Senaste inläggen

Av jag-bara - 28 april 2017 20:05

Tankar som ofta får genom mitt huvud, som är svåra att bli av med. Sånna tankar som är helt onödiga, för de kommer aldrig få nått svar.
När viste han att det var för sent att försöka rädda något? Viste han det när vi prata om att skaffa barn? Var det därför han ville skaffa barn, för att ha en hållhake på mig?
Hur länge hade han haft koll på att skulderna han skaffat sig blivit för stora? Var det redan året innan allt sprack, när han ofta brukade "bli av" med sitt visa kort, så de flesta inköp och betalningar hamnade på mig?
När förstod han att allt var kört, trotts att han fortsatte manipulera världen så jag inte skulle förstå, inte förens allt var för sent. Förens han hunnit fly fältet och lämnat oss i kaoset han skapat? Var det när han fejkade ett anfall och hamnade i ambulans till akuten (misstänkt hjärtinfarkt) där de konstaterade att absolut ingenting var fel. Var det egentligen en ångestattak över vad som höll på att ske?
Sånt som är onödigt att fundera på, för jag kommer aldrig få några svar. Och även om jag fått svar av honom på dessa frågor, hade jag inte litar på dem ändå.
Ändå håller det ibland mig vaken på natten. Som att hjärnan letar pusselbitar för att få ihop en tydligare bild av vad som egentligen hände, hur allt gick till på riktigt. Onödig energi, men ändå,,,,
I natt var en sådan natt. Det gjorde att jag försov mig till jobbet på morgonen. Första tanken när jag vakna var att bli hemma, bli kvar under täcket med mina funderingar. Sen skrek hela min kropp nej. Han har förstört tillfälligt många av våra dagar, tänker inte låta en ändå till försvinna pga honom. Så gick upp , skynda mig iväg checkade in 6 minuter försent. Inte hela världen. Resten av dagen jobbade jag, och njöt av känslan av att inte låtit honom ta ännu en dag från mitt liv.

ANNONS
Av jag-bara - 30 mars 2017 21:43

Är inne i en väldigt intensiv period i livet. Jobbar, Pluggar, jobbar extra, redovisar, betar av kurs efter kurs. Så klart blir stressen hög. Så mycket som ska hinnas med. Inte bara skola och jobb, utan även barnen, hemmet, tonårsdrama, tvätt, småbarnsproblem etc. Det är mycket nu. Mycket att stå själv med. Ändå har jag aldrig mått bättre. Aldrig känt mig så stark.
Folk skakar på huvudet när de hör allt jag gör om dagarna. De förstår inte hur jag orkar alla bitar, hur jag klarar det i längden.
Men jag vet precis vad som går mig att klara det.
Jag höll på att förlora allt deta. Jag var på gränsen till att bli av med min familj. Jag slogs för mitt liv för att kunna behålla mina barn genom den katastrof P lämnade oss i. Deta är vad jag kämpade för att få ha, livet med mina barn. Inte alltid lätt, och långt ifrån smärtfritt, men jag skulle inte byta det mot något i världen.
Så dom där dagarna när allt känns överväldigande. När jag känner mig trött eller stressas. Då behöver jag bara tänka tanken på vad som höll på att hända, så släpper stor del av det. När jag tänker på hur mycket jag redan klarat känns det som att vi kommer klara allt. En fruktansvärd kamp var det, men jag hade gjort det igen om det kräfta.
Denna intensiva tillvaron är min vinnst efter kampen. Högsta vinnsten. Den ändå vinst av värde som finns, mina barn.

