Nästan framme
Ändå lika långt bort som alltid.
Det är svårt det där. Att veta när man kommit i mål. För målet flyttar sig hela tiden.
Nästan i mål.
Fast jag knappt lämnat start linjen.
Och hur vet man när man egentligen lämnat? Eller att man är påväg åt rätt håll?
Hur vet man det inte går bakått?
Hur vet man farten är lagom?
Inte för fort
Inte för långsamt
Tänk om man missar avfarten?
Eller aldrig hinner fram?
Vad är det som gör att alla verkar veta vart de ska utom jag?
Hur kan deras vägar vara så breda, stabila, utan massa hinder.
Hur kan min ständigt byta riktning, smalna av mellan varven så det knappt går att sätta ena foten framför den andra?
"Det där hade jag aldrig klarat" säger folk.
Inte jag heller, tänker jag. Men jag säger det inte högt.
Det är mycket jag inte säger högt. Mycket folk aldrig hör. De vet bitar, och tycker bara det är för mycket för att klara. Hur ska man då våga öppna hela dörren? När folk backar bara den står på glänt?
Det gör det svårt att släppa in. Svårt att släppa nära. För det är i andras reaktioner man förstår sin egen historia. Sin egen situation. Det är i deras häpna miner, deras förundrade blickar, man förstår vidden, förstår skillnaden. Då blir det verkligt.
Få har kommit nära.
Enstaka hela vägen in.
Det är enklast så, ändå precis det som gör det så svårt.
Försöker bita ihop och fortsätta frammåt
eller åt sidan,
eller vart det nu blir.
Vart som helt förutom bakått.

Jag önskar jag kunde berätta för dig hur mycket du förstört,
hur mycket du raserat,
tagit sönder.
Jag önskar du fick höra om alla smällar du orsaka
alla drömmar du krossat
alla sår du gav
Jag önskar du fick känna alla de känslosvall du satt igång,
all smärta dina handlingar gett
all sorg du skapat.
Jag önskar du blev medveten om det kaos du lämna efter dig.
För det var verkligen kaos.
Värre än det går att beskriva, hur många ord jag än använder.
Och den där tiden som ska läka alla sår,
när börjar den räkna ner egentligen?
För det borde vara hög tid nu.
Fortfarande så här lång tid efter, får jag konsekvenser efter dig.
Orättvisan finner inga gränser.
Och även om jag fått chansen att berätta, förklara, kasta alla dina handlingar i ansiktet på dig, så vet jag att det kvittar.
Du hade inte förstått, inte tagit åt dig, inte känt något.
Det hade bara tagit mer energi än det hade gett mig.
Ibland är det svårt att släppa taget även om saker som inte är bra för en.
Ibland är det precis det man måste göra ändå.
Men får nog se till att tiden som ska läka sätter lite fart nu.
Det är dax liksom
Klara, färdiga, gå!