Alla inlägg under juni 2015

Av jag-bara - 24 juni 2015 23:07

För två år sedan låg du fortfarande i min mage. Helt ovetandes om det kaos som pågick runt oss. Det var tryggast att ha dig där. Så länge du var kvar där kunde ingen ta dig ifrån mig, inte diskutera fosterhems placeringar om jag inte hittade ny bostad. Inte dra i vårdnadstvister. Så länge du var kvar var du trygg, och jag med. En del av mig önskade du kunde vara där hur länge som helst. Samtidigt var jag totalt orörlig fysik av det, och det var påfrestande. Kluven, orolig, vad skulle hända, och när,,,?
Men du hade bråttom. Kanske kände du på dig hur desperat jag och dina systrar behövde något att le åt, något som handla om framtiden och att det fanns en. Du kom en månad för tidigt, och ändå nu i efterhand känns det som du kom precis i tid. Snabbt gick det. Du kom nästan i bilen påväg in som min stackars svåger körde i raket fart. Men in kom vi, och ut kom du. Minst men störst. Du utmärkte dig direkt på neonatal med att vara största bebisen där. Vi blev liggande där ett par dagar. Så många tankar som slog volter i mig då. Vad händer nu? Kommer allt att ordna sig? Kommer något att ordna sig? Ovissheten låg som en mörk skugga över hela situationen. Att ligga på en avdelning med "vanliga" nyblivna föräldrar gjorde inte saken bättre. Led av att höra deras planer för vad de skulle göra när de kom hem. Hur de skulle inreda barnkammare. Jag hade ju också haft sådana planer. Men rummet som varit tänkt till det var nu tillfälligt möblerat som kontor inför visningar. Min lilla skulle aldrig få sin barkammre. Hennes chans till det hade någon annan spelat bort.
Men tillvaron rullade på. Vi fortsatte vår kamp och nu var hon med i den. Hon spred så mycket glädje i vår annars jobbiga vardag. Hon gav oss ett nytt focus som varit svårt att hitta tidigare. Det var bra för oss alla att uppleva det kom nya saker i livet. Allt bestod inte bara av att saker försvann. Det kommer nytt liv, sötaste lite kom. Hon påminde oss om att deta inte var slutet, för deta var ju hennes första början. Om något så var det en omstart för oss andra. En jobbig sådan, men definitivt inget slut.
Under dessa två år har så mycket hänt, mycket till det bättre. Du fick inte barnkammaren som var tänkt, men jag är säker på att du har det bättre i din nuvarande. Ovetandes om att livet kunde sett anorlunda ut, tar du världen med storm från precis där du är. Du har ingen aning om allt som hänt och ibland har din livsglädje varit vår räddning. Den har smittat av sig och gett oss kraft.
Idag har vi firat dig. Jag och dina systrar som du avgudar. I vårt hem. Med presenter och tårta som vilket barn som hellst. Som om det var så här det var meningen det skulle vara.
Men inom mig firar jag även så många andra segrar. Att alla de orosmoln som fanns när du kom är borta. Att vi klarade det. Att jag nu vet hur allt gick, och att det gick. Så grattis älskade unge. På två år har du redan gett din omgivning så mycket positivt så det hade räckt en livstid.