ANNONS
Av jag-bara - 6 mars 2017 08:57

Den mest stressade perioden i mitt liv satt jag fast en stillastående tillvaro och bara väntade på nästa katastrof.
Sjukskriven, så fanns inga tider att passa, ingen agenda att följa.
Höggravid, vilket gjorde mig orörlig och trött. Kunde knappt gå överhuvudtaget.
Själv. I en jätte villa som började kännas som ett spökhus. Barnen höll sig därifrån vilket gjorde den tyst och icke levande.
Avvaktande, vad skulle hända idag? Skulle elen plötsligt stängas, eller vattnet? Är det idag det dyker upp en köpare så jag står utan bostad, och nästa katastroftillvaro börjar?
Och mitt i att jag försökte sköta en vardag, fick det knappt synas vi levde där. För när som måste huset vara tillgängligt för akutvisningar.
Enormt stressande. Hjärnan gick på högvarv. Ändå hände ingenting. Allt stod så stilla att det kändes som ett vakum. Ändå var jag beredd på att vilken katastrof som helst kunde hända, varenda sekund, som skulle få allt att rasa ännu lite till.
Som att sitta i ett väntrum hos en läkare. Det är långtråkigt och segt. Tiden står stilla. Man vill bara det ska bli ens tur. Men en liten del av en vill aldrig han ska komma, för man vill ju inte höra något allvarligt är fel.
Jag har dagar då jag hatar ta in posten. För jag minns de högar av räkningar som öste in i huset.
Jag har dagar jag får ont i magen när det knackar oplanerat på ytterdörren. En tiondels sekund minns jag alla delgivningsmän som jagade P alla tider p
Därför har jag svårt att vara ledig, utan plan. Det är inte avkopplande att inte vara igång. En dag eller två max, sen kryper jag på väggarna. Blir stressad, irriterad, på dåligt humör.
Jag har stresssyndrom. Söker man för det blir man ordinerad vila, sjukskrivning, återhämtning. Men det är inte det jag behöver. Provade det och då blev allt värre. Säger man det högt inför andra som drabbats av stress blir de irriterade. Säger att då har jag inte blivit "tillräckligt drabbad" för att höra dit. Som att man bara kan ha upplevt katastrofal stress ifall kroppen sen enbart vill ligga i viloläge. Alla är överens om att vägen in i stressväggen är individuell för alla, men vägen därifrån ser lika dan ut, annars är man inte dålig "på riktigt".
Jag hittade min egen balans och har kommit vansinigt långt. Har förstått det är provocerande för en del att jag inte gjort det vilandes hemma.
Men jag har suttit fast i vakum tillräckligt. Inte en minut till tänker jag slänga bort på det.

Av jag-bara - 13 februari 2017 10:48

Det har varit svårt att hitta "hemma känslan". Nog för att jag älskar min lägenhet, men det har varit som att jag inte vågat fästa mig, rota mig. Tänk om allt en dag bara försvinner igen? Det har varit ett fövarinsställe för alla våra saker, men har haft svårt att organisera upp det, göra det praktiskt, ombonat.
I flyttande hit fick jag mycket saker. Tack o lov! Mina vänner var fantastiska och på väldigt kort tid hade jag ett komplett hem och lite till tack vare att alla engagerade sig, sortera ut, skänkte och t.om köpte en del. Till saken hör att jag känner otroligt olika sorters personer med väldigt olika stil. Det gjorde mitt hem till en fantastisk blandning av alla dessa stillar. Det ända jag inte hitta i alla dessa olikheter var min egen stil.
Sen var det svårt att sluta lagra. När folk gav mig saker funderade jag sällan på om jag behövde det. Det ända jag tänkte var att "tänk om jag säger nej till det här stekjärnet och om ett år behöver ett nytt men inte har pengar, bäst att ta det och spara det" Och det gjorde jag. Tills mina skåp och lådor var överfulla med saker jag aldrig använde eller tog fram.
Sen var där saker folk gav mig jag knappt viste vad det var. Men eftersom de gav mig det och tyckte man behövde det våga jag inte göra mig av med det. "Efter den niten jag gått på livet vet nog alla andra bättre än mig vad man borde ha". Så plötsligt hade jag lådor med saker i som inte sa mig någonting, men som jag absolut inte våga kasta.
Men det gick till en gräns, sen plötsligt var det som jag fick nog. Började rensa ut allt onödigt. Sålde, slängde och skänkte bort. Och när jag väl börjat gick det av bara farten. Plötsligt börjar det bli hemma på riktigt. Jätte läskigt har det varit emellanåt. Att göra mig av med saker och inte ha en vattentät plan för att kunna ersätta dem på studs om behovet kommer. Men ändå en stor lättnad att få ordning omkring mig. Har äntligen börjat kunna hitta mig själv i mitt eget hem.
Att alla såg till vi fick ihop allt vi behövde på mindre än 2 månader var helt otroligt. Det gör mig glad att tänka på vilket fantastiskt nätverk av människor det faktiskt finns. Och jag kan inte leva som att jag ska vara förberedd på att göra om den katasrofresan igen, så jag måste ha tredubbelt av allt ifall i fall.
Äntligen har jag gjort mig av med allt jag inte ens viste vad det var. Äntligen har jag mer normalt fulla köksskåp. Och skulle jag akut behöva nått någon dag, vågar jag tro att jag kommer kunna lösa det då.
Det har snart gått 4 år sen det rasade. Snart lika lång tid utan P i mitt liv som han var med i det. De mest intensiva och krävande åren hittentills i livet. Men av alla saker jag denna tiden fått, är det min nyvunna styrka jag värdesätter mest.

