Snipp snapp snut
Så var denna saga slut.
Saga är kanske fel ord. Historia är nog mer rätt. För nu blir det verkligen historia.
Han somna in hastigt, och plötsligt är världen annorlunda, även om den är likadan.
Ingenting har ändrats, ändå har allt förndrats.
Det finns inte längre nått hot mot vår tillvaro. Ingen rädsla att det plötsligt ska bli kaos i vår vardag pga honom, för han finns inte här längre.
Jag kan släppa alla tankar på vad jag ska göra om han dyker upp, om han gör anspråk på liten, om han trasslar till vår skyddade värld. Där finns inget att tänka på mer.
Det tar tid att ställa om.
Känslor man dragits med 11 år försvinner inte över en natt.
Men de kommer säkert försvinna.
Det som redan släppt är all ilska jag burit på. Det finns ingen att vara arg på. Den bara rann av mig när det gick in i huvudet på mig han är borta.
Och först när den nu rann av mig, insåg jag hur tung den varit.
Han tog ifrån mig hela mitt liv.
Plötsligt har livet tagits från honom.
Hur ska man känna? Hur förväntas man känna?
Det som finns nu är insikten att jag inte kommer få svar på mina frågor. De där funderingarna jag haft. Det där jag hoppats en dag få ställa honom. Att en gång för alla ifrågasätta, få en förklaring. Kanske hade jag aldrig ändå gjort det. Men nu är det så definitivt. Möjligheten kommer aldrig att komma. Han tog bokstavligen med sig svaren på alla mina frågor i graven.
Kanske är det lika bra. För jag är inte säker på att svaren jag fått hade tillfört nått positivt för mig.
Men jag står kvar.
Jag överlevde.
Vi överlevde.
Deta kapitlet av livet har på riktigt fått ett avslut.
Nu finns bara framtid.

Jag finns alltid där, och alla vet det.

Jag är den typ av person som människor alltid kan lita på. Dag och natt är jag alltid tillgänglig för dem som behöver det.
För tillgänglig kanske.
Och folk räknar med mig, för att jag alltid ställer

Jag skulle aldrig behandla folk så som de behandlar mig

Jag lever enligt alla andras regler och även om jag vill behandla människor som de behandlar mig för att lära dem en läxa, kan jag inte det.

Jag kan inte för att jag inte är den typen av person. Jag har inte ett uns av den personligheten i min kropp, så jag kan aldrig få andra att smaka på sin egen medicin

När de trycker ner mig, mig, slår jag tillbaka med vänlighet och försöker alltid hålla mig från att göra elaka saker mot andra människor.

Jag förlåter lätt
Snabbt
För snabbt

Eftersom jag är den typ av person som alltid försöker förstå andra, har jag svårt att hålla kvar vid agg.
Oavsett hur mycket någon har skadat mig, oavsett hur länge jag känner smärtan inom mig, förlåter jag ganska enkelt.
När någon gör mig illa försöker jag sätta mig själv i deras skor och det slutar med att jag förlåter dem.

Jag förlåter för mycket
Snabbt
För snabbt

Oavsett hur många gånger någon har visat mig att jag inte borde lita på dem, håller jag fortfarande handen över elden och hoppas att jag inte kommer bli bränd, inte den här gången.
Och ibland, även om jag inte glömmer att någon gjort fel, är mitt behov att ta hand om andra människor större än min smärta de orsakat mig

Jag glömmer ofta bort mig själv på grund av andra

Även om jag en dag vill göra något bara för mig själv.
Ävem om jag bestämt mig för att denna stunden ska handla om mig, och bara mig.
Så om någon kommer springande till mig och ber om hjälp, glömmer jag allt jag har på gång, allt jag har planerat, och jag bestämmer mig för att ta hand om deras behov först.

Därför har jag aldrig tid för mig själv.

Folk är vana vid det.
För vana

Jag har inte ett uns av egoism i min kropp och folk vet om det. Att få min hjälp, ha mig vid sin sida för att ta hand om dem, ställa upp med allt jag kan, det är en självklarhet för dem, för att de aldrig har känt min frånvaro.
Jag finns alltid där när de behöver mig
Jag anpassar mig.

Det är därför det aldrig är ovanligt när jag gör en tjänst åt andra eftersom det är något de förväntar sig av mig ändå.

Jag mår dåligt över att säga ?nej?

Eftersom folk blivit vana vid min vänlighet och mina tjänster, är de förvånade när de hör jag försöker säga nej till dem.
Jag skrev ?försöker? av en anledning, för trots att jag känner att jag måste säga nej till dem, tillåter mitt dåliga samvete mig inte att göra det.


Det värsta med att vara en person som alltid tar hand om andra är att se att det inte finns någon som tar hand om mig.
Jag faller också ner i svarta hål. Jag kan vara nere, jag kan också må dåligt över mitt liv. Men ingen märker. Ingen skulle veta vad man ska göra med mig.
Så jag låter inte andra veta hur jag känner. Jag stänger inne mina känslor och bestämmer mig för att ta hand om mig själv ensam.

Tränar mig själv starkare så jag kan bära mig själv.

