Alla inlägg under februari 2015

Av jag-bara - 21 februari 2015 22:15

   Idag är jag arg på allt som hänt. Arg för allt som varit orättvist. Jag är arg för allt jag behövt uppleva, allt jag inte fick uppleva. Arg för att det jag trodde skulle bli aldrig fanns. För alla stolar vi fallit mellan, alla suckande myndighetspersoner, alla smällar vi inte borde behövt ta.

       Innan allt deta hände trodde jag det fanns ett skyddsnät som inte lätt en falla hur långt ner som hellst, särskillt inte pga någon annans misstag. Nu vet jag bättre, eller egentligen sämre. Jag vet nu att ingen annan har ansvar eller skyldighet att hjälpa en i kriser mer än man själv.   Idag är en dag jag är  När P lämnade huset och försvann fanns det ingen som hade ansvar att hjälpa mig, praktiskt, ekonomiskt eller känslomässigt. Jag slog larm själ, gick till kommunhuset och ringde därifrån till socialajouren. Det kom en kvinna och pratade med mig. Jag berätta jag var lämnad i ett hus som var på väg att försvinna. Att jag stod utan ekonomi, att jag hade två barn och ett på väg. Jag förklara att jag höll på att bli hemlös utan en krona kvar på kontona. Kvinnans svar var att "det är ju inte det ultimata att du skulle hamna på gatan, men vi har ju ingen skyldighet att ge er ett boende,,," Det var just så det var med många saker under dena resan, ingen hade laglig skyldighet att göra nått. Alla saker som det eventuellt ställdes upp med var mest den goda villjans resultat.

           Det gjordes en plan där jag skulle gå på ett vist antal samtal hos familjeenheten, till en ekonomisk rådgivare, till biståndshandläggare för genomgång av situationen. Dessa var de steg som skulle utföras för att kunna få eventuell hjälp av kommunen. Jag följde stegen, gick på alla möten, men när det väl kom till kritan fick jag beskedet att det inte fanns några lägenheter. Hjälpen jag kunde få var tak över huvudet, härbärge eller vandrarhem, då utan mina barn. När min kontakt på spädbarnsteamet hörde deta skrev hon en förfrågan till socialen om hur de kunde utsätta en redan skör familj för deta? Jag fick då ett skrifftkigt svar från enhetschefen på socialen att de lovade vara behjälpliga till att finna ny bostad till oss när den dagen kom. När dagen väll var där suckade dem och sa att de givetvis var behjälpliga, men att bostad kunde ju innebära så många olika saker. Och att det var ju inte deras skyldighet att se till att vi tvunget fick bo tillsammans. 

        Banken räddade mig, räddade oss. Vi fick en bostad. Lite för trångt och lite för dyrt, men vi fick bo tillsammans. Inte för banken hade skyldighet, utan för att de ville hjälpa mig. 

         Vi fick en hel del stöttning av familjeteamet från kommunen. Vi var en familj i stress och kaos som behövde hjälp att hitta fotfästet igen. Det var svårare an jag trodde. Vi behövde så olika saker. Vi hade alla olika vägar att vandra för att komma tillbaka till stabiliteten vi sökte, och drog åt så olika håll. I mitten stod jag och försökte organisera. Det fanns en plan för min ena dotter, en annan för min andra dotter och en tredje för min tredje. Jag förväntades vara närvarande på alla ställen, helst samtidigt. En del dagar spenderade jag mest i bilen och körde mellan olika möten, uppföljningar, planneringar. Alla som varit nybliven mamma vet hur svårt det kan vara att bara komma in i duschen en dag för bebisen tar all ens tid, enerig. Lägg till tre olika möten, i olika kommuner mellan blöjbyten, matningar, och sovstunder, det var kattastrof. Samtidigt fick jag direktiv av spädbarnsteamet att det inte var bra för lillan att bara åka runt så hela dagen, hon behövde mer hemma tid. Samtidigt ringde min äldsta dotters läkare varje morgon och berättade vilken tid det förväntades att jag dök upp för bedömningsamtal. Inte om jag kunde komma, jag hade skyldighet att komma. Samtidigt behövde mellandottern min uppmärksamhet, behövde känna sig sedd, bekräftad. Jag behövde var närvarande med henne mer än tidigare. Jag kasta mig från läkarsamtal, utvecklingssamtal och uppföljningsamtal. Ändå ringde min telefon konstant från människor som medelade jag missat nått möte någonstans.En eloge till litens bvc sköterska som jag har missat fler tider än jag kan räkna till. Hon har en ängels tålamod. En vecka hade jag tio möten inbokade. Ett på morgonen, ett på eftermiddagen hela veckan. På onsdagen ringde det om två möte jag ändå missat,,,,,

      Jag kämpade med ekonomi, med sömn, med energi, med allt. Jag var arg över att deta skulle ju vara litens "mamma år". Ett år vi skulle vara hemma och lära känna varandra. Hennes föräldrardagar gick till att ta hand om allt annat,ta hand om alla andra. 

