Senaste inläggen

Av jag-bara - 11 juni 2014 20:44

Folk undrar vart jag tog vägen från bloggandet. Undrar om jag slutat. Nej det har jag inte. Har inte skrivit av mig färdigt. Men just nu var jag tvungen att ta en paus. Tvungen att lägga min energi på annat. Just nu går vi igenom hårda efterskalv av allt som hände. Stressen vi levde under har satt djupa spår i oss, på olika sätt, och ibland verkar det som att den aldrig tänker lämna våra liv ifred igen.
Önskar inget annat än att vi ska få en chans att gå ner i varv, koppla av och pusta ut. Önskar vi fick möjligheten att luta oss tillbaka och säga "vi klara det". Kanske kommer det så småningom. Men just nu är vi inte där. Just nu slåss vi mot stress, oro och frustration. Kämpar med alla känslor vi var tvungna att trycka åt sidan undertiden. De kom ikapp oss med raketfart.
Men vi fortsätter framåt
För vad är alternativet, ,,

Av jag-bara - 28 maj 2014 21:46

     Mitt i bostadsjakten böjade P höra av sig om umgänge. Det stressade mig enormt.Han pratade om att komma och hämta henne över en helg, det var otänkbart för mig.  Diskuterade det med familjeenheten och vi kom fram till att han blev beviljad en timmes övervakat umgänge i deras lokaler. Jag var tydlig med att jag inte ville delta alls. Inte ens träffa honom i dörren. Det lades upp en plan där jag skulle komme en kvart efter honom och då gå rak in i ett annat rum så vi aldrig sågs. Det var jobbigt dygnet innan. Var så stressad och så nervös. Ingen av oss kunde varken äta eller sova. Min oro smittade tyvärr av sig på henne. Tog en vännina med mig. På vägen dit var ajag så nervös att jag inte kunde andas. Kändes som jag medvetet skulle utsätta min dotter för fara, fast det inte var så. Försökte tänka logiskt att inget kunde hända, men det ville inte sjunka in.  Vi gick rakt in i ett rum som plannerat. Blev motagna av en kvinna från familjeenheten. Hon var jätte bra, tyckte om henne direkt. Hon lovade att allat skulle avbrytas om hon verkade orolig. Kändes tryggt, ändå stack det som tusen knivar i mig när hon tog med sig liten in i rummet bredvid. Det var  surealistiskt att tänka att han satt på andra sidan väggen, han som gjort oss bostadslösa, lurat oss allaoch sen flytt, vem gör så,,,,

       Efter bara ett par minuter kunde jag höra henne gnälla. Jag stirrade på dörren, när kommer dom med henne? Kvinnan kom tillbaka med henne och sa vi skulle prova att hon lugnade sig hos mig, så kanske det gick en stund igen sen. Min instinkt skrek nej, ändå lämnade jag över henne igen. Det kändes som timmar passerade innan jag hörde henne skrika igen, men visaren på klockan som jag följde slaviskt avslöjade att det bara gått 7 minuter. När jag hade henne åter i min famn ville jag bara ta henne och springa därifrån, lägga så långt avstånd jag kunde mellan oss och P. Kunde inte komma därifrån fort nog. Vi gick hem och däckade båda två, som att vi sprungit ett maraton och nu var det över. När vi vaknade badade jag henne och satte på henne nya kläder. Kändes som jag kände hans doft så fort jag tog i henne. Säkert bara mitt psyke som spelade ett spratt.

       Vi hade ett möte på banken där det diskuterads om det gick att jag tog ett bostadslån. Mot alla odds och fast jag egentligen inte kunde, fick jag klartecken från dem att låna inom rimmliga gränser. Det ökade mina chanser avsevärt. Jag började lägga bud på lägenheter jag kunde tänka mig, med klockan tickandes i nacken. Jag hade väldigt liten marginal för att kunna vara med i budgivningar så det kändes hopplöst. Tidigare hade det alltid legat massor av lägenheter i området ute, nu låg där ett par enstaka till aldeles för högt pris. Jag började snegla på komunerna runt om, det var kanske ett alternativ. Min ädsta dotter flög i taket av tanken. Det var otänkbart för henne. Hur gör man alla nöjda i en sån här situation? Jag bestämde mig för att i alla fall titta på en utanför byn, få känslan för om det kunde gå.

