Ibland faller jag handlöst bakåt.
In i gammla mönster, in i gammla tankar.
Trasslar in mig i mina urvuxna idéer.
Ligger raklång och undrar vad som hände.
Vad fick mig ända hit? Kom jag bara hit?
Det är svårt att resa sig igen. För varje gång blir det svårare.
Man kan inte hjälpa att man faller.
Det bara händer. Inte hur man landar heller, vad som går sönder i fallet. Det vara sker utom ens kontroll.
Det är svårt för andra att förstå hur man ser saker, för man ser de ju inte från samma håll. Jag nerifrån, de uppifrån.
Inget av det är fel.
Bara olika vinklar.
Ändå är det precis det folk vill berätta för en när man fallit, att man har fel.
De vill förklara exakt vart man snubbla, vad man borde gjort i stället för att hålla balansen och hur bra allt varit då.
Få hjälper en upp.
Oftast får man resa sig själv.
Få stannar medans man reser sig.
De flesta skyndar vidare.
Enstaka tillfälle dyker nya upp. Oväntade personer från ingenstans som stöttar upp där andra borde funnits.
Jag tror dom är de mest värdefulla. De man inte hade en aning om, som utan att vara tvungna, väljer att finnas.
De som tillför nya perspektiv man aldrig tänkt på.
De som hjälper en bränna giftiga broar och puttar en in på vägar man inte viste fanns.
Kanske slutar jag trassla in mig en dag.
Kanske är de nya vägarna stabilare, bredare, säkrare
Det är svårt men det går.
Det måste gå.