Senaste inläggen

Av jag-bara - Lördag 6 jan 21:54

Jag saknar min magkänsla P spelade bort, mer än pengarna som försvann.

Jag hatar saknaden av säkerhet, mer än kontona han tömde.

Jag avskyr mistron han sått i mig, mer än förlusterna han gav mig.

Jag önskar hjärnspökena han skapat försvann, mer än jag vill ha tillbaka allt han tog.

Jag hatar att han fått mitt omdömme ifrågasatt, mer än att min plattform spelades bort.

Jag lider av att min intigritet är övertrampad med så många mil, mer än jag önskar mina tillgångar åter.

Det gör mer ont att bli dömd och förminnskad, mer än smärtan över att min dröm var en bluff.

Som med en tuff sjukdom, är ibland sviterna efter, eller biverknigarna av medicinen som gör en frisk, värre än sjukdomen i sig.

Man härdar ut stormen , men har svårt att orientera sig i konsekvenserna av dess framfart.

Och inte bara en själv, ens omgivning också. När grännser klivits över är de svårt att upprätta igen.

Jag avskyr folks åsikter om hur det är okej att överleva ett kaos de inte själva varit i närheten av.

Mest av allt saknar jag den ork och energi allt deta tagit från mig.

Men den kommer tillbaka.

Inte mycket av det andra kommer göra det. Borta är borta.

Men min ork och energi ska jag hitta igen.

En dag i taget

ANNONS
Av jag-bara - 22 december 2017 18:06

     De där serifigurerna man skrattade åt när man ar liten, som sprag och sprang och inte insåg de plötsligt srungit ut för ett stup. Benen fortsatte gå och kroppen rörde sig frammåt. Inte förrens de tittade ner, insåg de befann sig i luften, trillade dem ner. Så löjligt, overkligt, skarttreande. KLar man trillar direkt när marken försvinner under föttrna. Fysikens lagar. Allt annat är så tramsigt att det lockar till skratt.

     Men idag vet jag det är möjligt. Idag fastnar skrattet lite i halsgropen. För jag har lärt mig att det kan hända. Ibland har man så bråttom uppåt, framåt att man inte hinner se, känna,, fundera. Snabbt ska det gå, mot målet innan det är för sent. Och det som sker i nuet, hinder på vägen och känslor som svallar, det får vänta, tryckas åt sidan, eller skjutas på framtiden. Så man kämpar vidare mot målet, utan att stanna upp ens en seckund,,,, förrens plötsligt. Förrens man tittar ner och  inser marken under en fötter är borta och nästa avsatts är alldeles för långt borta. Förrens man inser man trampar vatten i luften tills orken är slut.  Förrens man inser att även om man kommer galet långt på vilja och envishet, har även det sin begränsning.

   Den där förvånade minen de färglada figurerna på tvn hade, när de fick insickt i att mattan ryckts undan deras fötter och de kommer falla, känns plötsligt bekant. Och det häder sällan när man promenerar lungt framåt och jag hinner se fallgroparna framför sig. Det är när man är mitt i en jakt på nått bättre, en flykt från nått sämre, när focuset är så långt fram att nuet inte syns.

    Men precis som de teckande figurerna, som i nästa scen som visas vara oskadd, i full fart och på väg igen, kommer jag också igen. Starkare än  någonsin, och med ännu mer erfarenhet i mitt bagage. Mellanlandningar är också en del av resa, och målet finns fortfarande kvar. Ibland tar det bara lite längre tid än man tänkt.


ANNONS
Av jag-bara - 30 november 2017 23:02

Oberörd
Jag har stått mitt i en tornado av kaos och sett hela mitt liv slås i spillror.
Ändå förväntas jag vara oberörd inför skadorna.
Opartisk.
Mitt inre slets i tusen bitar och vändes ut och in. Ändå förväntad jag agera opartisk inför hur det påverkar vårt liv.
Neutral
Efter allt P satte på spel och förlorade, insatser som inte ens var hans, räknas jag ha rollen som neutral inför förlusterna jag och barnen drabbats av.
Det är svårt. Jag väger ord på guldvåg. Stålsätter mig, nollställer mig. Ändå vill det sig inte.
Jag har alltid skrivit mycket. Allt från dagböcker, texter, noveller, till den här bloggen. Det har alltid varit lätt för mig. Men när jag förväntad skriva blir det ibland så svårt, nästan omöjligt.
Ett enkelt svar, som blir så svårt att utföra.
För kan jag inte skriva allt, utan måste sålla bland orden och uttrycken, försvinner det som är jag och då blir det ingenting kvar.
Alla ord blir övertänkta tills de inte går att skriva.
Alla meningar tappar sin rätta betydelse och jag raderar dem en efter en.
Du vill veta, frågar, undrar.
Jag blir ställd, tveksam, avvaktande.
Det blir ett kort och intetsägande svar. För kan jag inte skriva allt, kommer nästan inget. Och allt får du inte. Den rätten spelade du bort alldeles själv.