        Bokade mig på en visning till en rätt fin lägenhet som hade många praktiska fördelar. Väl där kände jag att det skulle kunna gå, men den låg för högt i pris, så valde att lägga ett lägre bu, för att se vad som hände. Det kom jag att ångra. Mäklaren jagade ner mig efter och körde alla fula knep hon kunde. Verkade bestämt sig för att sälja den till mig vare sig jag ville eller inte, påstod sig ringt till min bank och att de gett klartecken till ett högre bud, påstod andra intreserade lagt bud men att jag kunde få den om jag skrev papper på den nu nu NU! Min telefon ringde var tionde minut tills jag bokstavligt fick be henne backa och sköta mina bank kontakter själv. När jag pratade med banken hade de aldrig gett henne uppgifterna hon påstod sig fått. Jag ringde och drog tillbaka mitt bud. Kände mig enbart ännu mer stressad och pressad av dena mäklaren tills jag inte fick luft. Kändes som ett tecken på att det absolut inte var meningen jag skulle utanför byn ändå. Mäklaren fortsatte smsa ner mig tills jag tillslut skrev att om hon inta la ner skulle jag kontakta hennes chef, sen blev det tyst. När jag berätta för andra om deta började de flesta skratta. Sa det var konstigt hur jag verkade dra alla märkliga typer till mig. Sant när jag började tänka på det. P var inte den första knepiga människan i min värld, men han var definitivt den som förstört mest för inte bara mig, utan hela min omgivning.

Av jag-bara - 25 maj 2014 22:45

    Så en dag hände det. Där hade varit ett par som tittat på huset, nu ville de komma en gång till. Alla runt mig var eld och lågor, sååå skönt om de vill ha det! Jag försökte hänga med på deras tankegång, men innerst inne ville jag avboka kommande visning. Men städade och förberedde som vanligt. Denna gången var min mellan tjej hemma, så hon och jag gick ut till en lekplats. På vägen ut han jag krocka med familjen som skulle titta. Ett par som skulle flytta ihopa med barn sen innan, som sökte ett stort boeende,,,precis som jag och P gjort en gång. Vände och gick så fort jag kunde. Vi satt ute rätt länge innan mäklaren ringde mig. Jag viste det innan hon sagt det, att det nu kommit ett bud. Det var jätte lågt jämfört med vad det låg ute för så det fanns inte en chans. Gick hemåt med känslan att nu är det igång, ochh det var det. Redan efter en timme hade de höjt det vesäntligt. Slängde mig på sängen och ville inte höra. Ville bara stänga av. S kom och slängde sig bredvid mig, lät mig tycka hela världen var orättvis en stund, innan han tvinga mig att resa mig igen, ta hand om barnen som redan fattat vad som höll på att hända.

      Dagen efter var det budgivning fram och tillbaka. Telefonen gick varm. Varenda bud som kom vidarebefodra jag till min pappa och lät honom  styra motbuden. Själv hade jag ingen aning om vad jag skulle tänka. Ville bara bromsa allt, avsluta budgivningen och rymma därifrån. Men jag var tvungen att sitta kvar mitt i det. Så plötsligt var det avgjort. Mäklaren, min pappa och köparna hade enats. Jag fick ett grattis sms från mäklaren, att nu hade jag fått igenom försäljningen. Grattis ja,,,beror ju på hur man ser det. Jag satte mig i bilen och körde till Bjärred, vandrade längs stranden hela kvällen. Hade vuxit upp i Bjärred och hade vandrat där många gånger i mitt liv, men dena kvällen var allt annorlunda. Som att alla hus bara var fasader, utan känsla. Denna plats som alltid haft en lugnande effekt på mig verkade nu kall och otrygg. Hela världen var otrygg.