Av jag-bara - 19 december 2016 20:51

Genom alla turer som varit sen denna kaoset startade har där varit mängder av olika handläggare, kuratorer, läkare, vänner m.m involverade under kortare eller längre perioder av resan. Eftersom där finns 3 barn, med väldigt olika behov av stöd genom allt som hände, som reagerat på 3 olika sätt, och bearbetat det på helt olika sätt, har min roll som mamma varit enormt krävande. Att försöka räcka till för alla 3 så mycket jag bara kan, och det har verkligen inte varit enkelt. Så i olika omgångar har jag vänt mig till olika ställen för stöd och hjälp. De som kommit in i vår kaos och försökt hjälpa till har nog många gånger blivit överrumplad av situationen. Vi har fallit utanför fler ramar än jag kan räkna, och de har då inte haft någon "standard lösning" att ta till. De har då kunnat uttrycka sig otroligt klumpigt, sagt saker som inte är så genomtänkt, men som fastnat i mitt minne. Säkert kommer en del ifrån att de inte varit med från början så de inte vet alla turer som lett fram till just den stunden de fått inblick. En del kommer säkert från att de känt de måste säga något, oavsett vad, och inte tänkt sig jag skulle minnas det. Andra saker är nog sagda utifrån total avsaknad av förståelse/ insikt och empati.
Här kommer några av de meningar som fastnat mest, som retar mig mest. Tagna ur sitt sammanhang kan tänkas, men egentligen, finns där verklugen något sammanhang de blivit rätt i?

- Det behöver ju inte vara så illa om barnen blir familjehemsplacerade. Då får du ju en välförtjänt paus efter allt kaos.
( en av socialen familjerådgivare)

- Det du söker är ju egentligen en partner, du kanske skulle tänka på det.
(En handläggare på soc när jag söker stöd för familjen)

- Fruktansvärt hur hon uppför sig mot P, att hon inte respekterar äktenskapslöftena , i nöd och lust.
( vän till P)

- Det känns svårt att fortsätta vara vänner, nu när jag vet hur lättlurad du är.
(En av min f.d vänner)

- Om du nu ändå förlorar det mesta av vad du äger gör det väll inget om du blir av med lite till. Kan jag få din tv? Dina kläder? Ditt bord?
(En av mina f.b vänner)

-Kan hända att du förlorar dina barn, men då kan du ju alltid vara ett stöd för andra som förlorar sina.
(Rådgivare på familjeteamet)

-Hur kan det komma sig att alla mammor i hela Sverige kan ta hand om sina barn utom du?
(En läkare inom inom bup)

-Är du så egoistisk att du inte kan sätta dina barns behov framför dina egna?
(En läkare inom bup)

- Det hade inte behövt bli så stökigt och mycket problem om inte hon (jag) varit så dålig förlorare.
(Anhörig till P)

Det har svidit att höra dessa ord. De sitter djupt rotade trotts att många av dem säkert är ogenomtänkt uttalade. Många gånger har jag dessutom inte hittat svar på tal i stunden, utan det har kommit långt senare.
Men jag har blivit bättre. Mina svar blir snabbare och vassare. Men i huvudet räknar jag ner tills inga andra blir inblandade till att värdera, berömma och uttala sig. Tills mitt liv enbart består av människor som vet vad jag går för, stöttar mig på vägen , och tycker jag räcker till precis som jag är!

Av jag-bara - 25 november 2016 21:32

Det borde verkligen bara vara en dag som alla andra. Men av någon anledning blir det inte det. Det blir en dag som vänder mina känslor ut och in, som sätter igång så många tankar. Varför? Så onödigt, och ändå,,, Men man väljer ju inte vilka känslor som ska skölja över en.
Det har blivit som en "avstämnings dag" En dag där min hjärna automatiskt går igenom hur senaste året varit. Jämför, sorterar och utvärderar. Känner efter hur långt jag kommit och undrar hur lång väg som är kvar. Och en liten del del av mig förundras över hur mycket jag förändrats av denna berg och dalbana i livet. Ibland saknar jag mitt sätt att se världen innan allt rasa. Innan jag lärt mig allt jag lärt på vägen, som ändrat min syn totalt. Ibland är jag tacksam för det.
Men oavsett hur dryg denna dagen i almanackan känns även i är, kan jag detta året ändå känna stolthet för första gången. Jag börjar själv kunna se vad jag faktiskt klarat.
Antar att jobbiga händelser i livet som ger djupa sår lämnar djupa spår. Och om de läker får tiden utvisa. Tills dess fortsätter vi framåt.

