Senaste inläggen

Av jag-bara - Tisdag 7 nov 15:57

De har hunnit bli höga och satbila. De där murarna jag byggt runt mig. På fem år hinner de bli vädigt höga , väldigt tjocka, väldigt stabila.  Trygghet. Det har hållt insidan på insidan och utsidan på utsidan. Hindrat att något att någon sida påverkat varandra. För att känna mig säker på att inget kan rubba, vällta eller rasa det som tagit mig lång tid att bygga upp.

Men även de mest stabila murar har ändå sina svaga punkter.. Och hur man än försöker finns där ändå små små hål som inte går att täta. Plötsligt inser man att det börjat läcka någonstans-  Jag sätter handen för hålet och hoppas det ska hjälpa. Men då kommer det någon annan stanns. Andra handen får täcka där. Och så fortsätter det tills jag inte har fler händer, fötter, armar och ben att täppa till hålen med. Då börjar det bli läskigt. Inte så tryggt längre.

Men att släppa finns inte på kartan. Oavsett hur mycket krafft det tar av mig. Det är min skyldighet att göra, tror jag.

Så när någon plötsligt kommer innanför muren som jag trodde var ogenomtränglig blir jag paff. Ifrågasättande. Var den verkligen inte bättre byggd än så?

När någon ser innanför och ändå står kvar blir jag fundersam. Är det inte så farligt att låta sidorna se varandra?

Men mest förvånad blir jag när jag släpper alla hål, och själv tittar in på vad jag murat in, och inser det inte är vad jag själv trott. Muren är bara falsk trygghet som tar all energi ifrån mig.

Jag vet jag måste släppa den och gå vidare. Vet jag måste låta den rasa och skapa en ny väg framåt igen. Men nu står jag på okänd mark och undrar hur man gör.

Men det ska gå.

Tre djupa andetag först bra

Sen ska jag börja kliva framåt.

ANNONS
Av jag-bara - Onsdag 1 nov 23:39

Dom där djupa såren som lämnat djupa spår. Ärren som finns på insidan men inte syns på utsidan. Tur kanske att de inte syns. Eller synd,,,
För ibland hade det varit skönt om folk förstod ens ärr lika tydligt som de förstår vad ett gips runt ett ben betyder. Så många frågor man sluppit som tar energi att svara på. Så många tankar som sluppit triggas igång när man försöker hitta ord att formulera sig med. Det hade varit skönt.
Svårast är det med nya kontakter. De ställer vardagliga frågor och har ingen aning om vad svaret hade blivit om jag svarat ärligt, sanningen. Jag tänker ofta att de inte har en aning om vad jag har bakom, att de säkert inte är beredda på vad de får ta emot om jag svarar uppriktigt. Så jag håller det ytligt, inte bara för min skull utan mycket för deras.
Men ibland önskar jag att jag hade ett knallrosa gips runt benet i stället. Det hade varit lättare för folk att relatera till. Jag önskar jag kunde använda allt jag lärt mig de senaste åren i ett CV. Jag lovar att den kunskapen hade slagit omkull många fina utbildningar det går att få på papper. Jag önskar det fanns enkla svar på enkla frågor men som ändå målade upp rätt bild. Jag önskar jag kunde sammla alla insikter jag kommit till och dela med till andra, utan att de själv behövde uppleva det kaos jag gjort.
Det krävs mer energi än någon kan föreställa sig att hitta tillbaka till "den normala vardagen" , när ens liv en period varit långt utanför allt vad normalitet heter. Som att ständigt jobba mot gravitationen.
Där är mycket folk inte ser. Säkert mycket jag inte heller ser hos andra. Men så får det vara. Känns enklast så.
Ibland är det skönt att befinna sig i ett rum med folk som inte har nån bakgrund på mig. Som inte vet något alls om hur mitt liv ser ut.
Ibland är det skönt att svara "jadå" när någon i förbigående frågar om allt är bra.
Det är när något krisar, eller om jag får lite väldigt känslig reaktion på något, och någon undrar varför, som det känns svårt. Det är då jag vill hitta de där enkla orden, eller haft ett gips att visa, så det blev förklarat snabbt, enkelt, utan följdfrågor.
Men, istället får jag kanske lära mig att alla nte behöver förstå.
Det viktiga är att jag själv och mina närmaste gör.