Jag förlåter för ofta
Snabbt
För snabbt

Hur ska man orka det man inte orkar?
Hur ska man klara det man inte klarar?
Hur ska man kunna det man inte kan?
Frågor som cirkulerar i huvudet dagligen, nattligen, "dygnet-runtligen",,,
När man har tusen mil framför sig, precis när man lagt tusen mil bakom sig.
Det råkade bara var fel tusen mil,
Hoppas nästa omgång är rätt.
Eller mindre fel i alla fall.
Men det finns saker som gör det lättare i det svåra. Saker andra har svårt att förstå.
Att svåra besked kan göra att det känns positivt. Att man i alla fall vet, förstår, och anar vad man har framför sig.
Att känslan att få sin egen känsla bekräftad kan lyfta 10 tunga stenar från ens rygg. Trotts att det kanske är en tuff känsla man man får bekräftad, så är det som att äntligen få luft efter att hållt andan helt för länge, när man äntligen får veta.
Jag får säkert 10 nya tunga stenar snart. Men förhoppningsvis inte på samma plats som de gammla. Nöter inte på samma skav som de gammla skapat, vikten kanske fördelas annorlunda, till ställe i kroppen jag fortfarande har bättre krafft i. Det är min förhoppning.
Jag är tacksam för allt jag orkar, allt jag orkat, trotts alla motvind ar som kastats mot mig.
För frammåt ska vi.
Uppåt och framåt.
Har alltid varit mitt mål

Ibland faller jag handlöst bakåt.
In i gammla mönster, in i gammla tankar.
Trasslar in mig i mina urvuxna idéer.
Ligger raklång och undrar vad som hände.
Vad fick mig ända hit? Kom jag bara hit?
Det är svårt att resa sig igen. För varje gång blir det svårare.
Man kan inte hjälpa att man faller.
Det bara händer. Inte hur man landar heller, vad som går sönder i fallet. Det vara sker utom ens kontroll.
Det är svårt för andra att förstå hur man ser saker, för man ser de ju inte från samma håll. Jag nerifrån, de uppifrån.
Inget av det är fel.
Bara olika vinklar.
Ändå är det precis det folk vill berätta för en när man fallit, att man har fel.
De vill förklara exakt vart man snubbla, vad man borde gjort i stället för att hålla balansen och hur bra allt varit då.
Få hjälper en upp.
Oftast får man resa sig själv.
Få stannar medans man reser sig.
De flesta skyndar vidare.
Enstaka tillfälle dyker nya upp. Oväntade personer från ingenstans som stöttar upp där andra borde funnits.
Jag tror dom är de mest värdefulla. De man inte hade en aning om, som utan att vara tvungna, väljer att finnas.
De som tillför nya perspektiv man aldrig tänkt på.
De som hjälper en bränna giftiga broar och puttar en in på vägar man inte viste fanns.
Kanske slutar jag trassla in mig en dag.
Kanske är de nya vägarna stabilare, bredare, säkrare
Det är svårt men det går.
Det måste gå.

När det stormar, så stormar det rejält. Då viner inte bara vinden runt mig, den slår omkull mig totalt. Mig och allt runt mig på samma gång. Den rycker marken under mina fötter och taket över mitt huvud. Den rycker allt den kan i sin väg och allt hamnar i gungning. Utan hänsyn, utan att blinka, sliter den i allt på en gång tills där inte är nått kvar som är stilla.
Och inte förrens allt, på alla plan har blivit vidrör av dess framfart stillar den sig. Men först när den vänt ut och in på allt. Vänt allt upp och ner. Vridit runt saker 1000 varv och tillbaka igen.
Då lämnar den
Lika hastigt som den kom lämnar den.
Jag är van, men vänjer mig inte.
Jag har varit med förr, men hänger ändå inte med.
Kanske för att det går så fort.
Kanske för att jag varje gång det lugnat sig, tänker att deta måste varit sista gången.
Kanske för att jag så gärna vill att det inte ska börja storma igen, så jag väljer att blunda för att det är på väg ända tills jag faktiskt står i dess öga igen.
Stormens öga.
Sådär när det blåser så man kan inte ta ett steg framåt i motvinden.
Sådär när det blåser så hårt mot en så man kan kan bara andas in, inte ut.
Sådär när det blåser det är bara blåsten som hörs för den överröstar allt, dränker alla andra ljud.
Sen kommer man runt hörnet där det är lä, och allt blir plötsligt tyst.
Man kan gå framåt igen utan problem.
Och andas precis som vanligt.
Så hastigt kommeer det. Både början och slutet. Det är stunden när man står där, mitt i, som man ska stå ut. Innan man hittar hörnet att gömma sig bakom tills det dragit förbi, och allt är lugnt igen.
När man kan börja plocka upp allt som gått sönder. Laga allt som brast, gått i kras, jämnas med marken.
När man kan börja bygga upp, bygga tillbaka, bygga nytt.
Lite själv, lite med hjälp, lite med envishet.
Det är inte lätt. Det är energikrävande. Men det går.
Det måste gå.
Uppåt och framåt
För det finns ingen annan väg.