     Tog en chansning ocg kontaktade socialen igen om boende. De svarade mig som innan, men denna gången la de till att det var inte lönt jag kontaktade dem ign förens den dagen jag lämnade huset. Fram till utflyttningsdatum hade jag i praktiken en adress, någostans att bo. Så länge jag hade det var jag inget fall för dem. Jag måste alltså bokstavligen stå på gatan med barnen innan de ens tänker tanken att hjälp mig. Så istället böjade vi lusläsa hemnet och blocet efter bostad. Kändes överväldigande. Att hitta något som skulle vara funktionsdugligt med tre barn och samtidigt ligga i en rimmlig prisklass var ett omöjligt projekt. Försökte se möjligheterna i alla lägenheter jag hittade men det var svårt. Samtidigt var jag under tidspress. hade inte mycket tid på mig. Stressen jag väntat på infann sig på beställning. Började dagarna med att söka nyinkomna bostäder, fotsatte med att gå på visningar, ringa olika mäklare, och där emellan packa. Det var fruktansvärt att packa. Att inte veta vart jag packade, hur mycket jag skulle kunna ta med, när jag skulle ha möjlighet att packa upp det igen. En del dagar packade jag ner allt och tänkte bättre för mycket än för lite. Andra dagar villejag bara slänga allt och inte ha med mig en enda grej som hade varit i huset. Packningen blev därför väldigt ojämn och ologisk beroende på mitt humör. På kvällarna däckade jag med hemnet uppe på skärmen, sov ett par timmar och fortsatte karusellen nästa dag. En del dagar stängde jag av alltihop och körde hemifrån. Stod inte ut där hemma.

     Dagen huskontraktet skulle skrivas med de nya ägarna var en mardröm. Kunde knappt andas. Satt vid samma bord som när vi köpt det några år tidigare. Kände igen mig så väl i deras sitts, det hade ju varit jag för inte alls länge sen. S var med mig, egentligen som barnvakt åt lillan, men slutade med att han fick sätta sig bredvid mig för att jag skulle kunna genomföra det. Efteråt kunde jag inte sluta gråta. Nu var det verkligen inte mitt hus längre. Bodde där på lånad tid. Nedräknige var igång och jag viste ännu inte till vad. Folk runt mig var överdrivet positiva, som de försökte smitta av sin positivitet på mig. Prata om hur deta var ju det roliga, att gå på visningar, titta på olika boende. Det kanske det varit om inte allt skedde på tvång, ofrivilligt. Inget som roligt känns kul när det sker under tvång.

       Undertiden fortsatte det ringa på dörren. Det dök upp folk och fråga efter P. Det hände även att kronofogden kom och säkte honom i nått nytt ärende som trillade in till dem. Lite märkligt kunde jag tycka. De satt ju vägg i vägg med sina kolleger som hade hela vår situation klar för sig. Jag pratade inte längre så öppet om alla dessa besök jag fick. Orkade inte riktigt. Det gjorde att att min omgivning verkade glömma att det hände, trodde det var slut på besöken.  Ibland kändes det som att de förväntade sig att jag skulle gå vidare mentalt mycket snabbare än jag gjorde. Fick påminna mig själv om att det ju var för att de var inte där var dag, såg inte helhetsbilden utan bara små bitar. Gav jag inte ut de dåliga bitarna skulle ingen förstå att de fortfarande fanns och pågick.

Av jag-bara - 16 maj 2014 10:30

   lite i taget återfick jag nu mina krafter, i alla fall de fysiska. La så mycket ork och energi jag kunde på barnen. Försökte få dem att känna sig prioriterade och trygga i vår ostabila tillvaro. Ett svårt uppdrag med omständigheterna runt oss. Ingen viste hur framtiden skulle se ut, eller var den skulle vara. Mycket av vår focus gick till vår nya lilla familjemedlem. En välkommen distraktion. Hon gav oss ofta ett en anledning att le trotts allt. Minsta av oss menspred de störrsta glödje vågorna runt oss. Ibland tänkte jag att det var tur hon kom trotts allt. Inte för att det var enkelt att stå med en nyfödd i dena sitts, men det visade ändå de andra två att allt inte bara försvann, det kom nytt också. Att livet ändå går vidare trotts allt.

