Alla inlägg under oktober 2014

Av jag-bara - 7 oktober 2014 23:00

En del har undrat varför jag valt att vara så öppen mot min omgivning om allt som hänt. Har frågat hur jag orkar låta folk veta. De flesta reaktioner jag fått har varit stöttande, positiva. Men finns altid de som har andra reaktioner. Som ifrågasätter, och misstror. Som undrat om jag sökt medlidande med min öppenhet. Som ifrågasätter om jag sökt sensations uppmärksamhet. Egentligen inte så konstigt. Man kan ju inte räkna med att alla ska ha samma åsikt om en händelse. Men det har verkligen aldrig varit så för mig. Har aldrig sökt medlidande, bara förståelse tolerans och tålamod.
Min öppenhet har varit min livlina på många sätt. Har fått folk på oväntade håll att engagera sig. Det har dykt upp folk jag inte haft kontakt med på länge som ställt upp och hjälpt till. Folk som hörde talas om min sits, som egentligen inte kände mig särskilt väl engagerade sig på sätt jag aldrig kunnat föreställa mig.
Tex började jag inse när jag packade inför flytten att jag saknade otroligt mycket nödvändiga saker. När jag och P flyttat ihopa hade vi fått dubbelt av många saker. Eftersom hans oftast var de finare, dyrare, behöll vi hans och slängde mina. Nu stod jag utan. Jag insåg jag inte ägde en tallrik, inte en lampa, inte en kastrull. Jag började skriva en lista på allt jag saknade, det blev en lång lista. Det oroade mig samtidigt som jag sköt det på framtiden. Vad fanns det annars att göra. En e.m åker jag ut till en vännina och åt middag. Hennes svägerska var även där och samtalet kom givetvis in på allt som hände runt mig. Vi diskuterade det en stund och svägerskan sa hon ju hört om min sits och hade med sig lite saker jag kanske kunde få användning för. Hon försvinner ut i bilen och kommer tillbaka med hur många ikea kassar som helst överfulla med helt nya saker. Där var allt från tallrikar och kökksgeråd, till sängkläder, och kaffekokare. Till och med barnstol till lillasyster fanns där. Jag blev stum och överväldigad. Att någon som knappt träffat mig tidigare spenderat timmar på ikea för min skull. Jag kunde pricka av i stort sett allt på min lista. Fantastiska människor finns.
Och det är bara ett av alla exempel. Det finns massa folk runt mig som på så många vis bidragit till att vi idag har ett komplett hem. Inte minst alla baby kläder som donerats till liten. Det har gett mig, oss en tro på att det finns folk som vill se oss lyckas. Som inte kunnat hindra vårt fall, men som gjort vad de kunnat för att vår landning skulle bli så mjuk som möjligt. Tacksamheten för det kommer aldrig gå att beskriva.
Så jag ångrar inte att jag varit helt öppen för alla. Utan folks stöd fysiskt och psykiskt är jag inte säker på att vi kommit så här långt. Ibland tänker jag att om någon står på tredje våningen i ett brinnande hus hade ingen reagerat över att personen öppnat fönster och skrikit på hjälp. Ingen hade ifrågasatt om hon inte bara söker uppmärksamhet när hon visar sin kris situation sådär ofentligt. Ingen hade tyckt det var märkligt att hon behövde hjälp och inte klarade av det ensam och diskret och tänkt att hon nog egentligen bara var sensations lysten. En helt annan sorts kris, men ändå inte helt olikt. Rämnar marken under en, är det en naturlig instinkt att skrika på hjälp. I alla fall för mig.
Men de negativa och ifrågasättande har varit ett fåtal. Majoriteten har varit hjälpande, tröstande och stöttande. Tack och lov för det. Det har varit min livlina genom dena vansinnesfärd i livet.

