Ibland undrar jag hur han tänkte när han ljög sig själv in i en återvändsgränd. Saker som han ju måste ha förstått en dag skulle komma fram. Jag undrar hur han resonerade när han sa uppenbara lögner, onödiga lögner, saker som bara var en tidsfråga innan de skulle bli kollade och genomskådade. Hur tänkte han, hur vågade han?
Som bilen som inte var en gåva utan köpt på skyhöga lån. Hur tänker man när man upprepar gång på gång "det var en gåva" när jag står och viftar med räkningen i handen? Eller kvinnan som skulle dött när han var yngre som aldrig funnits. Hur kan man måla upp en hel historia runt det när jag hade tillgång till att fråga andra om hon verkligen funnits?
Den där gången han satt på banken och lovade att där inte fanns fler skulder, att han redovisat allt, och sen gav min pappa fullmakt till att ha tillgång till alla hans konto, så vi kunde se svart på vitt att det fanns massor mer. Han satt även på banken och berättade hur han blev lurad av sin revisor på pengar, hur hon vägrade betala hans fakturor. Min pappa ville följa med och prata med henne och P sa ja till det. Även om han viste det var han själv som lurade revisorn, som drev med henne, och att min pappa skulle få veta allt om han följde med dit. Hur vågade han då säga ja? Min pappa följde aldrig med, synd,,,,
Den där gången han ljög till sin vän om att jag behandla honom så illa där hemma och hjälpte inte till med något. Han fick sköta allt. Både mina barn och hemmet och jobb. Själv låg jag och vilade. Hans vän var vansinigt på mig och tyckte jag var för djävlig. Tills vi pratat om det nu efter. Nu vet han att historien var helt annorlunda, och att grunden till historien var P som hade suspekta kontakter på nätet. Så lätt det hela kunde avslöjats, ändå vågade han.
Och alla kunder han lurat. Hur tänkte han där? Att de bara skulle glömma höra av sig om alla pengar de betalt honom, att de inte skulle försöka nå honom? Kan han verkligen trott det? Jag har så svårt att förstå. En av hans kunder hade ju gemensamma vänner med oss. Som P svartmålade den stakars kund till dessa vänner. Och vi köpte det. Men det kunde ju ha avslöjats om han haft otur.
Hans revisor är är även revisor till min mammas sambo. Alla fruktansvärda historier han berättade om den stackars kvinna. Han fick oss alla att tro hon blivit fullständigt tokig. Ändå träffade min mamma och hennes sambo henne med jämna mellanrum. Träffa henne, pratade med henne. Men P fick oss att tro nått helt annat. Att han våga ljuga om henne, som näst intill är en vän till familjen.
Alla mindre saker, allergier som han hade, men inte alltid. Folk han sa han kände, som inte hade en aning om vem han var. Den gången han ringde ambulans till sig själv och sa han inte kunde andas. Döds sjuk var han, men blev friskförklarad på akuten. Har aldrig träffat en person som söker så mycket sjukdomar i sin kropp.
När han sa bilarna var bisiktigade och klara, trotts de inte blivit de på flera år. Hur vågade han ljuga om det. Kunde ju uppdagats när som,,,,
Hur vågade han ljuga så mycket om sin syster och mamma. Hur kunde han vara så säker på att jag aldrig skulle ifrågasätta till dem rakt ut.
Den där kvällen jag trodde jag hade hela bilden klar av vad som hänt, frågar honom om där finns något mer, minsta lilla, och svaret är nej. Dagen efter berättar min pappa att han betalt massa pengar för sex på nätet. Han viste ju jag skulle få veta, och ändå,,,
Eller i början när det började uppdagas, och han påstod jag viste allt, min syster berättar i telefon att huset kommer försvinna när han timmen innan sagt allt var lugnt, inget skulle hända. Trodde han verkligen min egen familj innan skulle berätta för mig?
Det gör mig förvirrad ibland att han vågade ljuga så mycket, med så stora risker. Det gör mig osäker och misstänksam. Gör alla så? Är det jag som är lättlurad? Hur ska jag veta? Om jag inte kan avslöja någon som ljuger med så stora risker att bli avslöjad, hur ska jag då kunna se om någon ljuger som kör med "bättre lögner".
Är det konstigt jag är försiktig.
Är det underligt jag har svårt att lita på någon.
Är det förvånande att jag inte alltid vågar lita på min egen känsla.
Ibland undrar jag hur han vågade.
Varje dag undrar jag hur han kunde.
Vem gör så här mot någon?

