Alla inlägg under juni 2016

Av jag-bara - 23 juni 2016 22:25

För tre år sen
Hade jag fortfarande inte packat nån förlossnings väska, det var ju över fyra veckor tills hon skulle komma.
Jag hade fortfarande ingen plan för hur jag skulle ta mig in när det väl satte igång.
Jag hade fler frågor än svar på hur allt skulle bli.
För tre år sen
Hade jag fortfarande inte satt upp nån spjälsäng eller skaffat skötbord. Vi vistete ju inte vart vi skulle. Skulle det finnas plats för sådana saker när vi fick nytt hem,,,, om vi fick ett nytt hem. Vad skulle hända om vi inte fick det?
För tre år sen
Önskade jag hon skulle stanna i min mage för evigt, så jag kunde skydda henne mot allt som hände runt oss, mot att hela världen utanför var kaps och otrygg. Så att ingen kunde ta henne från mig p.ga saker jag inte ens ställt till med.
Men plötsligt kom hon. Och ett efter ett har alla frågetecken rett ut sig. Tillslut packade min äldsta dotter den där väskan till mig, för hon kände på sig det var dax. Jag kom in till förlossningen i tid. Min syster fick in mig trotts att jag nog väntat lite för länge där hemma.
Vi fick ett hem, och oron över att hålla på att förlora henne och och de andra försvann. Hon fick en säng att sova i precis som det ska vara.
För tre år sen
Kändes allt så omöjligt, överväldigande, icke hanterbart.
Sen kom hon, gav mig ett nytt focus, gav oss ett nytt focus. Lärde mig att jag var inte så slut som jag trodde, att jag kunde så mycket mer än jag vågat hoppas.
Grattis till dig älskade liten på din 3 års dag.
Grattis till oss för att vi fick dig till våra liv.
Sötaste bustrollet
Min stjärna

ANNONS
Av jag-bara - 16 juni 2016 18:33

Den där tröttheten som ingen förstår, om de inte upplevt den själv. Som dränerar en totalt, som man inte kan sova sig fri från. En del bara förstår inte, och det känns ibland omöjligt att förklara.
Fysisk trötthet förstår alla. Den är självklar. Jobbar kroppen fysisk blir man trött, behöver återhämtning, villa. Ingen förväntas kunna springa ett maraton utan att ha fått träna upp sig. Ingen tror någon ska ka kunna lyfta de tyngsta vikterna på gymmet, man måste börja med de små och jobba sig uppåt, sakta och lugnt, utan stress. Tar man i för hårt får man ofta höra kommentarer från omgivningen om att ta det lugnare, sänka ribban, akta så man inte skadar sig. Det är naturligtvis så man ska göra.
Men de psykiska utmaningarna ska man fixa utan träning, utan förberedelse, och ofta utan återhämtning under tiden. Kommentarerna är ofta helt annorlunda. Det är bara att bita ihopa och stå ut, du är stark, du fixar deta, det är bara till att fostra så ska du se att det löser sig. Samtidigt ser man hur de drar en lättnadens suck de slipper. Hur de klappar en på axlen och sen vänder sig om och tackar sin lyckliga stjärna det inte är dem. Skönt för dem, nästan ett hån för mig.
Jag har börjat löpträna. Det går sådär helt ärligt, men fortsätter ändå. Har insett jag är mycket bättre (eller lite mindre dålig kanske) på att springa inne på löpand, än ute i naturen. Först fatta jag inte alls. Hur kunde jag klara nästan 3ggr så långt inne jämfört med ute. Frustrerande. Men nu fattar jag. Inne stället jag in på exakt hastighet och motstånd. Jag ser exakt hur långt jag kommit och hur fort och kan välja att öka eller sänka. Ute går jag ut för hårt, börjar o för högt tempo. Kommer inte så långt innan det bara tar stopp. Så gör jag i alla situationer jag inte kan styra och kontrollera. Jag satsar allt och kör så det ryker tills det tar stopp. Problemet är att när när jag springer för fort ber folk mig sakta ner, när jag kämpar med all kaos runt mig ber folk mig fortsätta. Där finns inget motstånd att sänka, ingen fart att dra ner, bara folk som står bredvid och tittar på, som hejar på och andas ut att de slipper. Och när det vid enstaka tillfällen blir lugnt, stilla, har de svårt att förstå jag behöver hämta andan. Men jag är inte född med superkrafter. Jag blir trött som alla andra, fysiskt och mentalt,,har bara inte samma möjligheter till återhämtning som många andra.
Jag önskar ingen den känslan av trötthet som kan komma över en från ingenstans. Den som gör att man inte orkar ta ett steg, eller ens prata. Men jag önskar fler förstod, för man orkar inte ens förklara. Ibland kommer det några timmar, ibland några dagar. Man styr inte, man väljer inte. För hade man kunnat välja hade det inte hänt någon.
"Tänk att du orkar allt deta". Den meningen har jag hört otaliga gånger. Och det finns färdigskrivna svar till den kommentaren. "Ja men det funkar, det brukar lösa sig, inga problem" . Det är vad folk vill höra. För vem vill höra vad man verkligen tänker,,,,,
"Jag orkar inte, har bara inga alternativ".

