Senaste inläggen

Av jag-bara - Måndag 6 mars 08:57

Den mest stressade perioden i mitt liv satt jag fast en stillastående tillvaro och bara väntade på nästa katastrof.
Sjukskriven, så fanns inga tider att passa, ingen agenda att följa.
Höggravid, vilket gjorde mig orörlig och trött. Kunde knappt gå överhuvudtaget.
Själv. I en jätte villa som började kännas som ett spökhus. Barnen höll sig därifrån vilket gjorde den tyst och icke levande.
Avvaktande, vad skulle hända idag? Skulle elen plötsligt stängas, eller vattnet? Är det idag det dyker upp en köpare så jag står utan bostad, och nästa katastroftillvaro börjar?
Och mitt i att jag försökte sköta en vardag, fick det knappt synas vi levde där. För när som måste huset vara tillgängligt för akutvisningar.
Enormt stressande. Hjärnan gick på högvarv. Ändå hände ingenting. Allt stod så stilla att det kändes som ett vakum. Ändå var jag beredd på att vilken katastrof som helst kunde hända, varenda sekund, som skulle få allt att rasa ännu lite till.
Som att sitta i ett väntrum hos en läkare. Det är långtråkigt och segt. Tiden står stilla. Man vill bara det ska bli ens tur. Men en liten del av en vill aldrig han ska komma, för man vill ju inte höra något allvarligt är fel.
Jag har dagar då jag hatar ta in posten. För jag minns de högar av räkningar som öste in i huset.
Jag har dagar jag får ont i magen när det knackar oplanerat på ytterdörren. En tiondels sekund minns jag alla delgivningsmän som jagade P alla tider p
Därför har jag svårt att vara ledig, utan plan. Det är inte avkopplande att inte vara igång. En dag eller två max, sen kryper jag på väggarna. Blir stressad, irriterad, på dåligt humör.
Jag har stresssyndrom. Söker man för det blir man ordinerad vila, sjukskrivning, återhämtning. Men det är inte det jag behöver. Provade det och då blev allt värre. Säger man det högt inför andra som drabbats av stress blir de irriterade. Säger att då har jag inte blivit "tillräckligt drabbad" för att höra dit. Som att man bara kan ha upplevt katastrofal stress ifall kroppen sen enbart vill ligga i viloläge. Alla är överens om att vägen in i stressväggen är individuell för alla, men vägen därifrån ser lika dan ut, annars är man inte dålig "på riktigt".
Jag hittade min egen balans och har kommit vansinigt långt. Har förstått det är provocerande för en del att jag inte gjort det vilandes hemma.
Men jag har suttit fast i vakum tillräckligt. Inte en minut till tänker jag slänga bort på det.