     Men det satte även igång en hel del tankar hos dem. Hur skulle hennes uppväxt bli? Vad skulle vi säga när hon undra var hennes pappa var? Tänk om någon blir arg på henne över vad hennes pappa ställt till med.

    Visningarna blev mer och mer vardag för oss. Gick tillslut på rutin. Städningen innan hjälpte oftast min mamma mig med. Medans folk var och tittade tog jag barnvagnen och hunden och gick ut. Viste aldrig riktigt vad jag hoppades på under dessa promenader. En del av mig ville ingen skulle vara intreserad, ge oss lite tid till. En annan del tänkte att det var lika bra det hände, ta tjuren vid hornen liksom. Det skulle ju ske förr eller senare. Mäklaren lovade alltid att höraav sig efter om det kom bud, men hörde inget. Gav oss lite tid att andas till, innan nästa visning.

     Lillan var ca en månad när P såg henne första gången. Han kom till Sverige för att skriva över vårdnaden till mig. Vi träffades på socialens kontor. Hade en vännina med mig då jag inte kände mig stark nog att möta honom själv. Det var ett litet rum vi satt i. När kvinnan från socialen gick för att kopiera papperna , höll han henne en liten stund. Jag kunde inte titta på. Kändes som hela min mamma instinkt skrek åt mig att slita henne från honom, som att skydda henne från fara. Som tur var så avr mötet över efter två minuter och han la tillbaka henne i vagnen innan mina impulser tog överhanden. När jag gick därifrån var jag både lättad men även lite sorgsen. Det var ju inte så här det skulle bli. Vilken start i livet för henne.

    Huset var stort, ändå kunde jag få klaustrofobi i det. Kändes som väggarna skulle rammla över mig. Kännslan i kroppen skrek åt mig att fly, men det fanns ingen stanns att ta vägen. De första två månaderna P varit iväg skickade han inte hem en krona till oss. Tredje månaden skickade han en väldigt liten summa som inte ens täckte lånet på huset, än mindre övriga husräkningar. Fick ringa runt, begära uppskov med räkningar och lån. Förnedrande med tanke på att jag viste P var välbetald på sitt nya jobb. Fortfarande öste det in räkningar till hans företag. Högen på hans skrivbord där jag sammlade dem bara växte. Undrade om han någonsin skulle börja försöka betala dem. Han frågade aldrig efter dem.

     Det förvånade mig lite att ingen från hans familj hörde av sig efter lillan var född. Ingen som låg på att de ville träffa henne, hjälpa till med något, eller bara få se henne. Inte för att jag hade lust att träffa dem, men det hade kanske kunnat arangeras på andra sätt. Där fanns ju ändå en nybliven farmor, nybliven faster, och nybliven kusin. Men inte ett ljud varken till mig eller någon i min familj. Jag undrade vad deras tankar var om det, vad de berätta för resten av släkten som inte bodde i Sverige. Det retade mig att tänka de inte fick veta vad som hänt på riktigt, utan säkert en förskönnad variant. Undra vad de skulle tyckt om de fick höra sanningen.

