Det har nu gått två år sen vi lämnade allt och började om. Bara två,,,, har det verkligen hunnit gå så lång tid? Ibland känns det som det var igår. Ibland som det var ett helt annat liv. Bara två ynka galet långa år.
Allt är så mycket bättre nu. Deta året avslutar vi på topp. Eller i alla fall en högre topp än förra året. Vi har ett mycket bättre läge just nu. Ett stabilare läge med bredare marginaler. Länge kändes det hopplöst, trögt och tungt. Sen trillade ett par bitar på plats, och plötsligt började saker och ting rulla på i en annan riktning, rätt riktning.
Vi har fortfarande många bollar i luften. Bitar som inte är klara. Men vi står stabilare på marken nu. Vi blundar inte längre för det som är kvar. Vi ser dem och är medvetna, men kan hantera det. Stor skillnad. Att inte längre slås omkull av varje motgång, varje vindpust, utan stå kvar och känna att det går. Vem hade kunnat tro det.
Deta året väger de positiva händelserna över de negativa. Vet inte om de är fler, men de väger definitivt så mycket tyngre.
Jag har länge kunnat rabbla en massa saker jag ansåg mig ha förlorat. Massa saker jag kände han spelat bort. Nu börjar jag kunna se saker jag faktiskt vunnit i allt deta. Saker som jag kanske aldrig fått upptäcka om allt deta inte hänt. Eller så är det helt enkelt så att jag har börjat bli bättre på att focusera på positiva bitar i livet. Låta det bra ta större plats än det dåliga. Mycket större plats.
Du börjar bli en parantes i mitt pågående liv. En bit av historien som inte längre har så stor betydelse. Så klart kommer det alltid finnas där, vad du gjorde mot oss. Men bara som en väldigt liten del längst in i en hörna. En del som inte längre drar nån energi från mig längre. Underbara känsla.
Du är inget
Jag är stark, lycklig, fri!

-Oroa dig inte,,, du kommer träffa "den rätta"du med nån dag.
Den rätta
Oroa dig inte,,,
En kommentar jag fått höra mycket senaste året. En kommentar som fick mig att fundera på vad att "träffa den rätta" i livet egentligen betyder. Eller i alla fall vad det betyder för mig. För jag tror jag redan har det,,,
Tre gånger har jag träffat rätt och äkta gränslös kärlek. Vid mina döttrars födsel. De värdefullaste jag har, som jag ägnar mitt liv åt att vara mamma till. Som ger mig så mycket tillbaka. Mina fina, som jag är aldrig vara en dag utan.
Jag har träffat vänner som gett mig mer stöd och hjälp genom kaoset än man egentlugen hade vågat hoppas på. Som sett till att jag inte trillat igenom. Som hjälpt mig med allt från kläder, möbler, praktisk hjälp i flytten osv, till mentalt stöd och orkat lyssna på mig när jag behövt ha nån som lyssnat. Kan man träffa mer rätt vänner än så?
Jag har vänner jag inte pratar med varje dag, varje vecka eller ens varje månad. Som jag ändå vet jag kan ringa mitt i natten om jag behöver hjälp, och de hade funnits där som det mest självklara i världen.
Jag har vänner som jag under många år bara haft sporadisk kontakt med. Inte av någon annan anledning än att våra liv gått åt olika håll, som plötsligt öppnar sitt hem för min minsta när jag måste jobba ob tider. Inte för att det måste. Bara för de har möjlighet och vill. För mig är det att verkligen träffat rätt personer i livet.
Vänner jag har fått under livet har ofta varit väldigt olika varandra. Jag har kommit nära någon i en grupp av folk, någon i en helt annan. Kanske är det det som är min vinst i deta. Att han någon som kan ställa upp med vissa saker, någon med nått helt annat. Tillsammans har de gjort min värld hel igen, ett steg i taget. Kan det bli mer rätt än så?
Eller måste "den rätta" handla om en partner, pojkvän/flickvän? Ibland låter det som folk säger att jag säkert kommer träffa någon, som att de försöker visa medlidande med att man är ensam. Tack, men det behövs inte. Jag är själv, inte ensam. Jag har känt mig mer ensam ibland i förhållande än jag gör nu som singel. Sanningen är att mitt liv är så fullt av underbara människor att jag är inte säker på att rollen som pojkvän hade fått plats.
Det är inte alltid lätt att få ihopa saker. Mycket i samhället bygger på att man är två. Som att det är normaltilståndet, och är man själv är det något man bör försöka ändra. Men egentligen borde det vara tvärt om. Att samhället var gjort för en och en, är man två är det liksom bonus.
Så jag oroar mig inte. Jag har träffat den rätta flera gånger om i mitt liv, och jag är mer än tacksam för det. Jag är själv men har massor av vänner jag delar mitt liv med på olika sätt. Om jag någon gång får en pojkvän ingen får tiden utvisa. Men just nu trivs jag alldeles utmärkt som det är.