Det borde verkligen bara vara en dag som alla andra. Men av någon anledning blir det inte det. Det blir en dag som vänder mina känslor ut och in, som sätter igång så många tankar. Varför? Så onödigt, och ändå,,, Men man väljer ju inte vilka känslor som ska skölja över en.
Det har blivit som en "avstämnings dag" En dag där min hjärna automatiskt går igenom hur senaste året varit. Jämför, sorterar och utvärderar. Känner efter hur långt jag kommit och undrar hur lång väg som är kvar. Och en liten del del av mig förundras över hur mycket jag förändrats av denna berg och dalbana i livet. Ibland saknar jag mitt sätt att se världen innan allt rasa. Innan jag lärt mig allt jag lärt på vägen, som ändrat min syn totalt. Ibland är jag tacksam för det.
Men oavsett hur dryg denna dagen i almanackan känns även i är, kan jag detta året ändå känna stolthet för första gången. Jag börjar själv kunna se vad jag faktiskt klarat.
Antar att jobbiga händelser i livet som ger djupa sår lämnar djupa spår. Och om de läker får tiden utvisa. Tills dess fortsätter vi framåt.