   

     

Av jag-bara - 12 maj 2014 19:45

      Det började bli en märklig vardag av allt runt oss. En vardag utan fotfäste. Kämpade med att hålla huset i ordning samtidigt som kroppen gav up mer och mer för var dag. Varje gång jag förberedde för en visning var jag jätte nervös. Var det denna gången någon skulle lägga bud? Var det nu den nästa kaos skulle böja, bostadsjakten. Som att ha ett maratonlopp framför sig men inte veta när det började. Kunde ju inte hitta en bostad för tidigt och hamna med två boendekostnader när jag inte viste hur länge huset skulle vara kvar. Men kunde ju inte vänta för länge heller för då riskerade jag att bli bosadslös. En enorm innre stress. Kändes som att stå vid ett jätte stup och inte ha något vall mer än att kasta mig utför. Ingen som stod runt mig kunde ge mig någon garanti på hur det skull gå, vad som skulle hända. Deras uppuntringar om att "det löser sig" var bara ord som föll rätt platt. Det var ju ingen annan som behövde stå där, i mina kläder, ens för en dag.

       Men någon tog ett steg fram till mig. En vän sen gammalt som dök upp och tog sig ända fram, stälde sig bredvid vid stupet. Som inte bara sa utan även gjorde. Som hjälpte mig inför visningar, gjorde saker i huset jag med min mage inte längre orkade. Avlastade mig fysiskt och psykiskt, stöttade både mig och barnen. Som tog dörröppningarna när jag inte orkade, lät mig slippa, och gå på autopilot när allt blev för mycket. Han var ett enormt stöd och hjälpte mig mer än det finns ord för. Den första som inte sa "deta klarar DU",,,utan "deta klarar VI. Små ord som gör all skillnad. S gjorde verkligen skilnad för mig och mina barn.

      Jag gick på täta kontroller med magen, se så att bebisen verkade må bra. Det gjorde hon. Jag var dock i sämre skick. Det kändes överväldigande att försöka förbereda sig för en förlossning, när jag inte ens orkade ta mig genom dagarna. Gick på samtal för att eventuellt istället göra ett plannerat snitt. Det lutade åt det då det visade sig att det var en stor liten bebis där inne.

      En dag gjorde det plötsligt ont i hela kroppen. Kan inte påstå det kändes som värkar, utan mer obehag som spred sig tills jag iinte kunde röra mig.  Jag undrade inom mig om de skulle hinna plannera in snittet i tid. Det var ju nu bara en månad kvar. Plötsligt satte det igång med buller och bång. Hann knappt in utan var rädd hon skulle komma i bilen. Hade min syster och bästa vännina med mig. Det var över lika plötsligt som det starta, och sen bara fanns hon, lilla mini. Eller inte så liten. Fyra veckor tidig och vägde nästan 4,2 kg. Lika självklar som mina andra två från första stund. Jag tillät mig själv att hämta mig lite innan jag kontaktade P. Viste det var oundvikligt. Men njöt en stund av att bara vara nyförlöst mamma med en liten på armen. Sötaste liten.

       Men till slut smsade jag honom, berätta hon var född. Första gensvaret var lugnt. Han gratuerade att allt gått bra och var nyfiken på bilder. Inget konstigt. Men efter ett par timmar vände han och blev mer aggresiv i tonen när han förstod han inte var välkommen till sjukhuset. Jag försökte inte bry mig, ligga lågt. En veck fick vi stanna på sjukhuset innan hon var hemrese klar. P jagade mig på sms. Kändes jobbigt. Var rädd för vad reaktionen skulle bli om hans frustration tog överhand, missbrukare som missbrukare heter det ju. Så jag skickade lite info, lite bilder. Tillräkligt många får att han skulle vara nöjd, men tillräkligt lite för att jag skulle stå ut med det. En hårfin balansgång. Det var en dryg vecka på många sätt. Kännslorna gick i svallvågor i mig. Ville hem, ville inte hem, Hur länge till hade jag ett hem? Kände mig kluven, otillräklig. Skulle all dena kamp bara sluta med att jag blev separerad från mina barn? Ibland ville jag bara ta alla tre, sätta i bilen och köra långt långt ffrån allt och alla. Hur mycket värre kunde det bli liksom. Jag var ju kanske snart bostadslös ändå. Men jag gjorde inte det. Svalde och körde hem till huset. Blev tvungen att starta mini litens första tid i livet i en värld som höll på att tas ifrån oss.

