andra delar av livet att ta hand om, så min ytterdörr blev en svängdörr för när folk kunde. Kändes jobbigt att inte kunna göra något själv, inte kunna hjälpa till. Hann inte med i allt som bestämdes. Kunde komma hem till att möbler var slängda, rum var ommöblerade, eller att saker jag tyckte om var utlagda på blocket. Jag lärde mig hålla tyst om min åsikt. Allt jag sades tolkades fel, som att jag inte var tacksam för hjälpen. Jag stängde av och svor högt inom mig. Försökte inte känna så mycket. Det gjorde ont att se andra stå och göra Ps grov jobb, avsluta hans fördärv, och inte kunna hjälpa till själv. Känslorna inom mig går inte att beskriva. Det var nog tufft för alla. Stressen kände alla inblandade av. Den fick oss ibland att råka i luven på varandra, trotts att det var P vi var frustrerade över. Men han var ju inte dr att skälla på, och någonstans måste ju känslorna bli av.

     Det var nu det även började dyka upp folk. De ringde på dörren och frågade efter P. Presenterade sig som kunder till honom och undrade vaför han inte svarde dem, inte kom som han lovat, lämna tillbaka nycklar till deras hem han blivit anförtrod. Ibland var de lugna och sammlade, besvikna och blev bestörta när de förstod jag också blivit lurad som de. Men en del var arga, vansinniga. De hadde laddat länge, och när de väl kom så långt att de stod utanför Ps ytterdörr bubblade de över av illska på den som råka stå i dörröppningen. Oftast jag, men hände det var barnen. Fick nu en ny pusselbit i min hand, hans jobb bit. Fick höra historier om kunder han fått betalt i förväg av, och sen aldrig gjort jobben. Om påbörjade jobb som han lämnat halvfärdiga hos förtvivlade kunder. Fick veta om paret som han rivit ut hela badrummet hos, ner till betongen och sen försvunnit. De hade nu stått med badkaret i vardagsrummet i 8 månader(!!!!). Fick höra historier han berättat om sin sjukliga fru som gjort att han inte kunnat jobba. Om hur han varit tvungen att ta hand omm min dotter som opererat blindtarmen. Den historien fick jag från ett par olika. Samanlagt skulle min dotter opererat blindtarmen 4 ggr på tre månader.

       Fick höra om hur han varit utomlaands och tagit hand om familjeproblem, om hur han varit på sjukhus med sin son som i stort sett, i bilden han målat upp för dem, varit institutionsbarn. Fick höra om alla sjukdomar han sagt han haft, sagt att jag haft. Fick höra om hur jag spenderat bort alla pengar så han hade fullt upp med att tjäna igen vad jag slössat bort. Lögnerna tog aldrig slut.

       De ringde på dörren allt som oftast. Jag började ducka i fönsterna. Orkade inte höra mer, orka inte ta fler smällar. Började avsky ringklockan. De ringde på alla tider på dygnet, fanns ingen logik. Kunde vakna mitt i natten av den. Tillslut ringde den på så ofta så jag kunde inte skillja på när den gjorde det p riktigt eller när jag bara hörde det i huvudet. Flera gånger har jag stått där med öppen dörr och konstaterat att där inte var någon, ändå var jag tvärsäker på att jag hört den. Det stressade mig till tusen, hela tiden, dygnet runt.

      Det var inte alltid kunder. Ibland var det delgivningsmän. De sökte P i olika ärenden. Jag vande mig vid det, men mådde lika illa varje gång. Såg deras medlidande blick på min mage. Kunde känna deras medömkan. Ville bara slänga dörren i deras ansikte, be dem inte titta på mig, låta mig vara. Ville inte ha deras medlidande. Ville bara stänga dörren och fortsätta stressen.

    Allt måste bli klart så det blev fina bilder. Så någon skulle bli intreserad, komma på visning m.m Målet var ju att få det så bra att någon ville köpa. Det var planen. Problemet var bara att när det väll var gjort skulle nästa bekymmer starta. Allt skulle vara borta, skulle inte längre ha nått hem. Och allt jag ägde var ju investerat i huset. Kändes som att fixa och göra fint, så någon skulle villja köpa mitt liv.