ANNONS
Av jag-bara - 18 juni 2015 22:20

När allt vänd upp och ner, in och ut är det lätt man tappar focus på vägen ut ur kaoset. Utan att veta om det har jag levt mitt i en missbrukare bubbla, en värld som var så snedvriden (förstår jag nu ). Men jag trodde ju det var äkta och sant, att jag hade rätt bild framför mig. När den försvann letade jag efter nytt focus, ny väg framåt. Det är jätte svårt. Hur litar man på sin magkänsla när den ljugit för en de sista 4 åren? Hur ska man kunna koppla av och följa sin instinkt när den lett en så fel under lång tid? Så jag börja leta efter min egen personlighet innan allt hände. Ville hitta tillbaka till den jag varit. Men hur gör man det? Hur mycket av min magkänsla har P spelat bort? Hur mycket av mitt sätt att tänka är min egen personlighet och inte något P skapat?
Det gäller att tänka framåt och inte bakåt. Ändå måste jag tänka bakåt för att komma framåt. Många säger jag inte ska fundera för mycket på allt som hänt. Inte helt lätt. För hur väljer man sina egna tankar? Jag behöver fundera, älta och analysera. Det ända sättet för mig att komma framåt. Inte varje dag, längre, men ibland behöver jag.
När jag var liten hade jag en kompis som bodde nära. Vi har så otroligt många roliga minnen ihopa. Vi var barn ihopa, tonåringar ihopa, på väg ut i världen ihopa. Men sen någonstans på vägen gick våra liv åt olika håll. Inte av någon större anledning, så bara blir det ibland. Men plötsligt häromdagen får jag helt oväntat ett sms från henne, från min L. Hon skriver hon hittat min blogg och läst allt och inte kunnat släppa tanken utan ville höra av sig. Dagen efter pratar vi i telefon. Samma välbekanta röst jag vuxit upp med. Plötsligt kom alla minnen från när vi varit små strömmande. Vi prata om allt som hänt, allt jobbigt. Ändå var det ett glatt samtal. Hon påminde mig om att deta är bara en parantes i mitt liv. Att jag har haft så mycket roligt innan honom och att det kommer så mycket roligt nu efter. Kände hur mitt focus blev tydligare under vårt samtal. Hur jag mindes mycket tydligare hur jag varit innan och kom på hur jag vill vara igen. Hennes så välbekanta röst som lät precis som alltid, som att vi prata igår. Det gav mig så mycket positiva vibbar.
Tack L för att du tog dig tid att läsa min parantes i livet. Tack för att du la energi på att leta upp mig och höra av dig. Och tack för att du påminde mig om vem jag är inerst inne.
Och jag har bestämt mig för att det är okej att älta, så länge man inte fastnar.

ANNONS
Av jag-bara - 8 juni 2015 22:05

För ett tag sen la Facebook till en "funktion" som visar minnen från vad man gjorde på just dagens datum, år bakåt i tiden. Onödigt tyckte jag först, förstod inte meningen. Förens för några dagar sedan, då det gav min tillvaro en mening. När jag öppna Facebook på morgonen såg jag en gammal status jag skrivit för 2 år sedan. Plötsligt kunde jag känna känslan i kroppen jag haft när jag skrivit den. Hur förtvivlad jag varit. Så mycket ångest som rymdes i de orden. "Önskar jag orka ta mig ur sängen idag". Så var det verkligen. Folk komenterar skämtsamt under att det är alltid svårt att ta sig upp, särskilt när man är höggravid. Men det var inte magen som stoppade mig då, det var huvudet. Jag var så slutkörd av allt runt mig så det blev omöjligt att röra mig. Allt gjorde ont, fysiskt och psykiskt. Först gjorde det lika ont i mig när jag såg statusen som det gjort när jag skrev den då för länge sen. Men sen började det vända. Jag börja tänka på hur olikt det är hur jag känner idag. Hur olik den personen som skrev den statusen är den jag blivit. Som om det vore helt olika personer. Det har fått mig att börja tänka på hur långt jag har kommit, hur stark jag har blivit, hur mycket jag har klarat. Då kändes det som att jag inte levde, bara existerade. Andades mig genom dagarna, in och ut tills dagen var över. Idag lever jag, varje dag. Jag upplever vad som händer runt mig, både positiva och negativa saker. Som att hela världen då var svart o vit, och någonstans under resans gång har det börjat bli färger runt oss igen. Det stärker mig så otroligt mycket att själv kunna se skillnaden. Det är en sak när folk runt en säger att man verkar så mycket bättre än tidigare, men känslan av att uppleva det själv är obeskrivlig. Det peppar mig, jag ska ännu längre, bara för att jag kan!
Jag brukade ha inställningen till mig själv att jag var trasig, sönder. Nu vet jag att jag inte är det. Jag mer hel än många andra.
Sa till en kollega idag att jag faktiskt börjar känna mig stabilare och starkare. I samma sekund insåg jag att jag verkligen mena det. Underbar känsla.
Nu mår jag inte illa längre när jag ser nån av mina gamla statusar ploppa upp. Tvärt om. Det sporrar mig. En bekräftelse på hur mycket jag är kapabel till att lyckas med.
Vist är mycket fortfarande kämpigt, jobbigt, och orättvist. Men mellan varven har jag börjat kunna le, skratta, njuta.
jag är stark
Bara för att jag kan:)

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se