ANNONS
Av jag-bara - Måndag 13 feb 10:48

Det har varit svårt att hitta "hemma känslan". Nog för att jag älskar min lägenhet, men det har varit som att jag inte vågat fästa mig, rota mig. Tänk om allt en dag bara försvinner igen? Det har varit ett fövarinsställe för alla våra saker, men har haft svårt att organisera upp det, göra det praktiskt, ombonat.
I flyttande hit fick jag mycket saker. Tack o lov! Mina vänner var fantastiska och på väldigt kort tid hade jag ett komplett hem och lite till tack vare att alla engagerade sig, sortera ut, skänkte och t.om köpte en del. Till saken hör att jag känner otroligt olika sorters personer med väldigt olika stil. Det gjorde mitt hem till en fantastisk blandning av alla dessa stillar. Det ända jag inte hitta i alla dessa olikheter var min egen stil.
Sen var det svårt att sluta lagra. När folk gav mig saker funderade jag sällan på om jag behövde det. Det ända jag tänkte var att "tänk om jag säger nej till det här stekjärnet och om ett år behöver ett nytt men inte har pengar, bäst att ta det och spara det" Och det gjorde jag. Tills mina skåp och lådor var överfulla med saker jag aldrig använde eller tog fram.
Sen var där saker folk gav mig jag knappt viste vad det var. Men eftersom de gav mig det och tyckte man behövde det våga jag inte göra mig av med det. "Efter den niten jag gått på livet vet nog alla andra bättre än mig vad man borde ha". Så plötsligt hade jag lådor med saker i som inte sa mig någonting, men som jag absolut inte våga kasta.
Men det gick till en gräns, sen plötsligt var det som jag fick nog. Började rensa ut allt onödigt. Sålde, slängde och skänkte bort. Och när jag väl börjat gick det av bara farten. Plötsligt börjar det bli hemma på riktigt. Jätte läskigt har det varit emellanåt. Att göra mig av med saker och inte ha en vattentät plan för att kunna ersätta dem på studs om behovet kommer. Men ändå en stor lättnad att få ordning omkring mig. Har äntligen börjat kunna hitta mig själv i mitt eget hem.
Att alla såg till vi fick ihop allt vi behövde på mindre än 2 månader var helt otroligt. Det gör mig glad att tänka på vilket fantastiskt nätverk av människor det faktiskt finns. Och jag kan inte leva som att jag ska vara förberedd på att göra om den katasrofresan igen, så jag måste ha tredubbelt av allt ifall i fall.
Äntligen har jag gjort mig av med allt jag inte ens viste vad det var. Äntligen har jag mer normalt fulla köksskåp. Och skulle jag akut behöva nått någon dag, vågar jag tro att jag kommer kunna lösa det då.
Det har snart gått 4 år sen det rasade. Snart lika lång tid utan P i mitt liv som han var med i det. De mest intensiva och krävande åren hittentills i livet. Men av alla saker jag denna tiden fått, är det min nyvunna styrka jag värdesätter mest.

ANNONS
Av jag-bara - 19 december 2016 20:51

Genom alla turer som varit sen denna kaoset startade har där varit mängder av olika handläggare, kuratorer, läkare, vänner m.m involverade under kortare eller längre perioder av resan. Eftersom där finns 3 barn, med väldigt olika behov av stöd genom allt som hände, som reagerat på 3 olika sätt, och bearbetat det på helt olika sätt, har min roll som mamma varit enormt krävande. Att försöka räcka till för alla 3 så mycket jag bara kan, och det har verkligen inte varit enkelt. Så i olika omgångar har jag vänt mig till olika ställen för stöd och hjälp. De som kommit in i vår kaos och försökt hjälpa till har nog många gånger blivit överrumplad av situationen. Vi har fallit utanför fler ramar än jag kan räkna, och de har då inte haft någon "standard lösning" att ta till. De har då kunnat uttrycka sig otroligt klumpigt, sagt saker som inte är så genomtänkt, men som fastnat i mitt minne. Säkert kommer en del ifrån att de inte varit med från början så de inte vet alla turer som lett fram till just den stunden de fått inblick. En del kommer säkert från att de känt de måste säga något, oavsett vad, och inte tänkt sig jag skulle minnas det. Andra saker är nog sagda utifrån total avsaknad av förståelse/ insikt och empati.
Här kommer några av de meningar som fastnat mest, som retar mig mest. Tagna ur sitt sammanhang kan tänkas, men egentligen, finns där verklugen något sammanhang de blivit rätt i?

- Det behöver ju inte vara så illa om barnen blir familjehemsplacerade. Då får du ju en välförtjänt paus efter allt kaos.
( en av socialen familjerådgivare)

- Det du söker är ju egentligen en partner, du kanske skulle tänka på det.
(En handläggare på soc när jag söker stöd för familjen)

- Fruktansvärt hur hon uppför sig mot P, att hon inte respekterar äktenskapslöftena , i nöd och lust.
( vän till P)

- Det känns svårt att fortsätta vara vänner, nu när jag vet hur lättlurad du är.
(En av min f.d vänner)

- Om du nu ändå förlorar det mesta av vad du äger gör det väll inget om du blir av med lite till. Kan jag få din tv? Dina kläder? Ditt bord?
(En av mina f.b vänner)

-Kan hända att du förlorar dina barn, men då kan du ju alltid vara ett stöd för andra som förlorar sina.
(Rådgivare på familjeteamet)

-Hur kan det komma sig att alla mammor i hela Sverige kan ta hand om sina barn utom du?
(En läkare inom inom bup)

-Är du så egoistisk att du inte kan sätta dina barns behov framför dina egna?
(En läkare inom bup)

