Jag har börjat plugga. Hastigt och lustigt fick jag för mig att söka till utbildning och kom in. De flesta runt mig har tyckt det är kul och kommit med positiva kommentarer. Men en del har varit negativa. Du som redan har så mycket? Ska du verkligen ta på dig mer? Är det verkligen lämpligt? Borde du egentligen göra deta? Ja, det borde jag faktiskt.

    För länge sedn( i ett annat liv käns det som) var jag på en föreläsning om ledarskap. Han som höll det drog en paralell som fastnat i mit huvud. Han sa att precic som de på flygplan instuerar att vid en nödsituation ska man ta på sin egen syrgasmask först, innan man hjälper andra, precis så ska man tänka i livet. Vid en kris måste man se till att hålla ihop själv först, annars är man ingen nytta för sin omgivning. Deta har jag tänkt massa gånger. När allt var kaos och det kändes som livet rasade gjorde jag en del grejer andra hade svårt att förstå. Jag blunda för deras oförstående och mummlade "syre till mig själv först.

    I över två år har mitt liv handlat om att finnas till för alla andra. Att lyckas reda ut problem någon annan skapat, som någon annan satt mig i. Jag har fått kämpa med konsekvenserna av någon annans missbruk. Orättvisan finns det inte ord för, så jag ska inte ens försöka beskriva det. Det fanns inte utrymme för mig själv någonstans.

     Att plugga handlar bara om mig. Det blir säkert stressigt, men det är stress jag själv valt. Det är stor skilnad. Att reda ut andras stress, eller sin egen. Helt säkert kommer det bli tufft. Men det är är konsekvensen av mitt eget val, inte någon annans. Stor stor skillnad. Kan nästan se fram emot att känna av stressen från något som för en gångs skull är mitt eget "fel". Svårt att föklara, men det ger mig en känsla av att jag åter igen är i kontroll över mitt eget liv. Att göra något bara för min egen skul, för att jag vill, för att jag kan.

    Jag vill ha nya referenspunkter i mitt liv. Vill inte att allt ska handla om tiden före eller efter huset, före och efter P.  Kanske om ett par år tänker jag automatiskt tillbaka på före och efter jag pluggade? Kanske öppnar deta möjligheter som jag annars stått utan.

    Deta är mitt sätt att ge mig själv syre. Att utveckla mig själv. Att lägga tid på något som bara är för mig. Mitt mål är så klart att lyckas. Men även om jag skulle misslyckas så är det mitt misslyckande, pga mig själv. Och även det hade på någotvis varit en seger. Att skapa mina egna konsekvenser.

    Fast jag ska klara det! Det ska gå, bara för att jag kan.

Jag har inget att dölja. Mitt liv är inte hemligt, varken före, under eller efter min tid med dig. Jag skriver inget som inte är sant, som inte hände. Så jag har inget att skämmas för eller försöka undanhålla. Varje ord är en sanning, min sanning, från mitt håll, jag bara,,,,,
I tio minuter hade du insyn i min värld. Oinbjuden. Du valde att ta ett steg in utan att fråga.
Det är inte vad du sett som stör mig. Inte vad du fick tillgång till under en kort stund. Det är din attityd som skrämmer mig. Din oförståelse för att jag inte vill ha dig nära. Din spelade oförståelse. För vist är den spelad? Inte kan du på allvar tro jag vill ha dig i närheten? Inte kan du väll tro jag skulle vilja ge dig tillgång till min vardag? Eller har du spelat din roll som offer så länge och så bra, att du tappat greppet om vad som är sanning och vad som är lögn?
Det du sett hade du säkert kunnat hitta ändå om du ansträngt dig lite. Så ingen större skada sked där. Men tanken på att du inte har förstånd till att respektera mitt liv ger mig obehag. Som att det skulle vara helt naturligt att du var en del av min värld jag skapat idag.
Vet inte vad som är mest skrämmande. Om du förstår, men väljer att ignorera det. Eller om du inte förstår,,,,
Jag har inget att dölja, och tänker inte börja nu. Tänker fortsätta dela med mig med mina vänner och där jag själv väljer,och låter folk vara välkomna.
I tio minuter följde du mig på instagram. Hoppas du njöt de tio minuterna för du får inte fler. Den är till för mina vänner.
Du är inte min vän.
Du är inte välkommen.