Av jag-bara - 11 maj 2014 10:00

Lite svar,,,,


   Skillsmässan gick inte igen om på 6 månader från att de skickade in. Det är betänketid när man har barn folkbokförda på ens gemensamma adress även om barnen inte är gemensamma. Min ena dotter var skriven i hu, därför gick den inte  igenom direkt.


   Jag kunde inte få ekonomisk hjälp av socialen under betänketiden, På papper var jag fortfarande gift med en högavlönad man, även om han inte bodde inte var i Sverige. Han räknades juridiskt som betalninskyldig för mig.


    Det fanns inget att polisanmäla i vad han gjort. Inget olagligt, bara omoraliskt. Skulle jag anmäla hade det blivit i en civilrätts process. Den hade jag då själv fått betala tills han blivit dömd för något eller inte. Och hade han blivit dömd till tex skaddeståd hade där ändå inte funnits pengar att kräva då han inte längre skattar i Sverige.

   

    Bara för att man gifter sig är det inte så att man atomatiskt har rätt till hälften av den andras saker som man ofta tror. Det handlar om hur länge man varit gifta, giftasrätten som det heter. Det ska vara rätt många år innan man kommer upp i att man äger hälften var.  Så många år hann inte vi.


    Inte heller skulder delas på varandra när man är gifta. Däremot kan kronofogden kräva att gemensamma tillgångar säljs så de får tillgång till den som är skuldsatts del av värdet. Det var så det var med vårt hus. Det var det ända han ägde av värde, därför kunde tvinga försäljning. Att jag ägde hälften gjode bara att de kunde inte utmäta från min del av eventuel försäljningsvinst.



Av jag-bara - 9 maj 2014 13:41

   En hel del frågor har kommit privat till mig. Är det fler som unrdara saker är det bara att göra det. Svarar på det jag kan=)

Av jag-bara - 8 maj 2014 16:45

      Vid något tillfälle under denna tid träffade mina föräldrar hans mamma och diskuterade läget. Hon hade varit mycket kall och oförstående. Tyckte enbart synd om P, han var ju sjuk ju, han måste hjälpas. Mig hade hon inte visat mycket förståelse för. Inte erbjudit minsta antydan till hjälp. P hade nu jobbat i Norge ca en månad men inte skickat hem en krona till mig. Levde på pengar efter bilförsäljningen. Hans mamma påstod att han tjänade så lite så pengarna knappt räkte. Hon hade inte rört en min över vad P ställt till med för mig, eller mina barn. Inte över att hon hade ett kommande barnbarn som riskerade stå bostadslös. Kanske var det ett försvar, lättare att inte ta det till sig. Vi som satt fast mitt i det ville ju knappt gör det. Men attityden hon haft gjorde mig bara säkrare på att jag inte ville ha kontakt med dem.

      P jagade mig på sms. Tjatade nått galet om att han ville vara med på förlossningen. Jag kunde inte tänka mig nått värre än att vara i den utlämnade sittsen och ha han i rummet. Det tog lång tid innan han gav sig, men tillslut förstod han jag inte tänkte ge med mig. Då övergick det till tjat om att jag skulle höra av mig för han tänkte åka till Sverige i allafall till det var dax. Det stressade mig. Ville inte ha honom bankande på dörren så fort hon var ute ur magen. Började undersöka mina rättigheter. När hon föddes skulle vi atomatiskt ha gemensam vårdnad eftersom skillsmässan då inte gått igenom än. Men enligt socialen hade han ingen rätt att komma in till förlossningen eller eftervården på avdelningen. Ville han se sin dotter fick det ske med deras hjälp, dvs övervakat umgänge. De sa att när hon väll var född skulle jag medela P att höra av sig till dem. Att vi hade gemensam vårdnad verkade inte betyda mycket i det rent praktiska runt barnet, när det kom till spädbarn. Känndes som en lättnad.