Mitt i hoppet, där är det som svårast.
Det klivet ut i ovisshet är kaos att göra på så många sätt. Även när det är från nått dåligt till nått man tror är bättre.
Där, när man är mitt emellan, då är det svårt.
Även om det man kliver från är dåligt för en. Även om det är uppenbart destruktivt, är det ändå en trygghet man lämnar. Det som är ens vardag. Det som var min vardag.
Utan att förstå hur långt ifrån normalt det var. Utan att ha insikten i hur kaos det var. Så var det ändå min vardag. Den vardag jag steglöst glidit in i. Som jag sakta sakta hamnat i utan att märka kontrasten till andras liv. Ändå var det den falska tryggheten jag var rädd att bli av med när jag väl stod där vid kanten redo att lämna. För man vet vad man har men inte vad man får.
Jag trodde det skulle bli bättre på alla sätt. Jag trodde det skulle gör mitt liv så mycket lättare, tryggare och säkrare. Lämna allt som varit, komma till nått nytt och bättre.
Så blev det också. När jag landa.
Men där mitt i språnget vet man inte. Folk säger det ska gå bra, att det ska ordna sig, att det kommer lyckas. Men som med allt annat finns inga garantier i livet. Och i slutändan är det bara man själv som får smällen om man krachar. Så medans man hänger i luften har man ingenting. Inte ens det dåliga man lämnat. Den stunden är svår. Svårare än vad som går att beskriva med ord. Ingenting runt en är verkligt. Inte det man lämnat, inte framtiden man hoppas på. Bara vakumet man står i.
Jag har hela världen framför mig, och lika mycket bakom mig, kanske mer bakom. Statistiskt sett borde jag varit med om så det räcker för en hel livstid och mer därtill. Och ljusare än det ser ut just nu har det aldrig gjort.
Och vi överlever. Även de dagar vi inte vill så överlever vi. Man hittar ljusglimtar som gör att man orkar lite till. Och plötsligt börjar de där ljusglimtar bli många, flera och kanske en dag i framtiden självklara.
Och kanske har ett frö börjat växa igen. Upp från den vissna grund jag utan att förstå har stått på så länge.
Och kanske har det börjat växa sig förbi de murar jag trodde var hårdare än betong att ta sig förbi.
Det där sjukt svåra hoppet, klivet, avstampet. Jag gjorde det.
Jag klara det!

Nästan framme
Ändå lika långt bort som alltid.
Det är svårt det där. Att veta när man kommit i mål. För målet flyttar sig hela tiden.
Nästan i mål.
Fast jag knappt lämnat start linjen.
Och hur vet man när man egentligen lämnat? Eller att man är påväg åt rätt håll?
Hur vet man det inte går bakått?
Hur vet man farten är lagom?
Inte för fort
Inte för långsamt
Tänk om man missar avfarten?
Eller aldrig hinner fram?
Vad är det som gör att alla verkar veta vart de ska utom jag?
Hur kan deras vägar vara så breda, stabila, utan massa hinder.
Hur kan min ständigt byta riktning, smalna av mellan varven så det knappt går att sätta ena foten framför den andra?
"Det där hade jag aldrig klarat" säger folk.
Inte jag heller, tänker jag. Men jag säger det inte högt.
Det är mycket jag inte säger högt. Mycket folk aldrig hör. De vet bitar, och tycker bara det är för mycket för att klara. Hur ska man då våga öppna hela dörren? När folk backar bara den står på glänt?
Det gör det svårt att släppa in. Svårt att släppa nära. För det är i andras reaktioner man förstår sin egen historia. Sin egen situation. Det är i deras häpna miner, deras förundrade blickar, man förstår vidden, förstår skillnaden. Då blir det verkligt.
Få har kommit nära.
Enstaka hela vägen in.
Det är enklast så, ändå precis det som gör det så svårt.
Försöker bita ihop och fortsätta frammåt
eller åt sidan,
eller vart det nu blir.
Vart som helt förutom bakått.

Jag önskar jag kunde berätta för dig hur mycket du förstört,
hur mycket du raserat,
tagit sönder.
Jag önskar du fick höra om alla smällar du orsaka
alla drömmar du krossat
alla sår du gav
Jag önskar du fick känna alla de känslosvall du satt igång,
all smärta dina handlingar gett
all sorg du skapat.
Jag önskar du blev medveten om det kaos du lämna efter dig.
För det var verkligen kaos.
Värre än det går att beskriva, hur många ord jag än använder.
Och den där tiden som ska läka alla sår,
när börjar den räkna ner egentligen?
För det borde vara hög tid nu.
Fortfarande så här lång tid efter, får jag konsekvenser efter dig.
Orättvisan finner inga gränser.
Och även om jag fått chansen att berätta, förklara, kasta alla dina handlingar i ansiktet på dig, så vet jag att det kvittar.
Du hade inte förstått, inte tagit åt dig, inte känt något.
Det hade bara tagit mer energi än det hade gett mig.
Ibland är det svårt att släppa taget även om saker som inte är bra för en.
Ibland är det precis det man måste göra ändå.
Men får nog se till att tiden som ska läka sätter lite fart nu.
Det är dax liksom
Klara, färdiga, gå!