Snipp snapp snut
Så var denna saga slut.
Saga är kanske fel ord. Historia är nog mer rätt. För nu blir det verkligen historia.
Han somna in hastigt, och plötsligt är världen annorlunda, även om den är likadan.
Ingenting har ändrats, ändå har allt förndrats.
Det finns inte längre nått hot mot vår tillvaro. Ingen rädsla att det plötsligt ska bli kaos i vår vardag pga honom, för han finns inte här längre.
Jag kan släppa alla tankar på vad jag ska göra om han dyker upp, om han gör anspråk på liten, om han trasslar till vår skyddade värld. Där finns inget att tänka på mer.
Det tar tid att ställa om.
Känslor man dragits med 11 år försvinner inte över en natt.
Men de kommer säkert försvinna.
Det som redan släppt är all ilska jag burit på. Det finns ingen att vara arg på. Den bara rann av mig när det gick in i huvudet på mig han är borta.
Och först när den nu rann av mig, insåg jag hur tung den varit.
Han tog ifrån mig hela mitt liv.
Plötsligt har livet tagits från honom.
Hur ska man känna? Hur förväntas man känna?
Det som finns nu är insikten att jag inte kommer få svar på mina frågor. De där funderingarna jag haft. Det där jag hoppats en dag få ställa honom. Att en gång för alla ifrågasätta, få en förklaring. Kanske hade jag aldrig ändå gjort det. Men nu är det så definitivt. Möjligheten kommer aldrig att komma. Han tog bokstavligen med sig svaren på alla mina frågor i graven.
Kanske är det lika bra. För jag är inte säker på att svaren jag fått hade tillfört nått positivt för mig.
Men jag står kvar.
Jag överlevde.
Vi överlevde.
Deta kapitlet av livet har på riktigt fått ett avslut.
Nu finns bara framtid.