- Det hade inte behövt bli så stökigt och mycket problem om inte hon (jag) varit så dålig förlorare.
(Anhörig till P)

Det har svidit att höra dessa ord. De sitter djupt rotade trotts att många av dem säkert är ogenomtänkt uttalade. Många gånger har jag dessutom inte hittat svar på tal i stunden, utan det har kommit långt senare.
Men jag har blivit bättre. Mina svar blir snabbare och vassare. Men i huvudet räknar jag ner tills inga andra blir inblandade till att värdera, berömma och uttala sig. Tills mitt liv enbart består av människor som vet vad jag går för, stöttar mig på vägen , och tycker jag räcker till precis som jag är!

Av jag-bara - 25 november 2016 21:32

Det borde verkligen bara vara en dag som alla andra. Men av någon anledning blir det inte det. Det blir en dag som vänder mina känslor ut och in, som sätter igång så många tankar. Varför? Så onödigt, och ändå,,, Men man väljer ju inte vilka känslor som ska skölja över en.
Det har blivit som en "avstämnings dag" En dag där min hjärna automatiskt går igenom hur senaste året varit. Jämför, sorterar och utvärderar. Känner efter hur långt jag kommit och undrar hur lång väg som är kvar. Och en liten del del av mig förundras över hur mycket jag förändrats av denna berg och dalbana i livet. Ibland saknar jag mitt sätt att se världen innan allt rasa. Innan jag lärt mig allt jag lärt på vägen, som ändrat min syn totalt. Ibland är jag tacksam för det.
Men oavsett hur dryg denna dagen i almanackan känns även i är, kan jag detta året ändå känna stolthet för första gången. Jag börjar själv kunna se vad jag faktiskt klarat.
Antar att jobbiga händelser i livet som ger djupa sår lämnar djupa spår. Och om de läker får tiden utvisa. Tills dess fortsätter vi framåt.

Av jag-bara - 30 oktober 2016 21:45

Det har gått lång tid nu. Livet har blivit vardag igen. En lite stökig sådan, fast så har nog de flesta det, av olika anledningar. Minnen och känslor bleknar, försvinner inte, men bleknar. Skönt.
Men ibland verkar andra än jag har behovet av att blåsa liv i katastrofen. Som att det inte var illa nog det som hände och blev, det ska i efterhand läggas till detaljer som gör det ännu lite värre. Tveksamma detaljer som inte går att styrka. Det stör mig. Varför? Och värst är dem som indikerar att de hela tiden, långt innan bubblan sprack, viste något var galet från början. Varför sa dom inte det då, om de nu verkligen vetat något? Varför stå tyst bredvid och låta någon nära göra ett misstag och spela man är glad för dens skull?
Men jag köper det nog inte. Men kanske måste en del göra så. Säga de viste nått som var fel från början för att bevisa att de själva vet bättre, att de aldrig skulle gå på en sån nit, inte kunna bli lurade. Kanske måste de slänga lite " in your face" för att få historien mer hanterbar. Att det var jag som var den mest oförstående i världen och det skulle aldrig kunna hända dem. Det är i alla fall min teori. För annars är det ju helt vansinnigt.
Det var inte bara jag som gick igenom den där krisen. Jag hade vänner, familj och bekanta som gick igenom den parallellt med mig. Jag fattar att alla hanterar det olika. För en del var det släppt så fort jag fick nytt boende. För en del tog det längre tid, och för en del blev det för mycket och de försvann ut ur bilden helt. Det är okej. Jag fattar det. Jag har lättare för att förstå de som inte klarade att prata om det när det hände, än de som flera år efter vill blåsa upp det lite lite till.
Det börjar bli länge sen det hände nu. Det börjar bli en parentes i livet. Vill gärna hålla den där. Det var jobbigt nog då. Jag lovar. Jag behöver inte få det skrivet i pannan på nytt att allt var en bluff. Jag har fullt upp med min stökiga vardag.

