När det stormar, så stormar det rejält. Då viner inte bara vinden runt mig, den slår omkull mig totalt. Mig och allt runt mig på samma gång. Den rycker marken under mina fötter och taket över mitt huvud. Den rycker allt den kan i sin väg och allt hamnar i gungning. Utan hänsyn, utan att blinka, sliter den i allt på en gång tills där inte är nått kvar som är stilla.
Och inte förrens allt, på alla plan har blivit vidrör av dess framfart stillar den sig. Men först när den vänt ut och in på allt. Vänt allt upp och ner. Vridit runt saker 1000 varv och tillbaka igen.
Då lämnar den
Lika hastigt som den kom lämnar den.
Jag är van, men vänjer mig inte.
Jag har varit med förr, men hänger ändå inte med.
Kanske för att det går så fort.
Kanske för att jag varje gång det lugnat sig, tänker att deta måste varit sista gången.
Kanske för att jag så gärna vill att det inte ska börja storma igen, så jag väljer att blunda för att det är på väg ända tills jag faktiskt står i dess öga igen.
Stormens öga.
Sådär när det blåser så man kan inte ta ett steg framåt i motvinden.
Sådär när det blåser så hårt mot en så man kan kan bara andas in, inte ut.
Sådär när det blåser det är bara blåsten som hörs för den överröstar allt, dränker alla andra ljud.
Sen kommer man runt hörnet där det är lä, och allt blir plötsligt tyst.
Man kan gå framåt igen utan problem.
Och andas precis som vanligt.
Så hastigt kommeer det. Både början och slutet. Det är stunden när man står där, mitt i, som man ska stå ut. Innan man hittar hörnet att gömma sig bakom tills det dragit förbi, och allt är lugnt igen.
När man kan börja plocka upp allt som gått sönder. Laga allt som brast, gått i kras, jämnas med marken.
När man kan börja bygga upp, bygga tillbaka, bygga nytt.
Lite själv, lite med hjälp, lite med envishet.
Det är inte lätt. Det är energikrävande. Men det går.
Det måste gå.
Uppåt och framåt
För det finns ingen annan väg.