Oberörd
Jag har stått mitt i en tornado av kaos och sett hela mitt liv slås i spillror.
Ändå förväntas jag vara oberörd inför skadorna.
Opartisk.
Mitt inre slets i tusen bitar och vändes ut och in. Ändå förväntad jag agera opartisk inför hur det påverkar vårt liv.
Neutral
Efter allt P satte på spel och förlorade, insatser som inte ens var hans, räknas jag ha rollen som neutral inför förlusterna jag och barnen drabbats av.
Det är svårt. Jag väger ord på guldvåg. Stålsätter mig, nollställer mig. Ändå vill det sig inte.
Jag har alltid skrivit mycket. Allt från dagböcker, texter, noveller, till den här bloggen. Det har alltid varit lätt för mig. Men när jag förväntad skriva blir det ibland så svårt, nästan omöjligt.
Ett enkelt svar, som blir så svårt att utföra.
För kan jag inte skriva allt, utan måste sålla bland orden och uttrycken, försvinner det som är jag och då blir det ingenting kvar.
Alla ord blir övertänkta tills de inte går att skriva.
Alla meningar tappar sin rätta betydelse och jag raderar dem en efter en.
Du vill veta, frågar, undrar.
Jag blir ställd, tveksam, avvaktande.
Det blir ett kort och intetsägande svar. För kan jag inte skriva allt, kommer nästan inget. Och allt får du inte. Den rätten spelade du bort alldeles själv.

Ibland undrar jag om P förstår vidden av vad han satte på spel och förlorade. Om det hade gått att förklara att det inte bara var pengar och materiella saker han spelade bort. Utan tid, trygghet, magkänsla och stabilitet. Pengar kan man tjäna nya. Materiella ting kan man ersätta. Det andra är svårare. Kräver mycket mer mental träning att och hårt jobb än det går att föreställa sig. Och har man aldrig förlorat dessa saker, går det nog inte att förstå hur svårt det är att bygga upp dem igen. Att hitta fotfäste, att ens våga prova sätta fötterna i marken. Det kräver mer styrka än många förstår.
Men det går. Mycket av det i alla fall. Och det är värt varenda uns av kraft det tagit från mig, för att våga sätta i fötterna, och stå upp igen.
Det som inte går är tiden. Den här han berövat mig och mina barn. Den får vi aldrig tillbaka. Det har tagit år att bygga upp en tillvaro efter han raserade allt för oss. Och det är år av vårt liv vi aldrig får igen.
Denna månaden firar jag fyra år som ägare till min bostad. Fyra år av galet slit för att hålla oss ovanför ytan fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Jag har 1 år kvar på den tunga delen av lånet innan jag kan slappna av mer. Så mycket jag lärt mig om mig själv dessa fyra år. Så många insikter jag fått jag inte skulle vilja vara utan. Hade gärna fått dem på ett annat sätt om det gått, men skulle inte vilja vara utan dem.
Jag har bott här längre än jag gjorde i huset han spelade bort. Jag har kommit längre på dessa år än jag gjorde under åren med P.
Nu har jag nedräkning sista året på bolånet. 1 år
12 månader
Och sista året vågar jag sätta fötterna i marken, känna fotfästet och lita på det.
Uppåt och framåt
Inte långt kvar nu!

De har hunnit bli höga och satbila. De där murarna jag byggt runt mig. På fem år hinner de bli vädigt höga , väldigt tjocka, väldigt stabila.  Trygghet. Det har hållt insidan på insidan och utsidan på utsidan. Hindrat att något att någon sida påverkat varandra. För att känna mig säker på att inget kan rubba, vällta eller rasa det som tagit mig lång tid att bygga upp.

Men även de mest stabila murar har ändå sina svaga punkter.. Och hur man än försöker finns där ändå små små hål som inte går att täta. Plötsligt inser man att det börjat läcka någonstans-  Jag sätter handen för hålet och hoppas det ska hjälpa. Men då kommer det någon annan stanns. Andra handen får täcka där. Och så fortsätter det tills jag inte har fler händer, fötter, armar och ben att täppa till hålen med. Då börjar det bli läskigt. Inte så tryggt längre.

Men att släppa finns inte på kartan. Oavsett hur mycket krafft det tar av mig. Det är min skyldighet att göra, tror jag.

Så när någon plötsligt kommer innanför muren som jag trodde var ogenomtränglig blir jag paff. Ifrågasättande. Var den verkligen inte bättre byggd än så?

När någon ser innanför och ändå står kvar blir jag fundersam. Är det inte så farligt att låta sidorna se varandra?

Men mest förvånad blir jag när jag släpper alla hål, och själv tittar in på vad jag murat in, och inser det inte är vad jag själv trott. Muren är bara falsk trygghet som tar all energi ifrån mig.

Jag vet jag måste släppa den och gå vidare. Vet jag måste låta den rasa och skapa en ny väg framåt igen. Men nu står jag på okänd mark och undrar hur man gör.

Men det ska gå.

Tre djupa andetag först bra

Sen ska jag börja kliva framåt.

Dom där djupa såren som lämnat djupa spår. Ärren som finns på insidan men inte syns på utsidan. Tur kanske att de inte syns. Eller synd,,,
För ibland hade det varit skönt om folk förstod ens ärr lika tydligt som de förstår vad ett gips runt ett ben betyder. Så många frågor man sluppit som tar energi att svara på. Så många tankar som sluppit triggas igång när man försöker hitta ord att formulera sig med. Det hade varit skönt.
Svårast är det med nya kontakter. De ställer vardagliga frågor och har ingen aning om vad svaret hade blivit om jag svarat ärligt, sanningen. Jag tänker ofta att de inte har en aning om vad jag har bakom, att de säkert inte är beredda på vad de får ta emot om jag svarar uppriktigt. Så jag håller det ytligt, inte bara för min skull utan mycket för deras.
Men ibland önskar jag att jag hade ett knallrosa gips runt benet i stället. Det hade varit lättare för folk att relatera till. Jag önskar jag kunde använda allt jag lärt mig de senaste åren i ett CV. Jag lovar att den kunskapen hade slagit omkull många fina utbildningar det går att få på papper. Jag önskar det fanns enkla svar på enkla frågor men som ändå målade upp rätt bild. Jag önskar jag kunde sammla alla insikter jag kommit till och dela med till andra, utan att de själv behövde uppleva det kaos jag gjort.
Det krävs mer energi än någon kan föreställa sig att hitta tillbaka till "den normala vardagen" , när ens liv en period varit långt utanför allt vad normalitet heter. Som att ständigt jobba mot gravitationen.
Där är mycket folk inte ser. Säkert mycket jag inte heller ser hos andra. Men så får det vara. Känns enklast så.
Ibland är det skönt att befinna sig i ett rum med folk som inte har nån bakgrund på mig. Som inte vet något alls om hur mitt liv ser ut.
Ibland är det skönt att svara "jadå" när någon i förbigående frågar om allt är bra.
Det är när något krisar, eller om jag får lite väldigt känslig reaktion på något, och någon undrar varför, som det känns svårt. Det är då jag vill hitta de där enkla orden, eller haft ett gips att visa, så det blev förklarat snabbt, enkelt, utan följdfrågor.
Men, istället får jag kanske lära mig att alla nte behöver förstå.
Det viktiga är att jag själv och mina närmaste gör.