Av jag-bara - 18 september 2016 12:29

För länge sedan nu, ett tag efter liten var född, blev jag inbjuden till en speciell mammagrupp. Det var för nyblivna mammor som hade det jobbigt på olika sätt. Poängen med gruppen var att kunna stötta varandra,, att det är okej att tycka det var jobbigt att stå med en nyfödd. Det var också tydligt att man inte hade några krav på sig att berätta om just sin jobbiga sits. Jag var lite skeptisk, men valde att gå dit. Efter en presentationsrunda gled samtalen så klart in på varför man var där. Inte så konstigt. Samlar man 6 kvinnor som befinner sig i kris i samma rum för att prata, är det ju i stort sätt oundvikligt. Vi satt i en ring på golvet och jag satt så jag blev den sista att prata. En lång stund satt jag och lyssna på de andra mammorna som berätta vad som gjorde de var där. Där var mamman som fått testa länge för att bli gravid och tyckte det var orättvist att andra blev det så lätt. Där var en annan mamma som tyckte mammaledigheten var långtråkig. Så tråkig att det ända hon hade att roa sig med var att online shoppa på nätet dagarna i ända. Vilket inte gjorde nått för hennes sambo tjäna så bra. Nästa mamma tyckte allmänt livet var svårt att hinna med med en nyfödd. När ska man hinna duscha, handla, ha egentid, förvånad över att allt var så förändrat,,,
När det kom till min tur var jag tveksam till om jag borde prata. Jag insåg att kontrasten mellan deras bekymmer och mina var enorm. Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om att allas problem är störst just för den som har dem, oasvett om nån annan har det värre, men deras problem verkade där och då för mig så ytliga. Samtidigt triggade mig. Tror dom att det är bekymmer att ha så mycket pengar att de kan shoppa dygnet runt? Prova att inte ha några och vara ansvarig för tre barn. Innan jag riktigt bestämt mig hade jag kläckt ur mig hela historien. Hur lurad jag blivit, hur jag förlorat allt, hur osäker vår tillvaro blivit. Det blev knäpp tyst. De andra satt som fågelholkar. Inom mig var jag mest arg. Ångrade jag gått dit, att jag berättat. De hade ingenting att tillföra mig och inte jag dem. Vi kunde inte relatera till varandra. Och deras reaktioner , eller rättare sagt tystnad, fick mig mest att känna en bekräftelse på hur udda mitt liv blivit.
Det blev paus. När vi starta igen kom samtalen aldrig riktigt igång igen. Jag hade släppt en bomb som skakat om rummet och svallvågorna ville inte lägga sig. Jag gick tidigare än de andra, och gick aldrig mer dit.
Sen dess har jag många gånger hamnat i situationer där jag lyssnat på andra som pratar. Där jag känner hur avståndet mellan dem om mig är gigantiskt även om vi sitter bredvid varandra. Det stör mig. Att jag ofrivilligt hamnat så avsides och ändå kvar mitt i. Det blir kluvet hur mycket jag ska bita mig i tungan för att inte ge andra ett perspektiv på livet de säkert helst vill vara utan.
Men trotts det är jag starkare nu. Och insikten om hur mycket jag klarar hade jag inte velat vara utan.
Hade det varit idag hade jag nog hanterat situationen annorlunda. Hade säkert inte "släppt bomben". Hade valt att låta dem slippa höra. Ibland undrar jag vad som sades om mig när jag lämnat mamma gruppen. Ibland är jag tacksam jag slipper veta.

