Senaste inläggen

Av jag-bara - Torsdag 4 aug 21:43

Jag är väldigt ärlig med vad som hänt, hur jag tagit mig igenom det. Jag är medveten om att jag gått igenom en kris, haft kris/chok reaktioner på situationen som varit. Jag skäms inte för det det minsta, för det var inte mitt fel, inte mitt verk.
Att visa känslor i en kris är enligt mig gannska sunt. Även kaoskänslorna måste ut. Ibland blir man inte så logisk och rationel i sådana läge, men det är okej. Det står jag för. Så länge man tar sig förbi och framåt, lever ut och lägger bakom sig så är det okej.
Klart det har satt spår. Eller kanske inte spår, utan mer skapat ömma punkter. Punkter som jag vill bygga broar över för att slippa behöva trycka på. Så jag har försökt vara förebyggande för att inte de ömma punkterna ska kunna få mig på fall igen. Vänt mig till de jag trott kunde stötta upp och hjälpa mig stabilisera. Tagit mitt ansvar för var vi står.
Så fel det blev
Jag blev dömd, inte bedömd. Satt i ett fack för "hur det vanligen är". Mina ord är tagna ur sitt sammanhang och bildar skeva meningar, målar en sned bild av min tillvaro. Som att inte verkligheten kan vara tuff nog.
Jag är gärna ärlig med hur tufft det va. Men min krisreaktion är dåtid, historia, inte ett permanent tillstånd. Jag står gärna för att jag var knäckt då, och stolt över att jag är stark nu.
Så fel det blev
Har trott det varit bra att vara tydlig med vad man vill inte ska kunna hända för att få rätt stöd. Istället vändes det mot mig. Som att det har hänt.
Men det löser sig. För inget av det är sant. Kommer slå hål på alla orättvisa antagande, ändra den sneda bilden till en sann verklighet. Med alla mina fel och brister uppradade, för jag har inga problem att stå för dem, men det måste vara RÄTT fel och brister.
Jag undrar hur många som kunnat gå igenom vad jag gjorde, utan en reaktion. Jag undrar hur många föräldrar som kunnat oroa sig för sina barn, utan att visa känslor. Hur många som skulle kunna få hela sitt liv, psykiskt, fysiskt och materielt fråntaget dem, under loppet av 2 månader, utan att få en chock. Jag undrar om nån kunnat det. Och om det finns de som klarat det, är inte det mer "fel" än att visa känslor.
Det är tur bedömningen är fel. Annars kanske deta blivit ännu en öm punkt. Nu blir det bara ett litet hinder i vägen jag kommer jämna med marken men den styrka ni tydligen missat jag har.
Har haft svårt att säga det om mig själv innan, men nu vet jag
Jag är stark, och jäkligt stolt över vad jag vet jag klarar.
Så det så!

ANNONS
Av jag-bara - Onsdag 27 juli 07:28

Jag undrar
När förstod du hur att allt skulle raseras och inte kunna räddas, var det före eller efter vi bestämde att skaffa barn?
Den där gången vi planerade hur vi skulle bygga om nedervåningen, viste du då det nog aldrig skulle hända?
Och när förstod du att du skulle bli avslöjad, var det före eller efter du skaffade jobb i Norge? Hade du redan skaffat det när du börja prata med mig om det?
Jag undrar
Hur du kunde sitta på banken och ljuga dig blå inför dem och dessutom nästan få mina föräldrar att skriva på ett jätte lån för att lösa dina skulder? Fick du
nått sorts dåligt samvete då? Eller har du inte förmågan att känna såna känslor?
Hur kunde du tro att du kunde skriva en fullmakt till min pappa på fri tillgång till alla dina bankkonto,så han kunde se alla dina transaktioner, att du fortfarande inte skulle bli avslöjad?
När du ljög och smutskasta din revisor som istort sett är en vän till min mamma och hennes sambo, trodde du att det aldrig skulle uppdagas det bara var lögner?
Jag undrar
Den där gången jag avslöjat en av alla dina lögner och var rasande arg, bara ville vara ifred, och du ljög för våra vänner om varför jag höll mig undan, målade upp en bild av att det var synd om dig. Trodde du verkligen vi aldrig någonsin skulle prata så att den riktiga versionen skulle komma fram?
Eller när du tog på dig jobb hos en av mina närmsta vänner i hela världen, och sen ljög för mig om varför projektet lades ner. Hur tänkte du då? Att vi aldrig skulle diskutera det någonsin, fast du vet vi pratar om allt?
När allt började uppdagas bit för bit, och jag frågade dig rakt ut "är där mer?" Och du sa "nej, nu vet du allt". Sen avslöjades nya katastrofer för var dag, ibland var timme. Varför sa du inte som det var? Lät mig få hela smällen. Varför lät du det bli en utdragen historia där jag själv fick leta upp all info en bit i taget?
Jag undrar
Hur du kunde ljuga för alla de stakars människor som anlitade dig, ta deras pengar, men inte utföra jobben.
Hur du kunde ljuga om din släkt, för din släkt, och medvetet smutskasta dem inför mig, mig inför dem.
Hur kunde du försöka skriva över den ena bilen, som var skuldsatta långt över dess värde, i mitt namn.
Där finns massor mer jag undrar. Små frågor i det stora hela som jag hakar upp mig på. Kanske är de just dom frågorna som på nått sätt bevisar för mig att du inte är fungerar normalt. För normala människor vet och förstår att man inte gör så.
Mest av allt undrar jag om du förstår vidden av hur mycket du skada oss. Om du har förmågan att förstå hur illa du gjorde mig.
Frågor som egentligen inte spelar någon roll.
Frågor jag aldrig kommer att få svar på på.
Jag undrar
Om du ljuger för alla nya människor i ditt liv om vad som hände mellan oss.
Om du fortfarande gärna målar upp dig själv som den det är synd om.
Undrar
Och kommer aldrig att förstå

