Senaste inläggen

Av jag-bara - Söndag 24 sept 21:12

I perioder är livet rörigt, drygt och jobbigt. Ständig uppförsbacke. Man stänger av för att stå ut. Överlever istället för att leva. En bra överlevnadsstrategi. Man tar sig framåt, no matter what.
Men gör man det för länge blir det vardag att vara avstängd. Att aldrig riktigt känna efter. Aldrig riktigt uppleva. Bara fortsätta sätta en fot framför den andra och hålla balansen, andas sig igenom dagar.
Jag viste knappt själv att det faktiskt är så jag länge gjort
Men plötsligt dök en gammal väninna upp i mitt liv igen och här plötsligt blåst liv i en del av mig själv jag glömt jag hade. Den delen av mig själv som är kreativ, tycker om att hitta på saker och som vill fylla dagar med liv istället för livet med tid.
Plötsligt inser jag hur mycket jag saknat den biten och hur mycket roligare det faktiskt går att ha.
Tack för att du påminde mig om det. Om att det är dax att börja leva igen. Skapa nya roliga glada minnen som kan överskugga de tråkiga. Det är värt så mycket mer än allt jag en gång förlorade.

ANNONS
Av jag-bara - Söndag 27 aug 22:31

Idag är en bra dag!
Jag insåg ikväll att jag inte längre medvetet eller omedvetet håller alla datumar som var känslomässigt jobbiga då, i huvudet längre.
Jag fick upp ett gammalt minne på min f.b idag, som påminde mig om att det idag gått 4 år sedan huset blev sålt. Och denna gången var det mer "aha-kännsla" än en "åh nej-känsla".
Det gjorde inte lika ont att bli påmind om som det en gång gjort. Allt jag fick i huvudet var hur mycket som hunnit hända sedan dess. Hur långt jag kommit på så många olika sätt.
Nej, jag kommer aldrig att förlåta eller glömma. Men jag kan välja hur mycket plats det får lov att ta i mitt nya liv.
Och faktisk, just idag, finns där inte mycket plats.
Länge kunde jag rabbla alla datumar som på nått sätt var viktiga eller händelserika under den perioden av mitt liv. Men uppenbarligen börjar det blekna.
Tänk att det kan vara så befriande att glömma!

ANNONS
Av jag-bara - Söndag 20 aug 19:10

Ibland tänker jag att det nog var meningen att jag skulle bli av med precis allt i kaoset P skapade. Medans jag förberedde för att lämna huset, blev bilar beslagtagna, elen stängdes, telefoner stängdes m.m Jag sammlade ihop de få saker jag hade som verkligen var värdefulla, la det i väskor och påsar och spred ut bland familj och vänner. Dessa saker skulle ingen kunna ta ifrån mig oavsett vad. Ifall kronogden ville gå igenom huser skulle inte mina värdesaker försvinna i alla fall! P, som jag själv bjudit in i mitt liv, min värld, hade sett till att alla stora saker som hus, bilar, etc inte längre var mitt, men mina egna personliga saker kom han inte åt. Seger,,,, just då.
Vi hade bott i vårt nya i ett år ca och började känna oss hemma. Det var i mitten av december och vi hade varit iväg under kvällen. Vi kommer hem till en hund som var så sressad att det inte finns ord för det. Märkligt,,, Jag sätter mig i soffan och funderar på att gå ut i förrådet och hämta in adventsljusstakarna. Automatiskt tittar jag mot skåpet där julgranen skulle stå framför. Men,,, varför står det öppet? Jag går fram och ser det är full röra i der. Varför? Har mina stora tjejer rotat där? Samtidigt inser jag att en stor tung lampa som brukat ligga där inne var nerlyft på golvet. Den skulle tjejerna aldrig röra. Samtidigt som jag ringer min mamma och säger "det är nått märkligt som hänt,,," inser jag att jag hafft inbrort. Alla mina små smyckesaskar ligger öponade i snön ute i trädgården. Mina skrin jag haft i skåpet ligger trasiga, uppbrutna i buskarna. Där försvann det sista av den sortens värde från mig. Nu hade jag verkligen inget kvar. Det som inte försvunnit i husdelningen hade nu också försvunnit.
Ironin i det hela hade inga gränser. Först bjuder jag själv in en människa som får min värld att rasa. Sen kommer okända utifrån och stjäl smulorna som är kvar.
Tänk att allt verkade hända mig.
Nån månad efter knackade en man på och ville sälja larm till hemmet. "Så du kan känna dig trygg att ingen kommer åt vad som är ditt" sa han. Du kommer såååå försent tänkte jag.
Det blev inget larm. Ägde inte längre något av det värde som kunde göra månadskostnaden för larm ekonomiskt försvarbart.
Tur det bara var materiellt. Det viktigaste och värdefullaste har vi kvar.
Vi har varandra kvar.