ANNONS
Av jag-bara - 28 april 2014 20:30

    Fick en tydligare och tydligare bild visad för mig om vad som egentligen pågott bakom min rygg. Som att lära känna en främlig bara det att jag råkar vara gift med honom. Min pappa var fenomenal på att tyda hans konto transaktioner. Han berättar att P spelat bort enorma summor pengar varje dag. Att det pågott sen långt tillbaka, sen innan vi ens flyttade ihopa. Får veta att han inte har haft f-skattesedel sen flera månader. Inom mig undrar jag om hans kunder vet det.

     En dag får jag även veta att han har spenderar mängder av pengar på andra kvinnor, på ett sexmissbruk via webb cam. Jag blir inte jätte förvånad. Tänker på alla chatt kontakter jag hittat tidigare. Men att han betalt dem pengar för sexuella tjänster när jag jobbat, eller sovit i rummet bredvid får mig att må illa. Främlingen jag lär känna nu är ingen jag någonsin skulle villja släppa nära.

     Det visar sig att bilen som vi en gång valt att behålla för att det blev billigast, för att den var avbetald, som min pappa förbjudit mig att köra, inte ens var en bil vi ägde. Den var leasad. Avbetalningarna var dessutom inte skötta på flera flera månader. Innan han åkt till Norge hade han haft som förslag att jag skulle skriva mig på bilen, Nu tacka jag min lyckliga stjärna att jag aldrig gjort det.  

      Bilen vi sålt hade varit dyr i månadskostnader. Det hade varit en tung post länge. Det var en självklarhet när det från början uppdagades där var problem med ekonomin att den skulle säljas. Däremot var vänner till honom förvånade att just den skulle säljas. De pratade om att den måste ju vara den billigaste. Hur kan de tro det tänkte jag? Vid olika tillfällen när vi suttit med vänner och pratat har deta ämne kommit upp, men aldrig fått ett avslut. Kan inte förklara hur det gick till. De sa rakt ut vid bordet till mig att den bilen var ju gratis,att i en försäljning måste vi tjäna massor. Och jag svarade rakt ut att nej det var den inte och att vi måste ju lösa lånet på den.   Ändå lyckades han manipulera samtalet till att vi inte förstod varandra. Att där inte blev fölljd frågor eller nått. Skickligt avslutade han samtalet och fick in det på något annat på ett sätt som gjorde att man inte ens märkte det. Våra vänner viste inte då vad som hänt, om skulderna, om kf m.m Då hade de kanske gått på hårdare. Men när han åkt och jag berättat började vi prata om det. Hur var det egentligen med den där bilen. Fick veta då att när han en gång i tiden skaffat bilen hade den visats upp för vänner och han hade stolt berättat det var en gåva från hans mamma. En gåva för att hon sålt av mark utomlands och tjänat massa miljoner. Medans vi slog hål på lögnen började jag fundera mer och mer på vad som egentligen var sant av allt han sagt om sig själv, sin familj.        

       Jag fick tillfälle långt senare att konfrontera honom om bilen. Varför sa du det var en gåva till vänner?  "Det var en gåva." Det var det ju inte, vi har ju betalat var månad på den. "Ja" Men då har du ju inte fått den? "Nej" Då är det ju ingen gåva??? "Jo, vi bestämde det skulle vara en gåva" Men det är det ju inte när du själv betalt den? Så där kunde det fortsätta i timmar. Som att stånga sig blodig. Fast han var överbevisad om en lögn jag kommit på, erkände han inte. Det där med bilen var ju bara en liten parantes i hela sammanhanget.Men visade tydligt för mig hur duktig han varit på att vrida till historier, löger mitt framför en tills man tror man vet sanningen. Även mitt i samtal med andra där de olika parterna har olika versioner  och berättar öppet för varandra, lyckades han ju hålla isär att inte bli avslöjad. Och när man blivit så grundlurad som jag blivit, blir även väldigt väldigt små upprättelser viktiga. Inte för att jag fått många. Nästan inga alls. Har fortfaranda än idag aldrig ens fått ett förlåt.

