Alla inlägg under april 2015

Av jag-bara - 29 april 2015 20:28

De senaste två åren av mitt liv har varit som en lång kedja av händelser som hänger ihopa. Varje länk i kedjan står för olika katastrofalt stressade situationer som jag tvungen att ta mig igenom. Få huset i säljare skick, få det sålt, hitta nytt boende, barnen, litens födelse,,,,. Alla bitar som måste falla på plats, så nästa länk i kedjan kunnat påbörjats, och det har gått fort mellan dem. Där den ena länken slutar tar den andra vid. Utan paus, utan återhämtning. Utan att känna för mycket och utan att hinna titta för mycket bakåt. Har bara rusat framåt och hoppats det skulle hålla hela vägen i mål.
Vi är inte i mål helt än, men allt är inte lika akut längre. Länkarna börjar bli längre, takten är mycket långsammare. Det är på gott och ont det där. Nu hinner jag med att snegla bakåt. Det gör att känslorna och tröttheten hinner i fatt mig. Hinner i fatt och knockar mig. Vist blir jag lite lite stolt när jag tänker på hur mycket jag klarat, hur långt jag har kommit sen den dagen allt rasade. Men även helt matt i huvudet när blir tydligt för mig vilken vansinnesfärd i livet vi gjort, jag och barnen. Fortfarande finns inte tid för återhämtning, stressen fortsätter. I andra former men den är ständigt där. Fortfarande inga avbrott i kedjan som ger mig möjlighet att ladda energi.
Känslan av att allt står och faller med mig. Min ork måste räcka. Faller jag, så faller allt.
Möter en kollega på jobb idag som vänder sig om och säger " Du, håll huvudet högt. Låt inte deta få dig att duka under" till min förvåning släppte tyngden en liten stund och jag kände mig bara stark. Härlig känsla! Tänk att det kan påverka en så mycket, så positivt att känna att folk runt en tror på en, hejar på en och stöttar. Det får en att känna att det är möjligt. Att det är tufft, men det går.
Jag ska ända fram i mål! Min ork ska räcka, hela vägen dit.

ANNONS
Av jag-bara - 2 april 2015 21:30

Ibland kändes det som jag befann mig i en omöjlig situation med alla odds emot mig. Det kändes som att för varje steg jag behövde ta framåt, fanns bakom ett nytt hinder jag var tvungen att ta mig över. Det gjorde att allt kändes så tungrott och trögt. Att hitta energin till att göra en omstart inför nästa utmaning som låg framför mig var inte det lättaste. Men när man inte har några val är det bara till att bita ihopa och fortsätta, hur tufft det än känns.
Jag såg fram emot att börja jobba med aningen skräckblandad förtjusning. Det skulle underlätta ekonomiskt, jag skulle komma hemifrån och träffa folk igen, göra något normalt igen, få rutiner i tillvaron.
Men det betydde att liten måste börja dagis. Hur skulle hon klara det när vi knappt fått någon tid tillsammans, och hon var enligt spädbarnsteamet "påtagligt stresspåverkad".
Hur skulle det gå med alla utredningsmöte, läkarsamtal, uföljningssamtal etc,,,, det oroade mig.
Sen var där mitt största problem, jag jobbar ob tider, dvs kvällar och helgar. Var gör man av en ett åring då? Dagis går ju dagtid, men inte kvällar. Jag sökte via kommunen om barnomsorg på ob tid. Fick då besked att de köper in tjänsten från annan kommun och att det är jag själv som får stå för transporten dit. Men de öppnade inte förens 16, och jobbar jag kväll är jag redan på jobb då. Att köra från jobb för att slussa henne mellan två olika verksamheter var praktiskt omöjligt för mig. Kunde jag inte jobba ob tider hade jag tillslut fått sluta på mitt jobb. Hade jag blivit arbetslös hade jag inte klarat ekonomin, och kommunen hjälpte inte mig ekonomiskt, och inte heller med att lösa barnomsorgen eller transporten. Det hade slutat med att jag tvingats flytta vilket familje enheten opponerade sig emot. Jag sökte hjälp från alla enheter jag kunde på kommunen för att lösa situationen men utan resultat. En handläggare sa vid ett tillfälle till mig att det jag söker, enligt henne, var ju en partner. Det fick mig att känna mig otroligt uppgiven. Som en smäll i ansiktet att det finns ingen möjlighet att klara sig som ensamstående. Samhället bygger på tvåsamhet. Var på vippen att fråga om hon hade en katalog jag kunde välja en ur, men bet mig i tungan och gick därifrån istället.
Det var liksom samma situation som innan, ingen har skyldighet att hjälpa till. Alla beklagar och bollar en vidare.
Jag började jobba så småningom. Hade tur och fick ett schema med reducerad ob tid. Den som var kvar gick att lösa inom familjen. Det var ett tillfälligt schema men gav mig ändå en mjukstart in i att börja jobba igen. Det var en galet stor omställning som det redan som det var. Att knappt fått någon tid att landa som mamma till liten, och nu lämna bort henne dagligen tog emot på många sätt. Att skola in henne på dagis var en stor tröskel för mig att försöka ta mig över. Vi hade fått allt för lite tid tillsammans. Sen var hon så otroligt bunden och klängig på mig. Hon visade på så många sätt, enligt spädbarnsteamet , att hon inte var mogen för separationen från mig. Deras förslag var att sjukskriva mig för att förlänga tiden hemma. Men jag var för stressad av ekonomin, dessutom förlorade jag få dagisplats och hamna sist i kön igen om hon inte började. Så vi började inskolningen. Två sega sega veckor som var en känslomässig kamp för oss båda. Hon fann sig i att vara där, och pedagogerna var underbara och otroligt förståndet över att det var tufft. Hon var avvaktande, kom inte helt till ro, lite otrygg,,,, tills det plötsligt vände. Plötsligt började hon göra sig hörd, tog för sig, syntes och märktes. Sov bättre på vilan, lekte mer under dagarna. Att hon trivdes där underlättade min stress jätte mycket. I efterhand är jag glad jag inte väntade utan bestämde mig för att prova. Nu slapp hon sitta i knäet på mig medan jag satt i möte med någon på kommunen och pratade över huvudet på henne. Hon slapp hänga på höften medan jag hade utredningssamtal ang nån av hennes systrar. Tror vi båda mådde så mycket bättre av det.
En del steg döljer hinder man får hoppa över. Andra gömmer djupa stup man får kasta sig handlöst utför. Oftast är det värt all kamp i slut ändan.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se