      Plötsligt kom dagen för första visningen. Huset var i tipp topp skick. Jag tog hunden och gick ut under tiden. De frörsta spekulanterna kom tidigt och jag var längst ner på gatan när jag såg dem gå in i huset, mitt hus. Blev arg innim mig och ville gå tillbaka, säga det inte var till salu och be dem gå. Men vände istället ryggen till och stängde av, gick vidare, vänta tills mäklaren ringde och sa alla gått igen. Hemma igen for hunden runt, kände väll dofterna från alla som varit där. Blev så konkret för mig då att där faktisk gått runt okända människor i mitt hem. Började torka av redan rena bänkar, tvätta skinande rena golv. Ville ha bort vart spår av dem. Nu var det värsta gjort sa folk till mig. Jag höll inte med. För mig var det värsta framför mig, allt som hängde i luften som jag var stressad över. Men höll min åsikt för mig själv. Behövde att folk orkade hjälpa mig. Skulle de börja tappa gnistan hade det varit kört ju.

       Det var svårt att leva på som vanligt i huset. Tänkte mig för var gång jag tog fram något, det nåste ju undan om någon vill komma akut och titta. Min yngsta dotter hade sen ett tag slutat sov a i sitt rum, sov hos mig i dubbelsängen. Nu slutade hon vara där alls. Ville inte tänka på om allt såg tillräkligt städat ut efter så hon vägra plocka fram något alls. Det var som att försöka leva som vanligt utan att läma minsta vardagligt spår efter sig. Hur gör man det liksom. Samtidigt kunde jag inte längre göra mycket fysiskt själv alls. Handla fick min mamma göra, köra bil gjorde jag bara i nödfall. Låg mest på soffan och vänta på att nästa steg skulle hända, och undrade vad som skulle komma först. Skulle huset säljas först innan bebisen kom? Eller skulle vi hinna bo här 6 månader till innan vi kom härifrån. Villket var värst egentligen? Om jag inte fick något boende, vad skulle hända då? Kom aldrig fram till vad jag själv tyckte var bäst eller sämst. Däremot blev jag bombaderad av vad alla andra ansåg. Sökte boende för fullt, på alla sätt jag kunde. Både privat, hyres, köpes, ja allt. Kändes väldigt svårt att få. Hyres köerna var flera år långa. Privata hyres var oftast lång utanför någonstans, och köpes var dyrt. Hur skulle det någonsin lösa sig,,,

      Fick veta att hans vännina (tärnan) tagit kontakt med en av våra gemensamma vänner. Skrivit till henne att hon inte förstod hur jag kunde göra så här mot P. Hur kunde jag inte stötta min man i hans missbruksproblem? Tydligen förstod jag inte vad löftena i "i nöd och lust" innebar. Blev både arg ledsen och förtvivlad när jag hörde det. Undrade hur han lagt fram historien så att hon förstod det så här. Hon hade fått svar på tal, rejält. Hon hade fått hela historien på ett bräde i telefon den kvällen. Vad jag vet ändrade hon uppfattning, blev lika arg och frustrerad som alla andra. Är glad hon fick veta, så han inte lyckats lura henne också. Men har ändå valt att inte återuppta kontakten med henne. Det hade ju visat sig att jag inte helt kunde lita på henne sen innan, ville inte riskera att hennes irretation lade sig, att hon vände om, och blev en länk mellan honom och mitt liv. Min tillit till folk överlag var rätt skadad och minnsta lilla tvivel fick mig att backa helt. Lättare så. Behövde omge mig med folk som verkligen menade vad de sa, som jag inte behövde tvivla på. Det fanns en hel del personer som började uppföra sig märkligt runt mig. Killar, män som sökte kontakt. Som kom med de mest "skammliga förslag" som att de trodde jag skulle kasta mig efter dem. Hade svårt att förstå hur de tänkte. Fick mig bara att känna mig väldigt utsatt. Blev mer och mer misstänksam till alla runt mig, eller varför folk sökte kontakt. Hade ett väldigt litet antal runt mig jag litade helt på.

    

     

       

    

Skapa flashcards