Av jag-bara - 9 september 2016 21:57

Sånt som bara händer andra,,,
Men det hände mig.
Vad var oddsen för det egentligen?
Troligtvis astronomiska.
Att saker kan hända i förhållande vet man ju. Att det inte finns några garantier trotts man hoppas. Men att det ska visa sig att mannen man lever med är en manipulativ mytoman utan samvete, som utan att blinka väljer rädda sig själv i en katastrof, är inget man lägger in i riskkalkylen.
Men det hände mig.
Det som låter som en dålig film, eller dålig bok, blev en del av mitt liv.
Men det är okej. Nu är det okej. Inte vad han gjorde, men att jag var en av dem som behöver uppleva nått sådant. Det har gett mig ett så mycket bredare synfält på livet. Det har gett mig insikter om mig själv, om min omgivning som jag annars varit utan. Jag ser saker, lägger märke till saker, på ett annat sätt än tidigare.
Tråkigt nog händer det även andra
Inte bara mig.
Personer jag bryr mig om, som jag tycker om upplever svek eller blir lurade . Kanske inte som mig, men på sina sätt. Och jag tror känslan är ungefär samma.
Då blir jag frustrerad. Då tycker jag det är orättvist. Räcker det inte med att jag gått igenom det? Kan inte det vara nog? Måste verkligen fler behöva göra det? Måste folk verkligen göra sina egna misstag, kan det inte räcka de hör om mina? Önskar det var så, att jag tagit den smällen så nu slipper andra i min närhet göra det.
Så klart funkar det inte så. Såklart är livet mer komplicerat än så.
Det hände mig
Och annat kommer hända andra.
Inte mycket som går att göra åt det.
Men jag har lärt mig massor. Och jag vet hur besvikelse är. Så jag försöker använda min erfarenhet till att finnas där för andra. Så som många fanns för mig när jag behövde det. Det ger min "dåliga filmen/bok" en mening trotts allt.
Det är sant att man går starkare ur en kris än in i den. Men innan man kommer ur den är det tufft. Det tar hårt på ens krafter. Jag vet. Och tydligen kan jag inte hindra besvikelser hos de i min närhet. Men jag gör det jag kan. Jag gör det någon annan gjorde för mig. Jag stöttar under tiden, följer igenom till andra sidan, tills vi båda kan va starka tillsammans!


Av jag-bara - 4 augusti 2016 21:43

Jag är väldigt ärlig med vad som hänt, hur jag tagit mig igenom det. Jag är medveten om att jag gått igenom en kris, haft kris/chok reaktioner på situationen som varit. Jag skäms inte för det det minsta, för det var inte mitt fel, inte mitt verk.
Att visa känslor i en kris är enligt mig gannska sunt. Även kaoskänslorna måste ut. Ibland blir man inte så logisk och rationel i sådana läge, men det är okej. Det står jag för. Så länge man tar sig förbi och framåt, lever ut och lägger bakom sig så är det okej.
Klart det har satt spår. Eller kanske inte spår, utan mer skapat ömma punkter. Punkter som jag vill bygga broar över för att slippa behöva trycka på. Så jag har försökt vara förebyggande för att inte de ömma punkterna ska kunna få mig på fall igen. Vänt mig till de jag trott kunde stötta upp och hjälpa mig stabilisera. Tagit mitt ansvar för var vi står.
Så fel det blev
Jag blev dömd, inte bedömd. Satt i ett fack för "hur det vanligen är". Mina ord är tagna ur sitt sammanhang och bildar skeva meningar, målar en sned bild av min tillvaro. Som att inte verkligheten kan vara tuff nog.
Jag är gärna ärlig med hur tufft det va. Men min krisreaktion är dåtid, historia, inte ett permanent tillstånd. Jag står gärna för att jag var knäckt då, och stolt över att jag är stark nu.
Så fel det blev
Har trott det varit bra att vara tydlig med vad man vill inte ska kunna hända för att få rätt stöd. Istället vändes det mot mig. Som att det har hänt.
Men det löser sig. För inget av det är sant. Kommer slå hål på alla orättvisa antagande, ändra den sneda bilden till en sann verklighet. Med alla mina fel och brister uppradade, för jag har inga problem att stå för dem, men det måste vara RÄTT fel och brister.
Jag undrar hur många som kunnat gå igenom vad jag gjorde, utan en reaktion. Jag undrar hur många föräldrar som kunnat oroa sig för sina barn, utan att visa känslor. Hur många som skulle kunna få hela sitt liv, psykiskt, fysiskt och materielt fråntaget dem, under loppet av 2 månader, utan att få en chock. Jag undrar om nån kunnat det. Och om det finns de som klarat det, är inte det mer "fel" än att visa känslor.
Det är tur bedömningen är fel. Annars kanske deta blivit ännu en öm punkt. Nu blir det bara ett litet hinder i vägen jag kommer jämna med marken men den styrka ni tydligen missat jag har.
Har haft svårt att säga det om mig själv innan, men nu vet jag
Jag är stark, och jäkligt stolt över vad jag vet jag klarar.
Så det så!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se