       

ANNONS
Av jag-bara - 26 april 2014 18:00

   Det är röriga veckor som fölljer. Allt händer fort och ändå i slow motion. Varje dag uppdagas fler lögner han byggt, ibland var timme. En dag när jag är ute och kör ringer min pappa ig och frågar villken bil jag sitter i. Min vanliga svarar jag förvånat. Får till mig att jag bör åka hem och ställa den och aldrig mer köra den, för den är inte skattad, försäkrad eller besiktigad på ca 2 år! Det vänder sig i magen på mig när jag inser att jag kört runt med mina barn i en bil där bromsarna kanske varit trasiga, eller krockat den.

    Jag bestämmer mig för att jag måste berätta för barnen. Riktigt svårt  var det. Hur berättar man för sina  barn att manen man bjudit in i våra liv, som man lärt dem lita på och kalla familj har lurat oss alla? Hur ska de kunna lita på mitt omdömme någonsin igen? Men de tar det bättre än jag väntat mig. Klart blir de ledsna, oroliga, var ska vi bo nu, vad kommer hända? Men rätt fort börjar de leta efter ljuspunkter. MMin äldsta dotter kom ner en dag och sa " det är som Titanic, ibland åste det hända stora kattastroffer för att bli bättre sen. Alla skepp hade massa livbåter sen."Min älskade dotter,,,

     Varje dag som jag tömde brevlådan öste inkassokrav in. Jag förstod snabt att han hade skulder på allt som gick att ha. Bensinkort, parkeringsavgifter, olika grossister, mängder av olika blankolån, etc,,,, Det tog aldrig slut. Jag var mållös över hur deta undgått mig. Vi hade en brevlåda i plåt med lås på. Nycklen hade P.  Varje dag hade han tömt brevlådan och lagt mina räkningar på köksbordet. Men sen postboxen stängdes måste ju räkningarna ha hamnat någonstans? Jag börjar  rota i garage och förråd, om de ligger i nån låda, men hittar ingenstans. Däremot inne på hans kontor hittar jag säckar fulla med papperstrimmlor. Plötsligt får jag ihop det. De sista månaderna har han på kvällarna suttit och strimmlat en massa papper där inne. Jag har ju t.o.m hjälpt till att bära ut säckarna och slänga. Har ju knappast vetat det var räkningar jag bar ut och kastade. Men allt blir väldigt tydligt när man vet vad man ska titta efter.

    Varannan dag vill jag han ska komma hem så jag får slänga i huvudet på honom hur galet förbannad jag är, nästa dag vill jag aldrig mer se honom.

      Nu är det konstaterat att huset kommer säljas. Kronofogden är benhårda med att det ska gå på exekutiv auktion, hans skatte skuld ska betalas nu, direkt. Det bokas ett möte på banken. Det är jag och mina föräldrar och bankchefen. Det bestäms att banken ska lägga ett veto på hur mycket det inst måste säljas för och på det sättet få kf att gå med på att vi säljer det själva via mäklare. Jag minns inte mycket av mötet, det var in pappa som pratade. Jag bara grät mig igenom det. Vi går till mäklaren och skriver ett avtal med henne. Minns inte mycket av det heller. Det var samma mäklare som vi  köpt huset av 2 1/2 år tidigare. Känslorna slog runt i mig att nu vara här igen, i dena sits, tvångssälja mitt hem.

       Hemma igen börjar jag se mig noga omkring. Där har påbörjats en del renovering. Eller ska man kalla det renovering? kanske är sabotage mer rätt beskrivning. Väggar som börjat byggas, men inte var färdiga.El som var var halvt dragen, med sladdar som hängde i klasar ut genom väggar. Golv som var delvis uppbrutna sen länge, ända ner till betongen. Hur länge har det sett ut så här? Jag kan inte minnas längre. Men vad jag viste var att det nu måste fixas på något vis. För att kunna ha en visning i huset måste en massa saker fixas. Hur ska det gå till? Vem ska göra det? Jag står höggravid i ett renoveringsobjekt som akut behöver fixas för att kunna säljas. Och när det väl är sålt, ja då finns ingenting kvar.    