ANNONS
Av jag-bara - Lördag 9 juli 21:19

I ett annat liv, en annan värld som jag levt i en gång. Då jag trodde jag viste vad behovet av återhämtning betydde, då hittade jag en liten oas jag blev förälskad i. Ett spa ett par timmars bilfärd bort. Jag åkte dit ibland och njöt i fulla drag av atmosfären, bassängerna, maten etc. Underbart för alla sinnen. Sist jag var där var med P. Innan luftslott han byggt rasade. Jag var där med mannen jag trodde jag skulle dela mitt liv med. Jag var där och skapade minnen jag trodde jag långt senare i livet skulle se tillbaka på och le åt. Men istället , med facit i hand blir jag mest äcklad när jag tänker på hur perfekt han spelade sin roll. Hur duperad jag blev. Hur perfekt den där sista vistelsen där passade in i hans plan.
Länge har den världen, att ta mig tid för sådana saker känts avlägset, som att det tillhörde ett liv jag satt punkt för. Var inte säker på att jag ens skulle kunna uppskatta det igen på samma vis.
Men så fick jag chansen att åka dit, och tog den. Och till min förvåning tror jag att jag denna gången upplevde allt tio gånger starkare. Som att allt var helt nytt fast jag varit där flera gånger. Jag njöt varenda minut av allt där, och har för första gången på väldigt väldigt länge känt mig helt avslappnad på alla sätt. Helt fantastiskt. Att de pga många bokningar blivit "tvugna" att uppgradera oss till en av spaets finaste sviter gjorde ju det bara ännu mer fantastiskt. För en stund kändes det som att hela mitt liv faktiskt är så, uppgraderat till en bättre nivå. Tuffare på många sätt, men ändå bättre.
Men det absolut bästa med vistelsen var att jag dena gången delade den med någon jag vet, till 100% att jag kommer dela livet och framtiden med. Någon som varit med mig i alla djupa dalar vi tvingat ta oss igenom och som verkligen förtjäna lite lyx i sin vardag. Någon som jag nu har skapat fantastiska minen med som vi verkligen kommer tänka tillbaka på många gånger och le tillsammans. Tack min älskade (äldsta)dotter för att du delade deta med mig. Det gjorde denna vistelsen till en av de absolut bästa!

