Vägen ut
Den har jag sökt, letat efter, undrat om den fanns.
Det gjorde den inte.
Jag trodde det, och blev lika besviken var gång jag inte hitta den.
Nu vet jag varför.
Jag sökte på fel ställe.
Det fanns ingen väg ut. Eller ingen enkel i alla fall. Det gick inte att göra det jag trott var lösningen. Gå rakt ut ur allt och se på när stormen rasade färdigt, vänta tills den la sig. Att tiden bara skulle läka alla sår av sig själv.
Det gick inte. Nu vet jag. Jag måste gå igenom, inte förbi. Jag måste stå där i kaosen tills den lagt sig, det finns ingen genväg.
Men det mest fantastiska har hänt sen jag började inse det, sen jag började förstå vad jag har tvungen att gör.
Den där vägen jag har letat efter, bara plötsligt fanns där, mitt framför mig. Jag behöver inte leta längre, bara ta mig upp på den.
Ovant och främmande, men så fantastiskt.
Kanske snubblar jag på vägen, men vad gör det. Jag reser mig och komner framåt ändå.
Uppåt, framåt
Närmare än jag någonsin varit!