Alla inlägg under juni 2014

Av jag-bara - 24 juni 2014 21:31

Önskar jag kunde skriva att nu var allt löst. Att från den dagen levde vi lyckliga och fria från stress och oro. Tyvärr fungerar det ju inte så på riktigt. Problemen ändrar form och byter skepnad, men de försvinner sällan så lätt. De har en förmåga att bita sig kvar när de väl fått fäste.
Men man lär sig räkna de segrar man får, hur små de än verkar för omgivning. Dagen skilsmässan gick igenom var en sådan seger. Den kvällen skålade jag och en väninna i champagne för att jag äntligen var juridiskt fri från honom. En annan var när jag färga mitt hår. I flera flera år långt innan jag träffat P hade jag färgat mitt hår svart. P tjatade om att jag borde gå till hans väninna och fixa mitt hår. Efter lite tjat gjorde jag det. Mitt hår avfärdades och fick en annan nyans som hon tyckte skulle bli snygg på mig. Det blev det också, men var inte riktigt jag. Flera gånger tog jag upp med henne att jag ville ha det mörkare, men sluta alltid med nått annat ändå, påhejat av P. Så när liten kommit och jag samlat lite kraft, tog jag mig till affären och köpte svart hårfärg. Känslan av att möta min spegelbild efter, var som att jag fick syn på mig själv igen för första gången på länge. Jag fanns kvar, seger!
Det finns en liten "parentes historia" med lägenheten jag köpte. En detalj som fått den att kännas ännu bättre. Jag viste inte det då, inte förens ca 6 månader efter jag flyttat dit.
När jag låg kvar på sjukhuset efter förlossningen fick jag ett oväntat medelande från en gammal skolkompis. Hade inte sett henne sen vi slutat gymnasiet. Hon skrev att hon följt mig lite på f.b, själv gick igenom något, och behövde jag gnälla av mig så fanns hon. Vi började skriva till varandra med jämna mellanrum, ventilerade våra bekymmer lite då och då. Det var otroligt skönt att göra det med någon som stod helt utanför situationen mellan varven. Vi följde varandra på avstånd. Långt senare när jag bott här ca ett halvår, la jag ut ett foto på f.b Ett foto på mitt uterum som jag bara älskar. Efter en stund kommer ett medelande från henne där hon frågar om jag möjligtvis bor på xxxxxxvägen? Det skulle visa sig att det var en nära släkting till henne som varit säljare till lägenheten. Omedvetet om att det var dit vi flyttade hade hon följt min resa dit. Omedvetet av hennes familj hade de sålt lägenheten till just mig som hade en koppling till henne och så desperat behövde den. Bostaden står för så mycket för mig och mina tjejer. Den betyder att vi får leva tillsammans, att vi klarat oss, den största segern av dem alla står den för. Just denna lägenheten, med en koppling till någon som verkligen önska oss all lycka, skulle säljas i precis den stunden jag verkligen behövde den. Som om det var meningen. Önskar jag kunde vara delaktig åt hennes lösningar också.

ANNONS
Av jag-bara - 23 juni 2014 01:25

En visning i mängden, men känslan var annorlunda. Det kändes hem när jag steg över tröskeln. S var med och jag kunde känna vi tänkte samma sak, det var den jag ville ha. Efter att ha sett den kändes ingen annan okej. Den var inte "perfekt", det skulle bli compakt livlig, men den gav mig känslan. Såg genast framför mig smarta lösningar på möbleringar. Kunde känna känslan av att mina barn skulle kunna må bra här. S diskuterade med mäklaren, hur buden såg ut, om där var fler visningar. Jag ville inte höra. Ville bara skrika till alla att vi faktiskt behöver få köpa just denna! Motvilligt gick jag därifrån. Lovade S att vara öppen för andra möjligheter, även om deta var min favorit.
Dagen efter la jag ett bud. Det var lågt det viste jag, men någonstans ska det ju börja tänkte jag. Ett par timmar senare var det någon annan som också lagt. Det knöt sig i magen. Snälla låt mig få den ville jag ringa till "budgivare 2" och säga. Det skulle vara en visning till och jag funderade på att gå dit men vågade inte. Skulle bara bli stressad om jag såg andra vara där. Budgivningen startade efter den var över. När kvällen kom ledde jag och mäklaren lovade höra av sig dagen efter. Kunde inte sitta stilla, inte koppla av. Ville hem till min väninna och älta men klarade inte köra bilen. S kom och körde. Satt bredvid mig i soffan när jag grät ut av stress vill min väninna. Det kändes som en evighet till dagen var slut. Och inte blev det lättare till natten. Låg vaken och stirra på mobilen. Väntade mig att vilken minut som helst skulle det där smset komma som sa att jag förlorat budgivningen. Förberedde mig mentalt på att snart stå på ryta ett igen.
Dagen efter fyllde min mellan tjej år. Var uppe och sjöng för henne och vi ansträngde oss till max allihopa, men känslan ville inte riktigt infinna sig där. Vår stress och oro jagade oss ständigt och la en mörk skugga över firandet. Då plötsligt kom det, smset. "Du har det vinnande budet och härmed avslutas budgivningen"! Jag fick läsa det flera flera gånger och ändå gick det inte riktigt in. Jag vann,,,, jag vann, VANN! Jag har någonstans att bo igen! Barnen kommer inte splittras, jag får behålla mina barn! Reaktionen var överväldigande. Jag var ensam hemma när beskedet kom och rasade ihop i en hög på golvet både skrattandes och gråtandes. Jag vann! Inte P! Ringde runt till alla, smsade alla jag kom på. Var överlycklig och ville skrika ut det till hela värden. En bostad, tack över huvudet, mitt tak över mitt huvud! Kommer aldrig glömma känslan jag upplevde då. Efter alla månader av ångest fick jag en stund av ren total lycka i hela kroppen. Att berätta för barnen var underbart. När jag hämtade mellan tjejen på skolan och sa det till henne, kramade hon mig och sa det var den bästa födelsedags present hon någonsin fått. Min älskade dotter.
Den kvällen firade vi dubbelt. Tårtan stod för både födelsedag och bostaden. Det var en av de bästa kvällarna på länge. Den natten sov jag bättre än på länge. Kände hur en bit av stressen sakta lossade från mina axlar. Viste där var en lång väg kvar, men nu viste jag i alla fall vart vägen ledde. Den ledde hem.

ANNONS
Av jag-bara - 11 juni 2014 20:44

Folk undrar vart jag tog vägen från bloggandet. Undrar om jag slutat. Nej det har jag inte. Har inte skrivit av mig färdigt. Men just nu var jag tvungen att ta en paus. Tvungen att lägga min energi på annat. Just nu går vi igenom hårda efterskalv av allt som hände. Stressen vi levde under har satt djupa spår i oss, på olika sätt, och ibland verkar det som att den aldrig tänker lämna våra liv ifred igen.
Önskar inget annat än att vi ska få en chans att gå ner i varv, koppla av och pusta ut. Önskar vi fick möjligheten att luta oss tillbaka och säga "vi klara det". Kanske kommer det så småningom. Men just nu är vi inte där. Just nu slåss vi mot stress, oro och frustration. Kämpar med alla känslor vi var tvungna att trycka åt sidan undertiden. De kom ikapp oss med raketfart.
Men vi fortsätter framåt
För vad är alternativet, ,,

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se