Av jag-bara - Torsdag 23 juni 22:25

För tre år sen
Hade jag fortfarande inte packat nån förlossnings väska, det var ju över fyra veckor tills hon skulle komma.
Jag hade fortfarande ingen plan för hur jag skulle ta mig in när det väl satte igång.
Jag hade fler frågor än svar på hur allt skulle bli.
För tre år sen
Hade jag fortfarande inte satt upp nån spjälsäng eller skaffat skötbord. Vi vistete ju inte vart vi skulle. Skulle det finnas plats för sådana saker när vi fick nytt hem,,,, om vi fick ett nytt hem. Vad skulle hända om vi inte fick det?
För tre år sen
Önskade jag hon skulle stanna i min mage för evigt, så jag kunde skydda henne mot allt som hände runt oss, mot att hela världen utanför var kaps och otrygg. Så att ingen kunde ta henne från mig p.ga saker jag inte ens ställt till med.
Men plötsligt kom hon. Och ett efter ett har alla frågetecken rett ut sig. Tillslut packade min äldsta dotter den där väskan till mig, för hon kände på sig det var dax. Jag kom in till förlossningen i tid. Min syster fick in mig trotts att jag nog väntat lite för länge där hemma.
Vi fick ett hem, och oron över att hålla på att förlora henne och och de andra försvann. Hon fick en säng att sova i precis som det ska vara.
För tre år sen
Kändes allt så omöjligt, överväldigande, icke hanterbart.
Sen kom hon, gav mig ett nytt focus, gav oss ett nytt focus. Lärde mig att jag var inte så slut som jag trodde, att jag kunde så mycket mer än jag vågat hoppas.
Grattis till dig älskade liten på din 3 års dag.
Grattis till oss för att vi fick dig till våra liv.
Sötaste bustrollet
Min stjärna

Av jag-bara - Torsdag 16 juni 18:33

Den där tröttheten som ingen förstår, om de inte upplevt den själv. Som dränerar en totalt, som man inte kan sova sig fri från. En del bara förstår inte, och det känns ibland omöjligt att förklara.
Fysisk trötthet förstår alla. Den är självklar. Jobbar kroppen fysisk blir man trött, behöver återhämtning, villa. Ingen förväntas kunna springa ett maraton utan att ha fått träna upp sig. Ingen tror någon ska ka kunna lyfta de tyngsta vikterna på gymmet, man måste börja med de små och jobba sig uppåt, sakta och lugnt, utan stress. Tar man i för hårt får man ofta höra kommentarer från omgivningen om att ta det lugnare, sänka ribban, akta så man inte skadar sig. Det är naturligtvis så man ska göra.
Men de psykiska utmaningarna ska man fixa utan träning, utan förberedelse, och ofta utan återhämtning under tiden. Kommentarerna är ofta helt annorlunda. Det är bara att bita ihopa och stå ut, du är stark, du fixar deta, det är bara till att fostra så ska du se att det löser sig. Samtidigt ser man hur de drar en lättnadens suck de slipper. Hur de klappar en på axlen och sen vänder sig om och tackar sin lyckliga stjärna det inte är dem. Skönt för dem, nästan ett hån för mig.
Jag har börjat löpträna. Det går sådär helt ärligt, men fortsätter ändå. Har insett jag är mycket bättre (eller lite mindre dålig kanske) på att springa inne på löpand, än ute i naturen. Först fatta jag inte alls. Hur kunde jag klara nästan 3ggr så långt inne jämfört med ute. Frustrerande. Men nu fattar jag. Inne stället jag in på exakt hastighet och motstånd. Jag ser exakt hur långt jag kommit och hur fort och kan välja att öka eller sänka. Ute går jag ut för hårt, börjar o för högt tempo. Kommer inte så långt innan det bara tar stopp. Så gör jag i alla situationer jag inte kan styra och kontrollera. Jag satsar allt och kör så det ryker tills det tar stopp. Problemet är att när när jag springer för fort ber folk mig sakta ner, när jag kämpar med all kaos runt mig ber folk mig fortsätta. Där finns inget motstånd att sänka, ingen fart att dra ner, bara folk som står bredvid och tittar på, som hejar på och andas ut att de slipper. Och när det vid enstaka tillfällen blir lugnt, stilla, har de svårt att förstå jag behöver hämta andan. Men jag är inte född med superkrafter. Jag blir trött som alla andra, fysiskt och mentalt,,har bara inte samma möjligheter till återhämtning som många andra.
Jag önskar ingen den känslan av trötthet som kan komma över en från ingenstans. Den som gör att man inte orkar ta ett steg, eller ens prata. Men jag önskar fler förstod, för man orkar inte ens förklara. Ibland kommer det några timmar, ibland några dagar. Man styr inte, man väljer inte. För hade man kunnat välja hade det inte hänt någon.
"Tänk att du orkar allt deta". Den meningen har jag hört otaliga gånger. Och det finns färdigskrivna svar till den kommentaren. "Ja men det funkar, det brukar lösa sig, inga problem" . Det är vad folk vill höra. För vem vill höra vad man verkligen tänker,,,,,
"Jag orkar inte, har bara inga alternativ".