Av jag-bara - 25 april 2014 19:30

      När han kom hem var jag taggad. Arg och taggad. Ville få svar på de frågor som snurrde i hvudet på mig. Han kom hem sent, försökte undika mig och gå och lägga sig, men jag gav mig inte. Ställde honom mot väggen Förklara att jag viste han ljugit, att inte kunder lurat honom, utan han lurat mig. Att jag viste där funnits pengar på kontona. Han sa inte ett ljud. Tittade ner i golvet. Jag gav mig inte Frågade gång på gång, var har de blivit av? Har du gett bort pengar? Shoppat upp dem? Gömt undan dem. Inget svar. Har du spelat? Frågan kom från ingen stanns och äntligen ser jag en lite rektion  hans blick. Han erkänner plötsligt att han spelat lite Hur lite? 50-60 000kr blir svaret. Inom mig lägger jag till det dubbla.

       Jag är vansinig inom mig. Vi kör och lämnar den bil som ska säljas till min mamma, hon ska sköta bilförsäljningen. Jag vräker ur mig det till henne på parkeingen när vi möte henne. Hon ser inte förvånad ut. I bilen påväg hem frågar  jag ut honom om var han spelat. Har aldrig sett det, aldrig sett honom köpa en trisslott ens. Han säger han suttit på internet caffeer och spelat. Efter mycket tjat säger han det hanlar om ca en gång i veckan, en ca 3 månader bakåt. Jag vet inte vad jag ska tro. Vill bara han ska åka tilbaka till Norge så fort om möjligt. Håller mg borta så mycket som möjligt resten av helgen. Får höra att min pappa ska träffa honom på söndagen innan han ska åka igen för att fixa med nån papper till banken. Dessa papper får jag veta sen ger min pappa tillgång till Ps bankkonto. Jag jobbar dagen han åker på morgonen innan jag kör går jag in i sovrummet och väcker honom. Ber honom berätta ifall där finns något mer jag borde veta. Han säger nej, att allt nu verkligen är framme på bordet.        

      Efter jobbet kör jag ut till vänner. Försöker koppla av. men tankarna går på högvarv. Vad kommer hända? hur ska allt gå? hur ska det gå för lillan som ska komma mitt i deta kaos. Kommer hon växa upp  huset?  Var kommer jag bo när hon föds.

     Vi sitter i deras uterum när min pappa ringer. Han frågar om jag  sitter ner. Sen börjar han berätta vad han hitentills funnit. Att P hade skulder långtutöver de 200 000 som hunnit komma till kronofogden. Att han verkade ha flera olika bank krediter som han jonglerat med fram och tllbaka, att hans första amärkning kommit en månad efter bröloppt och nu hade han på drygt ett år hunnit få 47 st. Banklånet var uteslutet, min pappa säger att jag måste förstå att jag inte kan fortsätta vara gift med honom. Jag måste skydda mig och mina barn. Min mamma ringer upp mig. Säger jag måste sjukskriva mig. Att jag jobbat hårt i ett försök att rädda totalen, men det finns inte längre nån toal att rädda. Jag kör hem, ringer jobb och säger jag inte kommer. Gräver ner mig i sängen och bara gråter. Mest rädd är jag för barnens skull. Än så länge har jag inte behövt förklara nått för dem, men nu börjar jag bli på det klara med att huset inte kommer kunna räddas, och jag kommer vara tvungen att förklar för dem. Hade ångest i hela kroppen och önskar inom mig han aldrig kom tillbaka.Hur ska jag kunna bo ihopa med honom när han är hemma? 

    Det är dagen efter jag rotar igenom hans kontor. Inser att pärmarna som så fint stått i hyllan märka med "fakturor" på ryggen är tomma. Hittar högar med visitkort som är helt nya, i obrutna förackningar, alldrig utdelade, planneringsblock där han skulle skriva upp gjorda och plannerade jobb där inget var ifyllt. Hittade deklarationen hans revisor tydligen tittat på. Över allt satt post-it lappar där det stod "fakuran saknar underlag", eller "kontot får ej användas privat". Jag rotar efter räkningar, obetada, kravbrev, något alls,,, men allt är tom. Hittar postbox nycklen. Ilskan över hur lurad jag blivit slog volter i mig. Undrar hur mycket värre det kan bli,,,

      