Av jag-bara - Måndag 24 juli 17:46

En del dagar är jag förvånad att jag kommit så här långt efter allt som hände då.
En del dagar är jag frustrerad över att jag inte kommit längre.
Ibland är jag tacksam vi lyckades komma undan utan ännu större skador än vad P orskat.
Ibland är jag vansinnig övet att han lyckats skada så mycket som han gjorde.
Det är kluvet
Vissa dagar ser jag bara alla vinster och segrar jag skaffat längs vägen.
Andra dagar radas alla förlustet upp sig på min näthinna.
Det är svårt att komma vidare när man sitter fast där man är.
Det är svårt att inte försöka ta sig vidare.
Jag både vill våga, ta chanser och nya vägar,,, och bygga höga murar runt mig så ingen kommer nära.
Ibland hoppas jag på att det ska hända massa spännande saker i framtiden.
Ibland vill jag resten av livet nästan ska vara tråkigt händelselöst så jag slipper obehagliga överraskningar.
Det är kluvet.
Hur vet man vilket ben som är rätt att stå på?
Vilken känsla är rätt att följa?
Vad gör man när fjärilar i magen och varningsklockor i huvudet känns ungefär likadant?
När jag tänker efter är nog deta en av mina största förluster. Att P fått mig misstro min magkänsla. Den verkar väldigt svår att få tillbaka.




Av jag-bara - Onsdag 28 juni 12:57

Min lilla liten, som börjar bli stor. Tänk att du fyllt hela fyra år. Fantastiska du! Det finns mycke jag önskar jag kunde ge dig. Men mest av allt önskar jag att jag kunde ge dig tiden tillbaka. Din tid, som försvann på allr annat i en kamp mot klockan för att behålla dig och dina systrar.
Redan i magen förlora du tid. Det var så mycket stress och kaos runt oss att graviditeten inte fick mycket focus. Jag minns att jag var jätte stor, och otymplig. Men inte mycket annat. För mycket som krävde min uppmärksamhet.
Ditt första år blev inte som jag önskat. Det var huset som försvann, det nya huset vi skulle till. Packa, packa upp, komma på plats. Blandat med hundratals möte, uppföljningar, utredningar m.m I deta kaos var du nyfödd och fick hänga med på en höft. Medans jag kämpa för att få en plattform för oss att stå på rann tiden från oss. Ditt första år, anknytningsåret. Det blev mest kaos.
Ditt andra år började du förskolan. Vi var knappast redo någon av oss. Men pressad från olika håll var jag tvungen att börja jobba. Det blev en inskolning från helvetet. Det blev bättre med tiden, men inte helt bra. Mitt jobb inebar kvällar, helger, delade turer om vart annat. Du kunde vara på förskolan hela dagen, bli hämtad och skjutsad vidare till barnvakten för kvällen, för att bli hämtad sent och börja om från början dagen efter. Så mycket tid vi förlorade med varandra, för att få fortsätta vara med varandra.
Ditt tredje år blev det lite bättre. Jag hade lyckats få nytt jobb utan kvällstjänstgöring. Äntligen började en rutin skapas i ditt liv där dagarna började likna varandra. När jag jobbade helg var du på samma ställe varje gång och plötsligt började du stabiliseras. Ditt språk börja explodera, du blev lugnare, mer harmonisk och gladare och gladare för var dag. Äntligen!
Nu har du fyllt 4 år och är en sprudlande busunge. Du är oftast glad, full av nyfikenhet och bus. Du testar mitt tålamod precis som du ska men har sällan långt till ett leende.
Men ibland kommer det stunder du blir väldigt liten. I situationer du blir osäker och blygg. Då blir du extremt mammig. Gömmer dig i mina kramar och vill inte göra något mer än krypa ihop i mitt knä. Jag brukar skämta och säga hon är som en stor hund som inte fattar de inte är en liten knähund. Du söker min trygghet, testar om den finns. Du lilla fina som inte fick vara bebis när du var bebis, men förväntas vara stor när du nu är stor. Men jag låter dig krypa upp till mig. Låter dig vara hur kelig och kramig du vill. Ger igen lite av allt du förlorat. Jag låter dig få testa tryggheten så du ska bli säker på att den finns.
Fick höra det var daltande. Att jag borde sluta. Men jag kommet aldrig sluta krama mina barn så länge de behöver och vill. Oavsett vad folk tycker. Hon fick avstå många kramar när hon var mini liten. Vill hon ta igen dem alla nu när hon är större kommet hon få det. Och fler därtill.
Vi får aldrig tiden tillbaka. Men vi får framtiden tillsammans. Och den kommer bli fantastisk.