Av jag-bara - Onsdag 1 juni 21:15

Jag är en sådan som lätt blir sentimental, nostalgisk , ibland onödigt mycket. Jag samlar minnen i saker, prylar. Som att minnena försvinner ifall sakerna gör det. Så jag har genom åren sparat många saker som blivit svåra att göra av med. För ett tag sedan började jag rensa bort en massa sådana saker. Det gick över förväntan. Mycket onödigt som bara låg, åkte i däckar till tippen. Men en sak blev omöjlig att slänga, min brudklänning.
Inför bröllopet fick jag den uppsydd. Den var precis som jag ville ha den. Vid varje provning tog den mer och mer form tills den växte fram till just min klänning. Så mycket drömmar och förväntningar den bar på redan före bröllopet.
Sen kom dagen det var dax att använda den och jag kände mig så nöjd, kände mig så fin. Trotts allt som hände efter var det en dag/ kväll full av lycka. Jag viste ju inte då att allt bara var en charad. Så jag tyckte det var en dröm som blev sann.
Efteråt syntes spår på dess fåll efter hur roligt jag haft. Lite fläckar där den släppa i marken och golvet under festen. Spår som gav den ännu mer liv och identitet. Den hängdes upp längst in i min garderob, och när jag såg den ibland kunde jag inte låta bli att le över vilka känslor och minnen den gav mig.
Sen kom smällen. Och under tiden ändrades min syn på den helt. Energin i den blev en helt annan. Plötsligt blev den en påminnelse över hur lurad jag blivit. Hur manipulerad han lyckats få mig. Den började göra ont att se, och ändå omöjlig att slänga. Som att känslorna och energin den nu hade var tung som bly och omöjlig att lyfta. I 2,5 år har den legat hopa tryckt i en påse i en hörna av mitt kök. En blå påse. Den har flyttats runt flera gånger när jag damsugit eller tvättat golven. Har sagt flera gånger att jag kommer göra mig av med den när jag är redo, men helt ärligt började den där påsen nästan bli en del av möbleringen. Som att jag var tvungen att hålla kvar vid något som påminner mig om hur långt jag faktiskt kommit. Och för att se det var jag tvungen att ha nått från start rutan. Samtidigt grorde det ont ibland att se den. Att sälja den kändes omöjligt. Ville inte någon annan skulle starta sitt liv tillsammans i den klänningen med så mycket negativt energi.
Så plötsligt kom det perfekta tillfället. Sen länge hade vi varit några stycken som anmält oss till the color run . Som en kul grej. Ta sig runt 5 km och längs vägen slängs det ut färg på en. Är lika galet som det låter, men rätt kul. Man skulle ha så vita kläder i början som möjligt och vara så färgglad när man kom i mål som möjligt. Efter att studerat bilder från föregående år förstod vi att det var lite en grej att springa i tyllkjol. Så vi beställde från nätet och planerade inför loppet, när det slog mig kvällen innan att det kändes som ett perfekt sätt att ge klänningen ett ordentligt avslut. Plötsligt var jag tvärsäker , drog på mig klänningen och drog fram en sax, klippte av den i lagom längd så den skulle gå att röra sig i. Perfekt!
Där var mängder av människor som skulle springa, och majoriteten hade någon form av kul outfit på sig. Det var tyllkjolar, duschmössor, knasiga peruker och massa annat, så att stå där vid starten i en avklippt brudklänning stack inte ut så mycket som det låter. Det var fantastiskt kul. Stämningen på plats var så rolig och så glad att man kunde inte låta bli att ryckas med. Min plan från början var att gå loppet, men fick för mig i sista sekunden och testade att springa det. Och till min stora förvåning lyckades jag springa hela vägen utan att gå. Seger! Jag är i bättre form än jag var innan P. Seger! Jag tog något som varit så stor symbol för all tragedi som hänt och lät den inte bara bli nersprutad med färg, utan hade fantastiskt kul i den. Medaljen jag tog emot i målet står för hur långt jag kommit både fysiskt och psykiskt, längre än jag själv trodde.
Den är fortfarande inte slängd, men av en helt annan anledning. Nu ler jag igen när jag ser den. All negativ energi är borta, och den är igen fylld med skratt och roliga minnen. Den ligger fortfarande i en påse, men nu för att inte färga av sig på annat. Den är kvar för att jag väljer att ha den, inte längre för att jag inte kan slänga den.
Seger,,,,
En liten, men den räknas!