Av jag-bara - 23 april 2014 21:06

      Mötet på banken gick tydligen bra. Båda mina föräldrar var tydligen med. Det pratades om att de skulle ställa sig i borgen för ett lån till honom på det akuta. P var nöjd. Min mamma sa att allt var lugnt nu. Min pappa sa att nu löste sig allt och vi verkade komma undan med blotta förskräckelsen. Ändå slappnade jag inte av. Oron släppte inte. Grät mig genom dagarna i smyg så ingen såg. Det kommer lägga sig sa min familj. Snart kommer jag känna hur hjulen börjar snurra åt andra hållet. Bara han kom iväg till Norge och började tjäna pengar så var allat lugnt.

      För var dag som gick tills att han åkte verkade allat bli värre och värre, ett litet steg i taget. Först var det den ena kunden som vägrade betala slutbetalningen. Jag var vansinig, försökte förstå. Han paratde om att det var en hel del svartjobb så han kunde inte kräva betalning eftersom där inte fanns papper på det. Jag kände mig maktlös. Men den sista kunden kunde ju inte strula, det var ju hans egen revisor Trodde jag. Plötsligt säger han att hon också vägrar betala honom. Att där var ett par saker som måste gås igenom innan han fick pengarna och det kommer han inte hinna innan han åker. Pengarna som behövdes till att komma iväg till Norge alls lånade han av min mamma.   

      Dagen han åkte pratade vi knappt. Det hade vi inte gjort på flera dagar. Fler och fler frågetecken hade börjat dyka upp i mitt huvud. Tror knappt han hunnit ut ut kvarteret med bilen då jag kastade mig på luren och ringde min vännina. Det var egentligen hans barndomsväns fru, men genom åren hade hon och jag kommit nära. Orden bara kom, att han kört firman i botten, att vi nu låg i skulder, riskerde förlora huset om banklånet inte blev av m.m Jag grät ur mig historien till henne medans hon stod mitt i ett köpcentra och försökte smälta vad jag sa.

        Min pappa började rota i vad som hänt. Ringde hans revisor och fick då veta det funnits pengar i firman, rätt mycket pengar också. Han berätta om jätte summor revisorn bla betalt ut till honom som jag aldrig sett röken av. Vad har de gått på? Har han handlat jätte mycket dyra saker? gömt undan pengar? skickat till släktingar? Jag förstod inte frågorna, kunde inte ta in. Vadå mycket pengar? Vi hade legat på grännsen så länge jag kunde minnas ju. Min pappa pratar om, att där från bara en av kunderna han varit hos, kommit in nära en halv miljon. Han hade dessutom inte betalt skatt på pengarna men någonstans måste de ju blivit av.

        Jag går till jobb, men mina tankar går på högvarv över situationen. Pratar med få utvalda om det. Vill inte alla ska veta, men måste få ventilera. Min illska växer och kännslan av att jag blivit lurad blir stakare. Vad har hänt? Vad har han spenderat hundratusentals kronor på bakom min rygg som jag aldrig märkt? Han ska vara borta 4 dagar och sen vara hemma över helgen. Under de 4 dagarna känner jag hur jag får lite distans till honom och ser lite klarare på allt. Som att när han inte är där rent fysiskt är där inget som håller uppe fasaden längre och jag börjar se att det inte var verlighet. Än kan jag inte se vad som finns bakom, men jag blir säkrare och säkrare på att jag blivit lurad. Ledsen, sårad, arg och stressad. I tackt med min mage växer känslorna inom mig.

         

        

Av jag-bara - 22 april 2014 20:30

    Först ville jag inte berätta för någon, ville inte någon skulle lägga sig i. Men efter några dagar höll jag på att spricka av alla tankar som surrade i mitt huvud. Jag pratade med min mamma, med min syster. De var stöttande, ville hjälpa. Tyckte synd om P för att ha råkat ut för sådana kunder, som kämpat så för att hålla mig utanför och slippa detta. De lovade att barnen aldrig skulle sakna någonting. Jag tyckte det var jobbigt och vissa dagarvar jag riktigt nere. Min syster peppade mig och sa att det var bara till att göra det bästa av situationen. Det värsta hade ju redan hänt. Nu kunde det bara bli bättre.