    Idag är en bra dag i mitt kaos. Det tog ett tag innan jag förstod det var något bra. Som om allt som har minsta koppling till P bara kan betyda kattastrof för mig. Jag vaknade och hade ett medelande på telefonen. Från nogon som känner P, det var allt jag först förstod. Allt annat blev bara bokstäver som flöt ihopa. Det knöt sig i magen på mig. Fick en rusande puls och svårt  att andas. Vad vill någon från "hans sida" mig? Nu blir det kaos i min tillvaro igen! Det var allt som fanns i mitt huvud. Men sakta började kännslan vända. bokstäverna började bilda ord som började bilda meningar. Och sakta sakta började jag förstå inehållet i texten.

    Någon som känt honom länge, funnits i hans liv och hört hans sida. Lyssnat på hans version av allt. Någon som fått till sig hans förklaringar till varför allt blivit så här, hur det gått till. Versioner som inte inehöll hela sanningen, som förvfrängde historien. Inte så förvånande egentligen. Han är mästare på det där. Berätta delar av sanningen men utelämna viktiga delar, och vrida på en del bitar tilsl han målat upp en annan bild. Någon som tröstat och stöttat och funnits där. Någon som av en händelse snubblat rakt in på min blogg och läst allt. Som skrev ett medelande till mig att den nu vet hela historien och som från nu avslutar sin vänskap med P.

     Inom mig jublar jag. Känns som en liten seger till, en upprätelse för mig. Känslan av att någon som inte behövt lägga sig i eller ta ställning, ändå väljer att göra det, och väljer att ta ställning för mig, för mina barn. Som väljer att låta vad jag behövde gå igenom räknas, mina känslor gälls. Det fyller på mitt gannska toma lager av energi. Resten av dagen går jag med huvudet lite högre, känner mig lite starkare. Mina känslor räknas!

      Men det hela startade även en obehags känsla hos mig. En reaktion jag inte var beredd på. Har stängt ut honom så länge ur min tillvaro och koncentrerat mig så otroligt på att klara av vardagen att han mer och mer har börjat bli en avlägsen person från innan. P tillhör inte mitt liv jag lever idag, och allt gammalt har jag lagt bakom mig. Nu plötsligt blev han på riktigt igen. Som en påminnelse om att han finns, och inte på så långt avstånd egentligen. Den tanken knockade mig en aning. Fick mig ur balans. Gav mig rysningar och illamående. Men bara en stund. Påminde mig själv snabt om att jag vill inte ge honom den makten i mitt liv. Att bara en påminelsen om honom får mig att knäckas. Nej, det förtjänar han inte.

          Tack du som valde tro på mig och mina barn. Du som gav mig en vinst att stärkas av. Som bidrar till min ork att kämpa och som är anledningen till jublande känsla. Tack för att du gav mig upprättelse. För att du står för att mina känslor är viktiga, att mina känslor gälls.

2014.
Året som varit som en evig berg och dalbana in i sista minuten. Året som kastat oss mellan hopp och förtvivlan, mellan skräck och förtjusning.
Första året ensam tillsammans, i ny familje konstellation, nytt hem, ny tillvaro.
Då jag lärt mig hur mycket jag kan, så lite jag inte kan. Hur stark jag egentligen är när jag känner mig som svagast.

Jag har vägrat vara ett offer,
vågat vara ett offer.
Vågat bett om hjälp och sett hur mycket vilja det finns att hjälpa.
Lärt mig hur många som finns runt oss, fler än jag kunnat ana.

Har slitit hårdare än de flesta kan tänka sig. Har slagits hårdare än många någonsin behöver. Har lärt mig att avslag är till för att överklagas, ett nej är starten på en förhandling, och att ifrågasätta varje beslut någon gör som påverkar vår tillvaro.

Har njutit av de små sakerna som gör skilnad. Har blivit överväldigad av människors gonorositet. Har upplevt fantastiska möten som givit mig mer positiv energi än något jag upplevt förut.

Ett år av mycket oro, stress, och osäkerhet. Men även fantastiska stunder av lycka, stolthet och kärlek.
Några av de största hinderna ligger bakom oss.
Några av våra bästa stunder i livet ligger framför oss.

Jag har haft så mycket roligare än Du vet.
Jag mår så mycket bättre än Du anar.
Är så mycket starkare, så mycket gladare och så mycket stoltare än Du någonsin kan förstå.

Ett tung år jag aldrig skulle vilja vara utan. Året vi började läka.
Då vi började andas.
Då vi började tro.

Året vi tydligt såg konsekvenserna av vad Du gjort mot oss.
När vi tillsammans la grunden för vårt nya liv.
Sötaste liten första år.
Året vi inte vill vara utan. Men andas ut för att det är över.