Fick en fråga en dag om jag inte funderat på att gå och prata med någon, nån psykolog. Kanske fler som undrar varför jag inte gör det. Det är en historia i sig hur det blivit så.
När allt deta drog igång, när jag började förstå vidden av vad han satt mig i, sökte jag till min vct. Höggravid stressad och orolig. Fick en hel del mediciner utskrivna, och även skrevs det en akut remiss till olika psykiatriska mottagningar. Tror det sammanlagt skickades 5 remisser. Efter några veckor började svaren komma tillbaka till min läkare. Någon ansåg att mina problem enbart var på den praktiska nivån, inget för dem att engagera sig i. En annan svarade att de hade för långa väntetider då de tyckte mina problem verkade vara mer akut än de kunde hjälpa till med. Ännu en annan svarade att de beklagade men trodde jag behövde en annan sorts hjälp än de kunde erbjuda. Dessa bedömningar utan att ännu träffat mig.
Blev åter vårdcentralens problem. Blev då skickad till deras egna kurator som upplyste mig om att de enbart erbjuder tre samtal. Behöver man mer blir man remitterad vidare. Det blev jag, med samma svar. Men denna gången blev jag i alla fall insläppt i kön till de vars väntetider räknats som för långa.
Min mage växte, och likaså min stress och oro. Jag försökte få komma till någonstans men verkade vara helt låst. Dessutom var det ju nu nästan sommar och semestertider, det var en mening jag fick höra ofta. Mitt mående verkade dock inte ta semester.
När liten föddes kulminerade mina känslor. Livrädd för hur allt skulle gå. Inne på förlossningen och sen på avdelningen reagerade personalen på hur ledsen jag var. De skickade efter en kurator som besökte nyblivna mammor intensiv kris. Jag berättade om min historia och hon ville få skicka mig till ett spädbarnsteam för mammor i kris. Hon kontaktade min vct som remitterande. Det tog ett par veckor, sen kom jag dit. Träffade en kvinna och vi började prata om min situation. Gannska snabbt avbryter hon mig och säger jag är på fel ställe. De jobbar med relationen mellan mamma/bebis när den inte fungerar. Och vad hon såg fungerade som den skulle. Så de kunde inte göra något.
En vecka senare ringer min läkare från vct och säger de fått ett brev från denna kvinna. I brevet står att jag inte vill ha hjälp så de kan internet göra för mig. Jätte besviken blev jag. Klart jag ville ha hjälp,,,, det var ju hon som sagt jag var på fel ställe. Jag blir dit skickad igen, ny remiss, ny kurator. Och äntligen träffade jag någon som lyssnade. Hon var underbar. Hon konstaterade att jag nog egentligen inte hörde till deras verksamhet, men sa också att hon inte tänkte släppa oss förens dom i så fall hittat någon annan. Tiderna hos henne blev viktiga för mig, en livlina. Hon gjorde allt hon kunde och lite till. Gick nog lite utanför sina jobbramar ibland för att hjälpa mig. Det gav mig hopp.
Efter ett antal månader började jag av många olika anledningar behöva stöd och hjälp från socialen. Vi var en familj i kris och jag sökte självmant uppbackning innan vi fallerade. Socialen ville då till varje pris jag skulle gå till en av dem utsedd psykolog. Äntligen, tänkte jag, kommer jag till någon på riktigt. Men det fungerade dåligt. Jag fick alltid ha liten med då jag inte kunde lämna henne någonstans. Det var inte som på spädbarnsteamet, inte anpassat för små på något vis. Att sitta med en orolig liten i knäet som försökte åla dig ur famnen hela tiden, samtidigt som jag skulle försöka bearbeta och prata om jobbiga känslor blev omöjligt. Det ökade bara stressen hos mig, redan från dagen innan jag skulle dit. Så det blev ett par disträa samtal där, sen avbröt jag det.
Tillbaka till min kontakt på spädbarnsteamet. Uppskattade det nu säkert ännu mer. Där kunde man ligga på en stor madrass på golvet, fylld av mjuka leksaker, låta liten undersöka dem och krypa omkring, samtidigt som jag fick ventilera min oro och stress. Mitt andningshål.
Till min stora besvikelse kom min kontakt där en dag och berättade hon skulle sluta. Jag fick ont i magen. Hade svårt att acceptera det. Hon som blivit så mycket mer än bara en formell kontakt. Hon kunde ju inte bara sluta. Eller klart hon kunde, men ändå. På vår sista träff hade vi tårar i ögonen båda. Ett par dagar senare kom ett handskrivet brev hem till mig från henne. Ett brev där hon skrivit hur mycket hon brydde sig rent personligen om oss, och hur mycket hon viste jag kunde klara. Blev så glad, så rörd. Finaste hon.
Efter det har jag inte haft någon direkt samtalskontakt. Drar mig för att behöva börja en ny relation, bygga upp ett förtroende, öppna mig, igen. Behöva dra historien från början, igen. Såg framför mig hur jag igen skulle få svävande svar på remissena. Hur det skulle kännas som ingen villa ta i mina problem ens med tång. Ingen ville ha det på sitt bord, behöva ta ansvar. Just nu orkar jag inte det. Har alltid tyckt om att skriva, så därför kom dena bloggen till. Mitt sätt att bearbeta, få ur mig kaoset. Är inte säker på att jag behöver mer än så just nu.
Jag älter till mina vänner och familj ibland när jag behöver. Låter mig själv gnälla av mig till de jag vet finns där, som jag vet kommer finnas kvar. Just nu räcker det för min del.
Kanske kommer det en dag när jag känner jag behöver mer. När jag behöver nått annat. Men det får jag ta då. Är det något jag lärt mig av allt som hänt så är det att ta ett problem i taget, en dag i taget. Hur säker man än är på sin sak så vet man aldrig aldrig hur snabbt allt kan ändras.