Av jag-bara - 22 november 2017 21:45

Ibland undrar jag om P förstår vidden av vad han satte på spel och förlorade. Om det hade gått att förklara att det inte bara var pengar och materiella saker han spelade bort. Utan tid, trygghet, magkänsla och stabilitet. Pengar kan man tjäna nya. Materiella ting kan man ersätta. Det andra är svårare. Kräver mycket mer mental träning att och hårt jobb än det går att föreställa sig. Och har man aldrig förlorat dessa saker, går det nog inte att förstå hur svårt det är att bygga upp dem igen. Att hitta fotfäste, att ens våga prova sätta fötterna i marken. Det kräver mer styrka än många förstår.
Men det går. Mycket av det i alla fall. Och det är värt varenda uns av kraft det tagit från mig, för att våga sätta i fötterna, och stå upp igen.
Det som inte går är tiden. Den här han berövat mig och mina barn. Den får vi aldrig tillbaka. Det har tagit år att bygga upp en tillvaro efter han raserade allt för oss. Och det är år av vårt liv vi aldrig får igen.
Denna månaden firar jag fyra år som ägare till min bostad. Fyra år av galet slit för att hålla oss ovanför ytan fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Jag har 1 år kvar på den tunga delen av lånet innan jag kan slappna av mer. Så mycket jag lärt mig om mig själv dessa fyra år. Så många insikter jag fått jag inte skulle vilja vara utan. Hade gärna fått dem på ett annat sätt om det gått, men skulle inte vilja vara utan dem.
Jag har bott här längre än jag gjorde i huset han spelade bort. Jag har kommit längre på dessa år än jag gjorde under åren med P.
Nu har jag nedräkning sista året på bolånet. 1 år
12 månader
Och sista året vågar jag sätta fötterna i marken, känna fotfästet och lita på det.
Uppåt och framåt
Inte långt kvar nu!

Av jag-bara - 7 november 2017 15:57

De har hunnit bli höga och satbila. De där murarna jag byggt runt mig. På fem år hinner de bli vädigt höga , väldigt tjocka, väldigt stabila.  Trygghet. Det har hållt insidan på insidan och utsidan på utsidan. Hindrat att något att någon sida påverkat varandra. För att känna mig säker på att inget kan rubba, vällta eller rasa det som tagit mig lång tid att bygga upp.

Men även de mest stabila murar har ändå sina svaga punkter.. Och hur man än försöker finns där ändå små små hål som inte går att täta. Plötsligt inser man att det börjat läcka någonstans-  Jag sätter handen för hålet och hoppas det ska hjälpa. Men då kommer det någon annan stanns. Andra handen får täcka där. Och så fortsätter det tills jag inte har fler händer, fötter, armar och ben att täppa till hålen med. Då börjar det bli läskigt. Inte så tryggt längre.

Men att släppa finns inte på kartan. Oavsett hur mycket krafft det tar av mig. Det är min skyldighet att göra, tror jag.

Så när någon plötsligt kommer innanför muren som jag trodde var ogenomtränglig blir jag paff. Ifrågasättande. Var den verkligen inte bättre byggd än så?

När någon ser innanför och ändå står kvar blir jag fundersam. Är det inte så farligt att låta sidorna se varandra?

Men mest förvånad blir jag när jag släpper alla hål, och själv tittar in på vad jag murat in, och inser det inte är vad jag själv trott. Muren är bara falsk trygghet som tar all energi ifrån mig.

Jag vet jag måste släppa den och gå vidare. Vet jag måste låta den rasa och skapa en ny väg framåt igen. Men nu står jag på okänd mark och undrar hur man gör.

Men det ska gå.

Tre djupa andetag först bra

Sen ska jag börja kliva framåt.