ANNONS
Av jag-bara - Torsdag 28 sept 10:58

        Plötsligt fanns du du där. Så självklar som att du alltid funnits. Du syns klarast när mörkret kommer. Du visar sällan hela dig själv. Men när du gör det blir folk så påverkade av din fanatstiska energi, dragningskraft och utstrålning att de har svårt att glömma det. Ofta ser man bara en bit av dig, ibland bara en skärva. Då lämnar du en undrande, önskande. Omger dig själv med mystik. Omedveten om din egen utstrålning. Få har kommit dig riktigt riktigt nära. Många önskar de fick chansen och kunde. Du finaste älskade dotter, som kom först av mina tre.

Du är min måne.


        Sen kom du. Med så varma strålar att du kan värma upp frusna patser på långt avstånd. Du sprider ljus och energi omkring dig som smittar av sig på din omgivning. Många vill få en dos av din energi och njuta av din värme. Ibland är du på avstånd, sprider din värme till andra. Det märks tydligt när du är borta. Du fattas. Men vi vet du kommer igen, och längtar alltid lika mycket. Du fina tjej som som förgyller min värld. Min andra dotter av tre.

Du är min sol


       Sist och minnst kom du. När allt var som mörkast och vi hade svårt att hålla focus framåt, kom du. Som en ljuspunkt ,itt i det mörka. Du blev en glädjespridare och lockade fram leende och skratt när vi behövde det som mest. När allt kändes som mörkast, lyste du som starkast. Fick oss att se att ljuset kommer igen. Din nyfikenhet och energi tindrade i kapp med dina ögon. Vårt lilla bustroll. Min tredje och sista.

Du är min stjärna.


      Ni är min värld, min tillvaro, mitt universum. Utan en av er påverkas vi alla. Ingen av oss blir hela utan de andra. Som fyra pusselbitar som måste finnas, annars går det inte att skapa hela bilden. För er gör jag allt och lite till.

Mina finaste

De ända som verkligen betyder nått.


Av jag-bara - Söndag 24 sept 21:12

I perioder är livet rörigt, drygt och jobbigt. Ständig uppförsbacke. Man stänger av för att stå ut. Överlever istället för att leva. En bra överlevnadsstrategi. Man tar sig framåt, no matter what.
Men gör man det för länge blir det vardag att vara avstängd. Att aldrig riktigt känna efter. Aldrig riktigt uppleva. Bara fortsätta sätta en fot framför den andra och hålla balansen, andas sig igenom dagar.
Jag viste knappt själv att det faktiskt är så jag länge gjort
Men plötsligt dök en gammal väninna upp i mitt liv igen och här plötsligt blåst liv i en del av mig själv jag glömt jag hade. Den delen av mig själv som är kreativ, tycker om att hitta på saker och som vill fylla dagar med liv istället för livet med tid.
Plötsligt inser jag hur mycket jag saknat den biten och hur mycket roligare det faktiskt går att ha.
Tack för att du påminde mig om det. Om att det är dax att börja leva igen. Skapa nya roliga glada minnen som kan överskugga de tråkiga. Det är värt så mycket mer än allt jag en gång förlorade.