Av jag-bara - Måndag 9 maj 08:50

För bra för att vara sant.
Så var det.
När vi träffades kunde jag knappt fatta hur det kunde vara så. Vi tänkte så lika, ville samma saker, resonerade på samma sätt. Synd det bara var ett spel från hans sida.
Vi var så överens om vad vi ville. Vad jag än sa jag önska för framtiden, var det vad han ville också. Vi hade en lång lista av gemensamma mål.
Synd det bara var på riktigt för mig.
Saker som var viktiga för mig, som jag ville ha/göra, visade sig vara precis vad han också ville. Helt otroligt.För bra för att vara sant.
Hur kan man inte falla för det. Att någon ger en precis det man säger man önskar, håller med en i alla ens resonemang och har exakt samma framtidsplan som en själv.
Synd det bara var en illusion han lät skapa. Ett luftslott han lät mig flytta in i och sen övergav.
Allt för att hålla sin egen fasad uppe. För att lyckas dölja sin verklighet för omvärlden. För att ta sitt dubbel liv och missbruk till nya nivåer, lät han mig får vara en bricka i sitt sjuka spel. Jag trodde vi tillsammans hade huvudrollen i vår värld. Synd det bara var ett spel. Nu vet jag att jag bara hade en biroll i hans snedvridna värld. Allt för att hålla sin image. För att fortsätta kunna duppera sin omgivning. Och utan att veta det spelade jag rollen perfekt. För perfekt.
Synd det var verklighet för mig. Att jag trodde på det.
Men aldrig mer. Aldrig mer något annat än huvudrollen i mitt eget liv. Aldrig mer låta någon använda min tillvaro för att rädda sin egen. Det svåra är att veta var gränsen går, att våga lita på sitt omdöme igen. Som att jag byggt en så kraftig mur runt min värld för att stänga ute det jag inte vill ha där. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska kunna öppna den lite, släppa in lagom mycket, utan att den rasar helt igen och jag hamnar under ytan igen. Svår balansgång, som nog kommer ta tid. Men det får det göra.
Det började för bra för att vara sant, och slutade i så stor kattastrof, att en del knappt tror det är sant.
I fortsättningen tror jag lagom är bäst.


Av jag-bara - Söndag 17 april 20:57

Jag borde inte bli förvånad, att det finns fler personer som P i världen. Att det finns fler som samvetslöst tar sig fram i tillvaron på andras bekostnad. Personer som är så bra på att hålla uppe en fasad att den inte rämnar ens när majoriteten av omgivningen genomskådat den. Jag borde ha full koll på att det finns fler som vet vad de ska säga för att låta trovärdiga, som vet vilka delar de ska visa upp och inte, som är mästare på att undanhålla rätt detaljer för att få en historia att skifta färg från svart till vit.
Jag borde inte bli förvånad att jag inte är den ända som låtit mig manipulerad av sådana. Som blivit förblindad av den lögn de målar upp så att verkligheten runt om verkar tveksam. Jag borde inte inte förundras över att de lyckas glida framåt i samma verklighet vi andra kämpar oss igenom.
Men jag blir det.

Kanske för att P tagit mycket från mig, men inte min vilja att tro gott om människor. För att jag blev av med så vansinnigt mycket , men inte min önskan att han var ett undantag från det normala. Kanske för att jag fått behålla delar av den godtrohet som säkert satte mig i hans klor från första början.
Jag tänker inte sluta tro gott om folk, men tänker bli bättre på att lita på min instinkt när det känns som något inte stämmer. Känslan som berättar att något inte står rätt till. Jag tänker inte ge dem chans på chans att bevisa de är ute efter att utnyttja min styrka, ork, energi, i jakten på att hoppas hitta belägg för att det är ett missförstånd. Nej tack.
Jag har tvingats ta så många konsekvenser av någon annans handlande, att jag inte har mer marginal att ge på. Jag borde inte bli förvånad, men det är en del i min personlighet jag fått behålla, att jag tror gott om de runt mig, tills de bevisar motsatsen. Men bevisas motsatsen har jag ingen energi att lägga på en sådan person. Ingen ork, ingen vilja, ingen lust. Det är den stora skillnaden mot innan. Och innerst inne är jag gannska nöjd med den skillnaden.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se