Av jag-bara - 1 november 2017 23:39

Dom där djupa såren som lämnat djupa spår. Ärren som finns på insidan men inte syns på utsidan. Tur kanske att de inte syns. Eller synd,,,
För ibland hade det varit skönt om folk förstod ens ärr lika tydligt som de förstår vad ett gips runt ett ben betyder. Så många frågor man sluppit som tar energi att svara på. Så många tankar som sluppit triggas igång när man försöker hitta ord att formulera sig med. Det hade varit skönt.
Svårast är det med nya kontakter. De ställer vardagliga frågor och har ingen aning om vad svaret hade blivit om jag svarat ärligt, sanningen. Jag tänker ofta att de inte har en aning om vad jag har bakom, att de säkert inte är beredda på vad de får ta emot om jag svarar uppriktigt. Så jag håller det ytligt, inte bara för min skull utan mycket för deras.
Men ibland önskar jag att jag hade ett knallrosa gips runt benet i stället. Det hade varit lättare för folk att relatera till. Jag önskar jag kunde använda allt jag lärt mig de senaste åren i ett CV. Jag lovar att den kunskapen hade slagit omkull många fina utbildningar det går att få på papper. Jag önskar det fanns enkla svar på enkla frågor men som ändå målade upp rätt bild. Jag önskar jag kunde sammla alla insikter jag kommit till och dela med till andra, utan att de själv behövde uppleva det kaos jag gjort.
Det krävs mer energi än någon kan föreställa sig att hitta tillbaka till "den normala vardagen" , när ens liv en period varit långt utanför allt vad normalitet heter. Som att ständigt jobba mot gravitationen.
Där är mycket folk inte ser. Säkert mycket jag inte heller ser hos andra. Men så får det vara. Känns enklast så.
Ibland är det skönt att befinna sig i ett rum med folk som inte har nån bakgrund på mig. Som inte vet något alls om hur mitt liv ser ut.
Ibland är det skönt att svara "jadå" när någon i förbigående frågar om allt är bra.
Det är när något krisar, eller om jag får lite väldigt känslig reaktion på något, och någon undrar varför, som det känns svårt. Det är då jag vill hitta de där enkla orden, eller haft ett gips att visa, så det blev förklarat snabbt, enkelt, utan följdfrågor.
Men, istället får jag kanske lära mig att alla nte behöver förstå.
Det viktiga är att jag själv och mina närmaste gör.

Av jag-bara - 28 september 2017 10:58

        Plötsligt fanns du du där. Så självklar som att du alltid funnits. Du syns klarast när mörkret kommer. Du visar sällan hela dig själv. Men när du gör det blir folk så påverkade av din fanatstiska energi, dragningskraft och utstrålning att de har svårt att glömma det. Ofta ser man bara en bit av dig, ibland bara en skärva. Då lämnar du en undrande, önskande. Omger dig själv med mystik. Omedveten om din egen utstrålning. Få har kommit dig riktigt riktigt nära. Många önskar de fick chansen och kunde. Du finaste älskade dotter, som kom först av mina tre.

Du är min måne.


        Sen kom du. Med så varma strålar att du kan värma upp frusna patser på långt avstånd. Du sprider ljus och energi omkring dig som smittar av sig på din omgivning. Många vill få en dos av din energi och njuta av din värme. Ibland är du på avstånd, sprider din värme till andra. Det märks tydligt när du är borta. Du fattas. Men vi vet du kommer igen, och längtar alltid lika mycket. Du fina tjej som som förgyller min värld. Min andra dotter av tre.

Du är min sol


       Sist och minnst kom du. När allt var som mörkast och vi hade svårt att hålla focus framåt, kom du. Som en ljuspunkt ,itt i det mörka. Du blev en glädjespridare och lockade fram leende och skratt när vi behövde det som mest. När allt kändes som mörkast, lyste du som starkast. Fick oss att se att ljuset kommer igen. Din nyfikenhet och energi tindrade i kapp med dina ögon. Vårt lilla bustroll. Min tredje och sista.

Du är min stjärna.


      Ni är min värld, min tillvaro, mitt universum. Utan en av er påverkas vi alla. Ingen av oss blir hela utan de andra. Som fyra pusselbitar som måste finnas, annars går det inte att skapa hela bilden. För er gör jag allt och lite till.

Mina finaste

De ända som verkligen betyder nått.


Av jag-bara - 24 september 2017 21:12

I perioder är livet rörigt, drygt och jobbigt. Ständig uppförsbacke. Man stänger av för att stå ut. Överlever istället för att leva. En bra överlevnadsstrategi. Man tar sig framåt, no matter what.
Men gör man det för länge blir det vardag att vara avstängd. Att aldrig riktigt känna efter. Aldrig riktigt uppleva. Bara fortsätta sätta en fot framför den andra och hålla balansen, andas sig igenom dagar.
Jag viste knappt själv att det faktiskt är så jag länge gjort
Men plötsligt dök en gammal väninna upp i mitt liv igen och här plötsligt blåst liv i en del av mig själv jag glömt jag hade. Den delen av mig själv som är kreativ, tycker om att hitta på saker och som vill fylla dagar med liv istället för livet med tid.
Plötsligt inser jag hur mycket jag saknat den biten och hur mycket roligare det faktiskt går att ha.
Tack för att du påminde mig om det. Om att det är dax att börja leva igen. Skapa nya roliga glada minnen som kan överskugga de tråkiga. Det är värt så mycket mer än allt jag en gång förlorade.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se