ANNONS
Av jag-bara - 5 oktober 2014 23:23

Om jag börjar tänka på alla konsekvenser P orsakat i mitt liv bubblar känslorna lätt över. Listan hade blivit otroligt lång. Alla sår han gett oss som är svårläkta. De praktiska, att stå bostadslös över en natt, att stå utan mark under fötterna på bara några timmar. Att stå utan ekonomi efter oväntat besök en förmiddag. Att allt runt en som man tror är sitt hem, din trygghet, plötsligt inte tillhör en längre, känslan är obeskrivlig. Och att i dena sits se personen man litat på, förväntat sig en framtid med, delat sitt liv med, framför ens ögon förvandlad till någon annan. Någon man inte vill ha i närheten, som man aldrig skulle släppt in i sitt liv om man kunnat välja. Som dessutom i den mest akuta akuta akuta situationen, där man förlorar allt , väljer att vända ryggen till, rädda sig själv. Känslan är obeskrivlig.

Men konsekvenserna var inte bara de akuta i stunden. Vi fick ny bostad, fick fortsätta bo tillsammans, fick vår nya start. Men den förväntade känslan av lättnad ville inte riktigt infinna sig. Vi trivdes i bostaden, var tacksamma över att vi klarat oss hit, men ändå låg vi sömnlösa på nätterna av stress. Nu kom allt i kapp oss. Vi hade stått mitt i en tornado så länge att även om vinden stillat sig kände vi bara hur allt slet i oss fortfarande. Som att vara åksjuk långt efter en bilfärd, sjösjuk långt efter att man klivit av båten, eller kraftigt jetlagad efter en resa. Sinnena hänger inte helt med, trotts att man förstår något har stillat sig.

Sen fanns det ju en riktig stress också. Plötsligt skulle det formas en normal vardag av vår väldigt onormala situation. Jag hade gått in i en graviditet som nygift husägare, med ekonomisk trygghet, och kom ut ur den som ensamstående tre barnsmamma, compakt livlig boende, och ensam ekonomiskt ansvarig. Kan nog inte bli större kontrast än så. Stressen att stå själv med ansvar för allt var öronbedövande. Vet inte hur många gånger ilska bubblat i mig över tanken "det var inte så här det var tänkt".

Det var ingen olycka som gjorde att våra liv ändrades. Ingen sjukdom, ingen slump, eller opåverkbar katastrof. Det var någon som utsatte oss för beräknat bedrägeri och välvävda lögner tills vi blev av med allt. Hur ska man hinna bearbeta den sanningen, starta ett nytt liv och samtidigt försöka hitta en ny plattform av trygghet? Det skapar en enorm inre stress att försöka. Samtidigt går tiden. Det finns yttre krav i den normala värden som ska uppfyllas. Barnen har skola, läxor, betyg, undertiden som vi står i tornadon. Det ska handlas, tvättas, lagas mat, samtidigt som vi inte vet om vi vågar stå på vår nya plattform eller inte. Det är kalas inbjudningar, middagsbjudningar, shoppingturer, blandat med att vi duckar för nästa katastrof som kanske lurar runt hörnet. Det är känslomässiga berg och dalbanor varje dag, ibland varje timme.

Ibland är det svårt att sätta ord på sina känslor. Ibland skapar jag bilder i huvudet som beskriver situationen bättre än tusen ord skulle gjort. Jag har en bild i huvudet av hur P, när han förstod jag viste vad som hänt, går ut ur huset som genom en tunnel. Hela huset rasar tegelsten för tegelsten ner över mig och tjejerna medans han går oskadd lugnt och sakta ut ur huset genom denna tunnel. Hur förbannad arg och ledsen jag än är, hör han inte mig utan bara fortsätter gå. Han slapp raset, han bara orsakade det. Dena bild har levt inom mig länge. Länge kändes som vi låg kvar platt på marken, väntade på att det skulle rasa färdigt. Oförmögen att göra nått, rädda nått, skydda nått. Känslan är obeskrivlig.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se