ANNONS
Av jag-bara - 1 juni 2016 21:15

Jag är en sådan som lätt blir sentimental, nostalgisk , ibland onödigt mycket. Jag samlar minnen i saker, prylar. Som att minnena försvinner ifall sakerna gör det. Så jag har genom åren sparat många saker som blivit svåra att göra av med. För ett tag sedan började jag rensa bort en massa sådana saker. Det gick över förväntan. Mycket onödigt som bara låg, åkte i däckar till tippen. Men en sak blev omöjlig att slänga, min brudklänning.
Inför bröllopet fick jag den uppsydd. Den var precis som jag ville ha den. Vid varje provning tog den mer och mer form tills den växte fram till just min klänning. Så mycket drömmar och förväntningar den bar på redan före bröllopet.
Sen kom dagen det var dax att använda den och jag kände mig så nöjd, kände mig så fin. Trotts allt som hände efter var det en dag/ kväll full av lycka. Jag viste ju inte då att allt bara var en charad. Så jag tyckte det var en dröm som blev sann.
Efteråt syntes spår på dess fåll efter hur roligt jag haft. Lite fläckar där den släppa i marken och golvet under festen. Spår som gav den ännu mer liv och identitet. Den hängdes upp längst in i min garderob, och när jag såg den ibland kunde jag inte låta bli att le över vilka känslor och minnen den gav mig.
Sen kom smällen. Och under tiden ändrades min syn på den helt. Energin i den blev en helt annan. Plötsligt blev den en påminnelse över hur lurad jag blivit. Hur manipulerad han lyckats få mig. Den började göra ont att se, och ändå omöjlig att slänga. Som att känslorna och energin den nu hade var tung som bly och omöjlig att lyfta. I 2,5 år har den legat hopa tryckt i en påse i en hörna av mitt kök. En blå påse. Den har flyttats runt flera gånger när jag damsugit eller tvättat golven. Har sagt flera gånger att jag kommer göra mig av med den när jag är redo, men helt ärligt började den där påsen nästan bli en del av möbleringen. Som att jag var tvungen att hålla kvar vid något som påminner mig om hur långt jag faktiskt kommit. Och för att se det var jag tvungen att ha nått från start rutan. Samtidigt grorde det ont ibland att se den. Att sälja den kändes omöjligt. Ville inte någon annan skulle starta sitt liv tillsammans i den klänningen med så mycket negativt energi.
Så plötsligt kom det perfekta tillfället. Sen länge hade vi varit några stycken som anmält oss till the color run . Som en kul grej. Ta sig runt 5 km och längs vägen slängs det ut färg på en. Är lika galet som det låter, men rätt kul. Man skulle ha så vita kläder i början som möjligt och vara så färgglad när man kom i mål som möjligt. Efter att studerat bilder från föregående år förstod vi att det var lite en grej att springa i tyllkjol. Så vi beställde från nätet och planerade inför loppet, när det slog mig kvällen innan att det kändes som ett perfekt sätt att ge klänningen ett ordentligt avslut. Plötsligt var jag tvärsäker , drog på mig klänningen och drog fram en sax, klippte av den i lagom längd så den skulle gå att röra sig i. Perfekt!
Där var mängder av människor som skulle springa, och majoriteten hade någon form av kul outfit på sig. Det var tyllkjolar, duschmössor, knasiga peruker och massa annat, så att stå där vid starten i en avklippt brudklänning stack inte ut så mycket som det låter. Det var fantastiskt kul. Stämningen på plats var så rolig och så glad att man kunde inte låta bli att ryckas med. Min plan från början var att gå loppet, men fick för mig i sista sekunden och testade att springa det. Och till min stora förvåning lyckades jag springa hela vägen utan att gå. Seger! Jag är i bättre form än jag var innan P. Seger! Jag tog något som varit så stor symbol för all tragedi som hänt och lät den inte bara bli nersprutad med färg, utan hade fantastiskt kul i den. Medaljen jag tog emot i målet står för hur långt jag kommit både fysiskt och psykiskt, längre än jag själv trodde.
Den är fortfarande inte slängd, men av en helt annan anledning. Nu ler jag igen när jag ser den. All negativ energi är borta, och den är igen fylld med skratt och roliga minnen. Den ligger fortfarande i en påse, men nu för att inte färga av sig på annat. Den är kvar för att jag väljer att ha den, inte längre för att jag inte kan slänga den.
Seger,,,,
En liten, men den räknas!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se