Av jag-bara - Söndag 27 aug 22:31

Idag är en bra dag!
Jag insåg ikväll att jag inte längre medvetet eller omedvetet håller alla datumar som var känslomässigt jobbiga då, i huvudet längre.
Jag fick upp ett gammalt minne på min f.b idag, som påminde mig om att det idag gått 4 år sedan huset blev sålt. Och denna gången var det mer "aha-kännsla" än en "åh nej-känsla".
Det gjorde inte lika ont att bli påmind om som det en gång gjort. Allt jag fick i huvudet var hur mycket som hunnit hända sedan dess. Hur långt jag kommit på så många olika sätt.
Nej, jag kommer aldrig att förlåta eller glömma. Men jag kan välja hur mycket plats det får lov att ta i mitt nya liv.
Och faktisk, just idag, finns där inte mycket plats.
Länge kunde jag rabbla alla datumar som på nått sätt var viktiga eller händelserika under den perioden av mitt liv. Men uppenbarligen börjar det blekna.
Tänk att det kan vara så befriande att glömma!

Av jag-bara - Söndag 20 aug 19:10

Ibland tänker jag att det nog var meningen att jag skulle bli av med precis allt i kaoset P skapade. Medans jag förberedde för att lämna huset, blev bilar beslagtagna, elen stängdes, telefoner stängdes m.m Jag sammlade ihop de få saker jag hade som verkligen var värdefulla, la det i väskor och påsar och spred ut bland familj och vänner. Dessa saker skulle ingen kunna ta ifrån mig oavsett vad. Ifall kronogden ville gå igenom huser skulle inte mina värdesaker försvinna i alla fall! P, som jag själv bjudit in i mitt liv, min värld, hade sett till att alla stora saker som hus, bilar, etc inte längre var mitt, men mina egna personliga saker kom han inte åt. Seger,,,, just då.
Vi hade bott i vårt nya i ett år ca och började känna oss hemma. Det var i mitten av december och vi hade varit iväg under kvällen. Vi kommer hem till en hund som var så sressad att det inte finns ord för det. Märkligt,,, Jag sätter mig i soffan och funderar på att gå ut i förrådet och hämta in adventsljusstakarna. Automatiskt tittar jag mot skåpet där julgranen skulle stå framför. Men,,, varför står det öppet? Jag går fram och ser det är full röra i der. Varför? Har mina stora tjejer rotat där? Samtidigt inser jag att en stor tung lampa som brukat ligga där inne var nerlyft på golvet. Den skulle tjejerna aldrig röra. Samtidigt som jag ringer min mamma och säger "det är nått märkligt som hänt,,," inser jag att jag hafft inbrort. Alla mina små smyckesaskar ligger öponade i snön ute i trädgården. Mina skrin jag haft i skåpet ligger trasiga, uppbrutna i buskarna. Där försvann det sista av den sortens värde från mig. Nu hade jag verkligen inget kvar. Det som inte försvunnit i husdelningen hade nu också försvunnit.
Ironin i det hela hade inga gränser. Först bjuder jag själv in en människa som får min värld att rasa. Sen kommer okända utifrån och stjäl smulorna som är kvar.
Tänk att allt verkade hända mig.
Nån månad efter knackade en man på och ville sälja larm till hemmet. "Så du kan känna dig trygg att ingen kommer åt vad som är ditt" sa han. Du kommer såååå försent tänkte jag.
Det blev inget larm. Ägde inte längre något av det värde som kunde göra månadskostnaden för larm ekonomiskt försvarbart.
Tur det bara var materiellt. Det viktigaste och värdefullaste har vi kvar.
Vi har varandra kvar.

Av jag-bara - Måndag 24 juli 17:46

En del dagar är jag förvånad att jag kommit så här långt efter allt som hände då.
En del dagar är jag frustrerad över att jag inte kommit längre.
Ibland är jag tacksam vi lyckades komma undan utan ännu större skador än vad P orskat.
Ibland är jag vansinnig övet att han lyckats skada så mycket som han gjorde.
Det är kluvet
Vissa dagar ser jag bara alla vinster och segrar jag skaffat längs vägen.
Andra dagar radas alla förlustet upp sig på min näthinna.
Det är svårt att komma vidare när man sitter fast där man är.
Det är svårt att inte försöka ta sig vidare.
Jag både vill våga, ta chanser och nya vägar,,, och bygga höga murar runt mig så ingen kommer nära.
Ibland hoppas jag på att det ska hända massa spännande saker i framtiden.
Ibland vill jag resten av livet nästan ska vara tråkigt händelselöst så jag slipper obehagliga överraskningar.
Det är kluvet.
Hur vet man vilket ben som är rätt att stå på?
Vilken känsla är rätt att följa?
Vad gör man när fjärilar i magen och varningsklockor i huvudet känns ungefär likadant?
När jag tänker efter är nog deta en av mina största förluster. Att P fått mig misstro min magkänsla. Den verkar väldigt svår att få tillbaka.