     Den ena bilen skulle säljas omgående, den var för dyr. Den andra skulle jag behålla. Det var inga problem, den var ju avbetald så kosta oss inte så mycket.

     Under månaden som var kvar till han skulle åka skulle de två stora jobben avslutas så han fick betalningarna. Det skulle täcka en del av skulden och vara starten för att han kom i väg till Norge. Han gick iväg varje morgon tidigt och kom hem sent på kvällen, trött efter jobbat hårt.

    Själv gick jag nu upp till min fulla tid på jobb för att få varenda krona jag kunde få. Det var en fysisk kamp var dag med magen som bara växte och växte. Men det var nu det började ringa varningsklocker i huvudet på mig om att allt kändes så fel, som att jag ändå inte visste allt.

     Först var det att han oftare och oftare dök upp hemma långt innan han brukade. Det var golvläggare som var i vägen så han inte kunde jobba, eller så var det material som inte kommit, eller nått annat. Jag blev orolig han inte skulle hinna klart jobben och då inte få betalt. Det vore i deta läget en katastrof.

     Sen var det dialogen mellan honom och kf. Han kunde aldrig svara rakt ut på hur de ville lägga upp betalningarna. Vilken månad de skulle börja dra pengar, hur mycket etc. Jag ville föllja med dit men det klydda alltd till sig med tiderna. Hade en olustig känsla i kroppen av att han uppförde sig som han inte förstod allvaret. Mitt i att jag snålade mer än någonsin kunde han försvinna iväg och komma hem med nått helt onödigt inköp. Nån dyr inredningsdetalj eller dyra delikates ostar. Bråken var oundvikliga. Stämningen i huset var mer än lite tryckt.

       Vi ligger i soffan en kväll och tittar på tv när det ringer på hans mobil. Han svarar och innan han hinner kasta sig ut ur rummet och försvinna in i sovrummet hör jag min systers röst. Förvånad. Hon ringer aldrig honom sådär? Jag går efter och lyssnar utanför. Hör hur han söger "ja ja klart, jag har berättat allt för Åsa hon vet allt". Jag fattar inget, vad menar dem? När han kommer ut frågar jag honom. Han säger hon träffat  mamma som var så orolig för oss hur det skulle gå, så hon ville bara kolla hur vi mådda. Varför var hon orolig? Allt var ju lös? Vi fick betala av allt så det var ju under kontroll?  "De var oroliga för huset" säger han. Men varför? Jag fattar inte tar telefonen och ringer syster. Hon säger hon ville bara dubbelkolla att jag visste.Visste vad? "Att betalar ni inte in 100 000 imon 60 dagar förlorar ni huset ju.Jag lägger på. Frågar honom vad som menas. Allt var ju löst ju. "Ja allt är löst, bara det där med huset kvar,,," Vi bråkar. Han försöker svänga runt orden meningarna så det ska låta som han redan berättat allt för mig, som att det är jag som inte förstått. Men denna gången är jag tvärsäker på att jag har rätt, på att han ljuger. Det slutar med att jag får veta han ska till banken med min mamma och diskutera om han kan ta ett lån och betala av de 100 000 som är en skatteskuld och måste in direkt. Att han vetat deta ett tag men inte velat säga det. Att han ringt min mamma och de har lagt upp en plan om att prata tillsammans med banken. Jag var stressad till tusen. Tänk om banken inte vill hjälpa? Tänk om de tog huset? Vad händer då? Allt kändes osäkert, oroligt och jag vågade knappt tänka på att snart hade vi en lite bebis också mitt i detta. Det var bara 4 månader dit. Min syster föreslog jag skulle sjukskriva mig från jobb lite och försöka varva ner, men jag ville inte. Ville till jobbet mer än någonsin. Träffa mina kolleger, prata om vanliga saker, komma bort från huset. Var stämningen tryckt innan så var den katasrof nu. Den där magkänslan ville liksom inte ge sig. Den skrek högt inom mig att det kommer mera. 