       Ekonomin stressade mig enormt. Det var tufft att ha föräldrarpening i min situation. Min biståndshandläggare på soc sa till mig att jag måste söka ekonomiskt bistånd då det lätt gick att se jag låg under existensminimum. Jag sökte. Hadde ett långt samtal med en ekonmihandläggare. Han förklarade att även om jag låg under så hade de ingen skyldighet att hjälpa mig då jag hade en bostadsrätt, så hans förslag var att jag skulle sälja den. Hamnade då hos en annan handläggare som informerade att om jag sålde den så hade de ingen skyldighet att hjälpa mig hitta nytt boende. Tillbaka på ruta ett. Eftersom det inte fanns lägnheter i kommunen skulle  jag ju då hamna i en annan kommun. Då slår familjeteamet bakut och säger jag kan absolut inte flytta, det är inte läge att dra upp barnen en gång till när de redan varit med om så mycket. De skulle ju förlora alla kontakter som nu bygts upp runt familjen. Skickas tillbaka till biståndshandläggaren som säger jag måste få ordning på ekonomin då den stressar mig så mycket och påverkar mig negatit. Alla dessa olika människor jobbar i samma hus, sitter i olika korridorrer och skickar mig mellan sig för ingen vill hjälpa, eller nej vänta, ingen har skyldighet att hjälpa. Men de pratade inte med varandra. 

        Så hände tillslut det som verkade omöjligt. En frustrerad kvinna på familjeteamet kallade till ett tjänstemanamöte där en från var inblandad enhet deltog. Det togs där ett beslut att jag skulle få hjälp att komma upp i existensminimum för barnens skull så länge jag gick på föräldrarledighet. När jag böjade jobba igen fick jag lösa det själv. Så i två månade fick jag tillslut hjälp. Det tog dem fyra månader att komma till det beslutet. Under dessa fyra månader stressade jag vidare i mitt kaos, missade möten, kämpade med alla barnens behov som tillsammans var långt över vad jag egentligen räkte till för. Jag räknade ner dagarna till jag skulle böja jobba med skräckblandad förtjusning. Hur skulle jag hinna jobba när min närvaro krävs på så många andra ställen? Samtidigt skulle det bli en lättnad att börja jobba så jag fick igång ekonomin igen. Kluven och stressad, som inför allat annat det senaste året.

          Det var ändå en lite lättnad i det hela när jag fick hjälp de där sista månaderna. Tyvärr var där så mycket annat kavra att oroa sig över. För jag hade nu lärt mig att det fanns ingen trygghet runt mig, inte på riktigt. Den enda som verkligen hade skyldighet och ansvarsplikt i situationen var jag själv.


ANNONS
Av jag-bara - 8 februari 2015 21:13

Det finns många olika reaktioner på min historia när folk har hört den. Men där är en som är absolut vanligast. Den meningen folk har sagt mest till mig när vi pratat om allt som hänt. Det är även den meningen som gör mig mest fundersam. Vad betyder den egentligen?

Kan sitta och prata med någon om var, när, hur allt gick till. När de lyssnat en stund får jag ofta komentaren "jag hade ALDRIG klarat det du klarat". Jag brukar prata bort det snabbt och inte lägga någon vikt vid den meningen,,, utåt. På insidan lägger den sig som en retlig sten i skon, som gör ont varje steg, resten av samtalat. Den sätter igång så mycket tankar/känslor som nog den som sagt det inte tänker på. De menar väl, det vet jag. De vill säga något som (de tror) ska påvisa vilken styrka jag har inom mig jämfört med dem. Kanske få mig att känna jag lyckats med något, pep talk liksom. Men det har en annan effekt. Det får mig att känna det som att jag haft ett val. Som att jag kunde sätta mig ner och fundera ut om jag velat uppleva deta eller inte. Att mitt val varit att göra deta, och hade turen att klara det. Som att det fanns två alternativ. Vad var alternativ två? Hade det gått att inte uppleva det? När i historien valde jag alternativ ett och inte alternativ två? Om jag valt tvåan, vad hade det inneburit? Vad betyder det att inte klara det, att vägra göra det? Man kan ju inte vägra gå igenom det som aktivt händer runt en,,,, eller?

Ibland får folk det nästan att framstå som att min historia är som en riktigt galet svår bana i ett spel. Den där banan man kommer till och inte klarar. Som man kan välja att testa ett par gånger, tills sina liv är slut. Inser att det inte går och väljer att nöja sig med hur långt man kommit,,,, för den där banan hade man ALDRIG klarat. Som att jag valt att köra banan ändå tills jag klara den, för att jag ville. Som om jag kunnat när som helst avsluta och säga "strunt samma". Så var det aldrig.

Eller som ett maratonlopp du kan förbereda dig för. Som man kan träna inför, värma upp inför. Ett lopp du vet om du är iform för eller inte och kan välja att avstå. Jag valde inte mitt lopp. Fick ingen träning, ingen förberedelse. Och kom jag inte fram till målet riskerade jag min familj.

Till några som står mig nära har jag kastat tillbaka frågan.
- jag hade aldrig klarat vad du går igenom.
- vadå klarat?
- ja jag hade inte fixat det,,,
- vad betyder det? Vad menar du?
- ja,,, jag hade inte klarat det, hade gett upp.
- men vad betyder inte klara det, rent praktiskt? Hur gör jag om jag bestämmer mih för att inte klara det???
- jag vet inte, men klara det hade jag inte,,,,,

Är fortfarande inte säker på om jag verkligen klarat något. Har bara upplevt.



ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se