Av jag-bara - Onsdag 28 juni 12:57

Min lilla liten, som börjar bli stor. Tänk att du fyllt hela fyra år. Fantastiska du! Det finns mycke jag önskar jag kunde ge dig. Men mest av allt önskar jag att jag kunde ge dig tiden tillbaka. Din tid, som försvann på allr annat i en kamp mot klockan för att behålla dig och dina systrar.
Redan i magen förlora du tid. Det var så mycket stress och kaos runt oss att graviditeten inte fick mycket focus. Jag minns att jag var jätte stor, och otymplig. Men inte mycket annat. För mycket som krävde min uppmärksamhet.
Ditt första år blev inte som jag önskat. Det var huset som försvann, det nya huset vi skulle till. Packa, packa upp, komma på plats. Blandat med hundratals möte, uppföljningar, utredningar m.m I deta kaos var du nyfödd och fick hänga med på en höft. Medans jag kämpa för att få en plattform för oss att stå på rann tiden från oss. Ditt första år, anknytningsåret. Det blev mest kaos.
Ditt andra år började du förskolan. Vi var knappast redo någon av oss. Men pressad från olika håll var jag tvungen att börja jobba. Det blev en inskolning från helvetet. Det blev bättre med tiden, men inte helt bra. Mitt jobb inebar kvällar, helger, delade turer om vart annat. Du kunde vara på förskolan hela dagen, bli hämtad och skjutsad vidare till barnvakten för kvällen, för att bli hämtad sent och börja om från början dagen efter. Så mycket tid vi förlorade med varandra, för att få fortsätta vara med varandra.
Ditt tredje år blev det lite bättre. Jag hade lyckats få nytt jobb utan kvällstjänstgöring. Äntligen började en rutin skapas i ditt liv där dagarna började likna varandra. När jag jobbade helg var du på samma ställe varje gång och plötsligt började du stabiliseras. Ditt språk börja explodera, du blev lugnare, mer harmonisk och gladare och gladare för var dag. Äntligen!
Nu har du fyllt 4 år och är en sprudlande busunge. Du är oftast glad, full av nyfikenhet och bus. Du testar mitt tålamod precis som du ska men har sällan långt till ett leende.
Men ibland kommer det stunder du blir väldigt liten. I situationer du blir osäker och blygg. Då blir du extremt mammig. Gömmer dig i mina kramar och vill inte göra något mer än krypa ihop i mitt knä. Jag brukar skämta och säga hon är som en stor hund som inte fattar de inte är en liten knähund. Du söker min trygghet, testar om den finns. Du lilla fina som inte fick vara bebis när du var bebis, men förväntas vara stor när du nu är stor. Men jag låter dig krypa upp till mig. Låter dig vara hur kelig och kramig du vill. Ger igen lite av allt du förlorat. Jag låter dig få testa tryggheten så du ska bli säker på att den finns.
Fick höra det var daltande. Att jag borde sluta. Men jag kommet aldrig sluta krama mina barn så länge de behöver och vill. Oavsett vad folk tycker. Hon fick avstå många kramar när hon var mini liten. Vill hon ta igen dem alla nu när hon är större kommet hon få det. Och fler därtill.
Vi får aldrig tiden tillbaka. Men vi får framtiden tillsammans. Och den kommer bli fantastisk.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se