Av jag-bara - 21 april 2014 09:55

      Det hade precis varit en riktig svacka mellan oss. Denna gången  handla det om suspekta kontakter jag hittat på hans chattar. Andra tjejer han pratade med, flörtade med via nätet. Jag blev sårad. Vi åkte iväg på en sen länge planerad weekend spa resa. Pratade mycket, började hitta tillbaka till varandra. Han erkände på resan att företaget börjat kännas som en belastning, att det fanns jobb att få i Norge och han var sugen på att söka. Få regelbunden inkomst till bebisen kom, slippa jaga kunder, fakturer etc. Jag förstod och kunde se fördelarana. Han skulle då söka två veckors skifft, hemma två veckor, borta två veckor. Jag skulle fortfarande kunna jobba när han var hemma, låter bra.

Vi kom hem på söndagen, han ringde dit på måndagen och på torsdagen var han fast anstäld. Fort gick det. Han skulle börja om en månad. Fram tills dess skulle han avsluta de två stora jobb han höll på med så han fick loss de pengarna. Vi började plannera praktiskt hur allt skulle fungera, med bilar, med huset, med den komande lilla bebisen. Men det fanns inga problem, bara lösningar. Nu skulle allt vänd. Det gjorde det ju ioch för sig också.

      Så kom den där dagen. Jag var ledig, låg och drog mig länge i sängen och sammlade krafter. Var nu i 5e månaden och hade så ont i hela kroppen. Det ringde på dörren och jag drog på mig en t-shirt och gick upp och öppnade. Två personer utanför, en man och en kvinna, presenterar sig från kronofogden. De söker P. Va? Varför? Han är skyldig dem lite pengar säger dem. Jag ringer upp honom och ger kvinnan luren. Tusen tankar far genom mitt huvud medans jag hör långt borta hur de bestämmer tid till dagen efter på deras kontor. Hur mycket handlar det om undrar jag inna de går. Är det 500? 5000? Kan jag ge dem det i handen?Ca 200 000kr blir svaret. Chocken är total. "Du viste inget om deta va?" frågar kvinnan innan de går. Hon lämnar ett kort där det står de sökt honom för handräkning på plats. Det måste synts hur min hjärna gick på högvarv.

     När de gott kasta jag mig på luren till honom, sa jag var rädd, ledsen arg,,, var kom skulderna från? Han sa det var lugnt. Att han hamnat lite efter med faktuer för kunder inte betalt som de skulle. Men nu skulle han ju prata med kf, reda upp det, och hade snart regelbunden inkomst som skulle lösa det. När han kom hem bröt jag samman, Hur kunde det blivit så? Han började förklara. Om kunder han jobbat svart hos, som lurat honom, vägrat betala. Hur han köpt ut dyrt material till dem i förväg och sen inte fåttt pengar för. Hur han jobbat och slitit för att försöka jobba igen pengarna och då blivit lurad igen. Tillslut var det bara synd om honom. Han hade blivit lurad, överkörd litat på folk som blåst honom. Han hade inte dragit in mig i det i ett försök att skona mig. Han hade skämts över vad som hänt och ville inte jag skulle behöva ta smällarna. Jag kände mig dum. Här hade han slitit och kämpat för att skona mig och barnen, och själv fått stå med alla dessa problem hängande över  sig.

      Dagen efter gick han på mötet. Kommer hem och är helt lugn.Inga problem sa han. Kf förstod situationen och tyckte också synd om honom. Nu skulle det läggas upp avbetalningar coh få hjälp med budgetupplägg. Han berätta hur de tog emot honom med öppna armar för att de såg att han verkligen ville lösa sitsen han hamnat i, och hur de även påtalat att deta var ju sorgligt att han varit för snäll mot fel sorts kunder, att han var ett offer i sig.

     På kvällen läste jag på allt jag kunde om löneutmätningar, existensminimum gränser, gjorde beräkningar på kfs hemsida. Med den lönen han var beräknad att få i Norge skulle det ta drygt 2 år att betala av skulden. Greppbart kändes det. Två tunga år, sen var det över. Inte så farligt. Jag var ledsen, orolig, arg och besviken, men ändå lugn. Jag hade ju kontroll. Alla kort var uppe på bordet. Två snåla år, sen skulle allt vända. Vända gjorde det ju, men på ett helt annat sätt och mycket tidigare än två år. Minns jag rätt tog det nog inte ens två veckor.



