Är inne i en väldigt intensiv period i livet. Jobbar, Pluggar, jobbar extra, redovisar, betar av kurs efter kurs. Så klart blir stressen hög. Så mycket som ska hinnas med. Inte bara skola och jobb, utan även barnen, hemmet, tonårsdrama, tvätt, småbarnsproblem etc. Det är mycket nu. Mycket att stå själv med. Ändå har jag aldrig mått bättre. Aldrig känt mig så stark.
Folk skakar på huvudet när de hör allt jag gör om dagarna. De förstår inte hur jag orkar alla bitar, hur jag klarar det i längden.
Men jag vet precis vad som går mig att klara det.
Jag höll på att förlora allt deta. Jag var på gränsen till att bli av med min familj. Jag slogs för mitt liv för att kunna behålla mina barn genom den katastrof P lämnade oss i. Deta är vad jag kämpade för att få ha, livet med mina barn. Inte alltid lätt, och långt ifrån smärtfritt, men jag skulle inte byta det mot något i världen.
Så dom där dagarna när allt känns överväldigande. När jag känner mig trött eller stressas. Då behöver jag bara tänka tanken på vad som höll på att hända, så släpper stor del av det. När jag tänker på hur mycket jag redan klarat känns det som att vi kommer klara allt. En fruktansvärd kamp var det, men jag hade gjort det igen om det kräfta.
Denna intensiva tillvaron är min vinnst efter kampen. Högsta vinnsten. Den ändå vinst av värde som finns, mina barn.

Den mest stressade perioden i mitt liv satt jag fast en stillastående tillvaro och bara väntade på nästa katastrof.
Sjukskriven, så fanns inga tider att passa, ingen agenda att följa.
Höggravid, vilket gjorde mig orörlig och trött. Kunde knappt gå överhuvudtaget.
Själv. I en jätte villa som började kännas som ett spökhus. Barnen höll sig därifrån vilket gjorde den tyst och icke levande.
Avvaktande, vad skulle hända idag? Skulle elen plötsligt stängas, eller vattnet? Är det idag det dyker upp en köpare så jag står utan bostad, och nästa katastroftillvaro börjar?
Och mitt i att jag försökte sköta en vardag, fick det knappt synas vi levde där. För när som måste huset vara tillgängligt för akutvisningar.
Enormt stressande. Hjärnan gick på högvarv. Ändå hände ingenting. Allt stod så stilla att det kändes som ett vakum. Ändå var jag beredd på att vilken katastrof som helst kunde hända, varenda sekund, som skulle få allt att rasa ännu lite till.
Som att sitta i ett väntrum hos en läkare. Det är långtråkigt och segt. Tiden står stilla. Man vill bara det ska bli ens tur. Men en liten del av en vill aldrig han ska komma, för man vill ju inte höra något allvarligt är fel.
Jag har dagar då jag hatar ta in posten. För jag minns de högar av räkningar som öste in i huset.
Jag har dagar jag får ont i magen när det knackar oplanerat på ytterdörren. En tiondels sekund minns jag alla delgivningsmän som jagade P alla tider p
Därför har jag svårt att vara ledig, utan plan. Det är inte avkopplande att inte vara igång. En dag eller två max, sen kryper jag på väggarna. Blir stressad, irriterad, på dåligt humör.
Jag har stresssyndrom. Söker man för det blir man ordinerad vila, sjukskrivning, återhämtning. Men det är inte det jag behöver. Provade det och då blev allt värre. Säger man det högt inför andra som drabbats av stress blir de irriterade. Säger att då har jag inte blivit "tillräckligt drabbad" för att höra dit. Som att man bara kan ha upplevt katastrofal stress ifall kroppen sen enbart vill ligga i viloläge. Alla är överens om att vägen in i stressväggen är individuell för alla, men vägen därifrån ser lika dan ut, annars är man inte dålig "på riktigt".
Jag hittade min egen balans och har kommit vansinigt långt. Har förstått det är provocerande för en del att jag inte gjort det vilandes hemma.
Men jag har suttit fast i vakum tillräckligt. Inte en minut till tänker jag slänga bort på det.