Plötsligt fanns du du där. Så självklar som att du alltid funnits. Du syns klarast när mörkret kommer. Du visar sällan hela dig själv. Men när du gör det blir folk så påverkade av din fanatstiska energi, dragningskraft och utstrålning att de har svårt att glömma det. Ofta ser man bara en bit av dig, ibland bara en skärva. Då lämnar du en undrande, önskande. Omger dig själv med mystik. Omedveten om din egen utstrålning. Få har kommit dig riktigt riktigt nära. Många önskar de fick chansen och kunde. Du finaste älskade dotter, som kom först av mina tre.

Du är min måne.

        Sen kom du. Med så varma strålar att du kan värma upp frusna patser på långt avstånd. Du sprider ljus och energi omkring dig som smittar av sig på din omgivning. Många vill få en dos av din energi och njuta av din värme. Ibland är du på avstånd, sprider din värme till andra. Det märks tydligt när du är borta. Du fattas. Men vi vet du kommer igen, och längtar alltid lika mycket. Du fina tjej som som förgyller min värld. Min andra dotter av tre.

Du är min sol

       Sist och minnst kom du. När allt var som mörkast och vi hade svårt att hålla focus framåt, kom du. Som en ljuspunkt ,itt i det mörka. Du blev en glädjespridare och lockade fram leende och skratt när vi behövde det som mest. När allt kändes som mörkast, lyste du som starkast. Fick oss att se att ljuset kommer igen. Din nyfikenhet och energi tindrade i kapp med dina ögon. Vårt lilla bustroll. Min tredje och sista.

Du är min stjärna.

      Ni är min värld, min tillvaro, mitt universum. Utan en av er påverkas vi alla. Ingen av oss blir hela utan de andra. Som fyra pusselbitar som måste finnas, annars går det inte att skapa hela bilden. För er gör jag allt och lite till.

Mina finaste

De ända som verkligen betyder nått.

I perioder är livet rörigt, drygt och jobbigt. Ständig uppförsbacke. Man stänger av för att stå ut. Överlever istället för att leva. En bra överlevnadsstrategi. Man tar sig framåt, no matter what.
Men gör man det för länge blir det vardag att vara avstängd. Att aldrig riktigt känna efter. Aldrig riktigt uppleva. Bara fortsätta sätta en fot framför den andra och hålla balansen, andas sig igenom dagar.
Jag viste knappt själv att det faktiskt är så jag länge gjort
Men plötsligt dök en gammal väninna upp i mitt liv igen och här plötsligt blåst liv i en del av mig själv jag glömt jag hade. Den delen av mig själv som är kreativ, tycker om att hitta på saker och som vill fylla dagar med liv istället för livet med tid.
Plötsligt inser jag hur mycket jag saknat den biten och hur mycket roligare det faktiskt går att ha.
Tack för att du påminde mig om det. Om att det är dax att börja leva igen. Skapa nya roliga glada minnen som kan överskugga de tråkiga. Det är värt så mycket mer än allt jag en gång förlorade.