Av jag-bara - 30 oktober 2016 21:45

Det har gått lång tid nu. Livet har blivit vardag igen. En lite stökig sådan, fast så har nog de flesta det, av olika anledningar. Minnen och känslor bleknar, försvinner inte, men bleknar. Skönt.
Men ibland verkar andra än jag har behovet av att blåsa liv i katastrofen. Som att det inte var illa nog det som hände och blev, det ska i efterhand läggas till detaljer som gör det ännu lite värre. Tveksamma detaljer som inte går att styrka. Det stör mig. Varför? Och värst är dem som indikerar att de hela tiden, långt innan bubblan sprack, viste något var galet från början. Varför sa dom inte det då, om de nu verkligen vetat något? Varför stå tyst bredvid och låta någon nära göra ett misstag och spela man är glad för dens skull?
Men jag köper det nog inte. Men kanske måste en del göra så. Säga de viste nått som var fel från början för att bevisa att de själva vet bättre, att de aldrig skulle gå på en sån nit, inte kunna bli lurade. Kanske måste de slänga lite " in your face" för att få historien mer hanterbar. Att det var jag som var den mest oförstående i världen och det skulle aldrig kunna hända dem. Det är i alla fall min teori. För annars är det ju helt vansinnigt.
Det var inte bara jag som gick igenom den där krisen. Jag hade vänner, familj och bekanta som gick igenom den parallellt med mig. Jag fattar att alla hanterar det olika. För en del var det släppt så fort jag fick nytt boende. För en del tog det längre tid, och för en del blev det för mycket och de försvann ut ur bilden helt. Det är okej. Jag fattar det. Jag har lättare för att förstå de som inte klarade att prata om det när det hände, än de som flera år efter vill blåsa upp det lite lite till.
Det börjar bli länge sen det hände nu. Det börjar bli en parentes i livet. Vill gärna hålla den där. Det var jobbigt nog då. Jag lovar. Jag behöver inte få det skrivet i pannan på nytt att allt var en bluff. Jag har fullt upp med min stökiga vardag.

Av jag-bara - 18 september 2016 12:29

För länge sedan nu, ett tag efter liten var född, blev jag inbjuden till en speciell mammagrupp. Det var för nyblivna mammor som hade det jobbigt på olika sätt. Poängen med gruppen var att kunna stötta varandra,, att det är okej att tycka det var jobbigt att stå med en nyfödd. Det var också tydligt att man inte hade några krav på sig att berätta om just sin jobbiga sits. Jag var lite skeptisk, men valde att gå dit. Efter en presentationsrunda gled samtalen så klart in på varför man var där. Inte så konstigt. Samlar man 6 kvinnor som befinner sig i kris i samma rum för att prata, är det ju i stort sätt oundvikligt. Vi satt i en ring på golvet och jag satt så jag blev den sista att prata. En lång stund satt jag och lyssna på de andra mammorna som berätta vad som gjorde de var där. Där var mamman som fått testa länge för att bli gravid och tyckte det var orättvist att andra blev det så lätt. Där var en annan mamma som tyckte mammaledigheten var långtråkig. Så tråkig att det ända hon hade att roa sig med var att online shoppa på nätet dagarna i ända. Vilket inte gjorde nått för hennes sambo tjäna så bra. Nästa mamma tyckte allmänt livet var svårt att hinna med med en nyfödd. När ska man hinna duscha, handla, ha egentid, förvånad över att allt var så förändrat,,,
När det kom till min tur var jag tveksam till om jag borde prata. Jag insåg att kontrasten mellan deras bekymmer och mina var enorm. Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om att allas problem är störst just för den som har dem, oasvett om nån annan har det värre, men deras problem verkade där och då för mig så ytliga. Samtidigt triggade mig. Tror dom att det är bekymmer att ha så mycket pengar att de kan shoppa dygnet runt? Prova att inte ha några och vara ansvarig för tre barn. Innan jag riktigt bestämt mig hade jag kläckt ur mig hela historien. Hur lurad jag blivit, hur jag förlorat allt, hur osäker vår tillvaro blivit. Det blev knäpp tyst. De andra satt som fågelholkar. Inom mig var jag mest arg. Ångrade jag gått dit, att jag berättat. De hade ingenting att tillföra mig och inte jag dem. Vi kunde inte relatera till varandra. Och deras reaktioner , eller rättare sagt tystnad, fick mig mest att känna en bekräftelse på hur udda mitt liv blivit.
Det blev paus. När vi starta igen kom samtalen aldrig riktigt igång igen. Jag hade släppt en bomb som skakat om rummet och svallvågorna ville inte lägga sig. Jag gick tidigare än de andra, och gick aldrig mer dit.
Sen dess har jag många gånger hamnat i situationer där jag lyssnat på andra som pratar. Där jag känner hur avståndet mellan dem om mig är gigantiskt även om vi sitter bredvid varandra. Det stör mig. Att jag ofrivilligt hamnat så avsides och ändå kvar mitt i. Det blir kluvet hur mycket jag ska bita mig i tungan för att inte ge andra ett perspektiv på livet de säkert helst vill vara utan.
Men trotts det är jag starkare nu. Och insikten om hur mycket jag klarar hade jag inte velat vara utan.
Hade det varit idag hade jag nog hanterat situationen annorlunda. Hade säkert inte "släppt bomben". Hade valt att låta dem slippa höra. Ibland undrar jag vad som sades om mig när jag lämnat mamma gruppen. Ibland är jag tacksam jag slipper veta.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se