Av jag-bara - Söndag 18 juni 20:41

Som ett brev på posten,,,,
Eller egentligen mer ett mejl i min inkorg men ändå. Dom kommer ibland. Inte ofta direkt, men ibland. Frågor och undringar, önskan om bilder. Inget konstigt egentligen. Men ändå provocerande. Varje ord är ett slag i huvudet. Tänk att krossa någons liv så totalt, och ändå känna rättan att hänga kvar. Långt ut i bakgrunden, men ändå kvar.
Det suger energi från mig att ens öppna mejlen. En liten bit av mig tänker och tror att bara att öppna ett mejl, öppnar en väg rakt in i vårt liv. Och inte en liten smal stig, utan en stor bred, sexfilig motorväg jag inte har en chans att kontrollera. Logiken säger att så är det inte. Men känslor som svämmar över är sällan logiska, och de säger nått helt annat.
Jag håller det kort för att stå ut. För att orka. För att inte känna mig överkörd. Säkert önskar han mer, men deta är vad han bäddat för. Deta är vad så djupa sår ger för konsekvens.
Jag håller det kort, men jag svarar. Det är allt jag klarar. Jag har fullt upp med att lägga energi på mina nära och kära, och där ingår han inte. Och efter allt han tog från mig, får han inte en droppe i onödan.


Av jag-bara - Fredag 5 maj 20:17

Jag känner mig så himmla fantastisk just nu! Vem hade trott deta för bara ett par år sedan? Att jag skulle hitta tid, ork och krafft att göra något annat än att överleva sviterna efter P. Inte jag själv i alla fall. Men jag klara det!
Mitt i en vardag som bestått i mer kaos än lugn, som en evig berg och dal bana i livet, har jag påbörjat, utfört och slutfört en hel utbildning. Inte den mest avancerade, eller mest krävande. Men ändå. Med omständigheterna jag har runt mig kunde det lika bra varit att jag skulle lära mig kinesiska baklänges,balanserande på en vippbräda i full storm. Och jag klara det! Jag har nu slutfört min usk utbildning.
Jag har googlat uppgifter och fakta i väntrum på socialen, bup, familjeenheten etc. Jag har tagit hjälp av vänner kolleger och familj. Jag jag dragit nytta av min otroligt kunniga syster som i tid och otid hållt föreläsningar över telefon eller skickat länkar där jag kan hitta svar. Och det gick!
Kanske är det just pga röran omkring mig jag fixat det. När jag inte kunnat lösa kaoset runt mig eller hittat lösningar på allt som klyddat har, det varit rena terapin att kunnat få rätt på en skoluppgift. Att känna jag lyckats med något i alla fall. Det har gett mig ork och energi. Det har gjort att jag haft kraft att fortsätta balansera. Och nu har jag fått min plattform att stå på. En som är bara min, som ingen kan ta ifrån mig.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv undertiden. Upptäckt nya sidor och växt på så många sätt. Jag är så långt ifrån den person jag var när P kraschade min tillvaro.
Jag är så mycket mer än den dåtid han tog ifrån mig. Jag är den framtid jag skappat/skapar nu för mig själv och mina barn. Jag har visat mina barn att hur orättvist livet än kan bli, och hur hopplöst det än kan kännas, får man aldrig sluta försöka.
Uppåt och framåt,
Jag är nästan där!

Av jag-bara - Fredag 28 april 20:05

Tankar som ofta får genom mitt huvud, som är svåra att bli av med. Sånna tankar som är helt onödiga, för de kommer aldrig få nått svar.
När viste han att det var för sent att försöka rädda något? Viste han det när vi prata om att skaffa barn? Var det därför han ville skaffa barn, för att ha en hållhake på mig?
Hur länge hade han haft koll på att skulderna han skaffat sig blivit för stora? Var det redan året innan allt sprack, när han ofta brukade "bli av" med sitt visa kort, så de flesta inköp och betalningar hamnade på mig?
När förstod han att allt var kört, trotts att han fortsatte manipulera världen så jag inte skulle förstå, inte förens allt var för sent. Förens han hunnit fly fältet och lämnat oss i kaoset han skapat? Var det när han fejkade ett anfall och hamnade i ambulans till akuten (misstänkt hjärtinfarkt) där de konstaterade att absolut ingenting var fel. Var det egentligen en ångestattak över vad som höll på att ske?
Sånt som är onödigt att fundera på, för jag kommer aldrig få några svar. Och även om jag fått svar av honom på dessa frågor, hade jag inte litar på dem ändå.
Ändå håller det ibland mig vaken på natten. Som att hjärnan letar pusselbitar för att få ihop en tydligare bild av vad som egentligen hände, hur allt gick till på riktigt. Onödig energi, men ändå,,,,
I natt var en sådan natt. Det gjorde att jag försov mig till jobbet på morgonen. Första tanken när jag vakna var att bli hemma, bli kvar under täcket med mina funderingar. Sen skrek hela min kropp nej. Han har förstört tillfälligt många av våra dagar, tänker inte låta en ändå till försvinna pga honom. Så gick upp , skynda mig iväg checkade in 6 minuter försent. Inte hela världen. Resten av dagen jobbade jag, och njöt av känslan av att inte låtit honom ta ännu en dag från mitt liv.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se