Av jag-bara - 19 april 2014 12:24

      Det där med att skaffa fler barn var en historia för sig. Jag velade fram och tillbaka. Hade länge sagt att aldrig mer fler, men plötsligt började jag överväga det. Han var tvärsäker. Önskade sig fler barn mest i hela världen. Så klart det påverkade mig. Tyckte från början att vi hade mer än nog, tre barn sammanlagt att ha ansvar för, hans son somkrävde mycket energi, för att inte tala om hans firma. Han jobbade ju stenhårt på sitt egna företag. Var skulle en liten bebis få plats i vår värld? Men han var så säker, smittade av sig med sin längtan efter fler. Fick mig att känna det var det som skulle få allt att falla på plats. Kan inte förklara hur han lyckades. All logik sa ju tvärt om.

        Fick i samma veva problem med spiralen. Smärtor som inte går att förklara. Blev tvungen att ta bort den. Blir jag så blir jag tänkte jag. Då är det nog meningen. Det tog tre veckor, sen var ja gravid. Fick värlens konstigaste reaktion. Bara gät och grät. Kunde knappt berätta för folk. Minns att jag stortjöt när jag berätta för min syster och sa att barn i ett förhållande är alltid början till slutet i min värld. Hon svara att så blir det nog inte denna gången, men krisar det har vi väll uppfostrat barn sjäva förr?

        En del har sagt i efterhand att de reagerade på att jag valde skaffa fler, de hade hört mig många gånger säga jag inte skulle ha fler. Samtidigt tyckte det inte det var så konstigt. Nyss ihopflyttade, nygifta, stabil ekonomi,,, blev ju lite kronan på verket att få ett gemensamt barn. Nu känns det som det ingick i hans plan. Ett sätt att binda mig närmare till sig. Till hela min familj. Göra det svårare för mig att lämna. Jag tjatade direkt på honom om företagets ekonomi, att jag ville vetaa hur det såg ut. att var där fler barn på väg som var beroende av oss ville jag veta att det inte blev ekonomiska problem. Det var lugnt sa han. Stora fakturor var på väg in, hans revisor var så nöjd med honom att hon själv ansstälde honom för sin privata renovering. Fanns inte mycket att tvivla på. Han visade mig dyra barnsängar på nätet, bilstolar m.m Endast det bästa var bra. Jag höjde på ögonbrynen åt priserna men han sa det var elt lugnt. Att han hade så mycket pengar på väg in att vi kunde koppla av sen och började prata om att hela familjen kunde åka på utlandssemester till sommaren. bara koppla av efter bebisen var född. Jag var stressad över att behöva gå hemma ett år, kändes länge och jag vill ju jobba. Ingen fara sa han. Tog jag de fyra första månaderna så kunde han ta resten av föräldrarledigheten. Jag skulle kunna fortsätta jobba, träna , träffa kompisar etc. Jag skulle tillslut i hans version knappt  märka skillnad. Hur fick han mig att tro det? Idag kan jag inte fatta det. För skillnad blev det.

      Första månaderna var vidriga. Mådde illa konstant, ont i hela kroppen och trött konstant. Blev ur och fick blodtrycksfall hela tiden efter bara ett par veckor kändes foglossning. Blev sjukskriven, sängliggande och kände mig nere. Blev stressad över att inte få full lön. När kommer de där jätte fakturerna egentligen? Vände på kronorna och ömde sparkontona för att fylla ut huskontot. Nu hade han inte satt över pengar på huskontot på länge. Det var kunderna som strulade. De betalde inte som dee skulle. Han lovade gång på gång att de skulle komma pengar snart, men flyttade hela tiden fram datumen. Jag gick in och jobbade, tog extra pass för att dryga ut min lön, med en kropp som värkte från topp till tå och yrsel som fick avdelningen att gunga runt mig. Upprepade i huvudet att graviditet är ingen sjukdom, det är ett tillstånd. Och snart skulle jag ju inte behöva kämpa mer, bara han fick in betalningarna. Han jobbade från tidig morgon till sen kväll på dessa bygg tänk vad  mycket pengar som skulle rulla in när betalningarna väl kom.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se