Senaste inläggen

Av jag-bara - 20 december 2015 20:54

Det har nu gått två år sen vi lämnade allt och började om. Bara två,,,, har det verkligen hunnit gå så lång tid? Ibland känns det som det var igår. Ibland som det var ett helt annat liv. Bara två ynka galet långa år.
Allt är så mycket bättre nu. Deta året avslutar vi på topp. Eller i alla fall en högre topp än förra året. Vi har ett mycket bättre läge just nu. Ett stabilare läge med bredare marginaler. Länge kändes det hopplöst, trögt och tungt. Sen trillade ett par bitar på plats, och plötsligt började saker och ting rulla på i en annan riktning, rätt riktning.
Vi har fortfarande många bollar i luften. Bitar som inte är klara. Men vi står stabilare på marken nu. Vi blundar inte längre för det som är kvar. Vi ser dem och är medvetna, men kan hantera det. Stor skillnad. Att inte längre slås omkull av varje motgång, varje vindpust, utan stå kvar och känna att det går. Vem hade kunnat tro det.
Deta året väger de positiva händelserna över de negativa. Vet inte om de är fler, men de väger definitivt så mycket tyngre.
Jag har länge kunnat rabbla en massa saker jag ansåg mig ha förlorat. Massa saker jag kände han spelat bort. Nu börjar jag kunna se saker jag faktiskt vunnit i allt deta. Saker som jag kanske aldrig fått upptäcka om allt deta inte hänt. Eller så är det helt enkelt så att jag har börjat bli bättre på att focusera på positiva bitar i livet. Låta det bra ta större plats än det dåliga. Mycket större plats.
Du börjar bli en parantes i mitt pågående liv. En bit av historien som inte längre har så stor betydelse. Så klart kommer det alltid finnas där, vad du gjorde mot oss. Men bara som en väldigt liten del längst in i en hörna. En del som inte längre drar nån energi från mig längre. Underbara känsla.
Du är inget
Jag är stark, lycklig, fri!

ANNONS
Av jag-bara - 11 december 2015 13:17

-Oroa dig inte,,, du kommer träffa "den rätta"du med nån dag.
Den rätta
Oroa dig inte,,,
En kommentar jag fått höra mycket senaste året. En kommentar som fick mig att fundera på vad att "träffa den rätta" i livet egentligen betyder. Eller i alla fall vad det betyder för mig. För jag tror jag redan har det,,,
Tre gånger har jag träffat rätt och äkta gränslös kärlek. Vid mina döttrars födsel. De värdefullaste jag har, som jag ägnar mitt liv åt att vara mamma till. Som ger mig så mycket tillbaka. Mina fina, som jag är aldrig vara en dag utan.
Jag har träffat vänner som gett mig mer stöd och hjälp genom kaoset än man egentlugen hade vågat hoppas på. Som sett till att jag inte trillat igenom. Som hjälpt mig med allt från kläder, möbler, praktisk hjälp i flytten osv, till mentalt stöd och orkat lyssna på mig när jag behövt ha nån som lyssnat. Kan man träffa mer rätt vänner än så?
Jag har vänner jag inte pratar med varje dag, varje vecka eller ens varje månad. Som jag ändå vet jag kan ringa mitt i natten om jag behöver hjälp, och de hade funnits där som det mest självklara i världen.
Jag har vänner som jag under många år bara haft sporadisk kontakt med. Inte av någon annan anledning än att våra liv gått åt olika håll, som plötsligt öppnar sitt hem för min minsta när jag måste jobba ob tider. Inte för att det måste. Bara för de har möjlighet och vill. För mig är det att verkligen träffat rätt personer i livet.
Vänner jag har fått under livet har ofta varit väldigt olika varandra. Jag har kommit nära någon i en grupp av folk, någon i en helt annan. Kanske är det det som är min vinst i deta. Att han någon som kan ställa upp med vissa saker, någon med nått helt annat. Tillsammans har de gjort min värld hel igen, ett steg i taget. Kan det bli mer rätt än så?
Eller måste "den rätta" handla om en partner, pojkvän/flickvän? Ibland låter det som folk säger att jag säkert kommer träffa någon, som att de försöker visa medlidande med att man är ensam. Tack, men det behövs inte. Jag är själv, inte ensam. Jag har känt mig mer ensam ibland i förhållande än jag gör nu som singel. Sanningen är att mitt liv är så fullt av underbara människor att jag är inte säker på att rollen som pojkvän hade fått plats.
Det är inte alltid lätt att få ihopa saker. Mycket i samhället bygger på att man är två. Som att det är normaltilståndet, och är man själv är det något man bör försöka ändra. Men egentligen borde det vara tvärt om. Att samhället var gjort för en och en, är man två är det liksom bonus.
Så jag oroar mig inte. Jag har träffat den rätta flera gånger om i mitt liv, och jag är mer än tacksam för det. Jag är själv men har massor av vänner jag delar mitt liv med på olika sätt. Om jag någon gång får en pojkvän ingen får tiden utvisa. Men just nu trivs jag alldeles utmärkt som det är.

ANNONS
Av jag-bara - 25 november 2015 19:23

För ett tag sedan när jag bläddra i min kalender slog det mig, snart dax igen. Det har snart gått ett år till. En liten ilande känsla av obehag for genom mig, men försvann rätt fort. Skönt! I år blir det inga problem tänkte jag. Säkert kommer jag vara medveten den dagen att det är just den 26e november, dagen som symboliserar så mycket för mig, men inte mer än så. Varför skulle det liksom. Jag har ju kommit så långt på vägen. Lever ett helt annat liv, har blivit en annan person. Så varför skulle det bli jobbigt? Den den tillhör ju det gammla, det förflutna, det avslutade.
Men ändå,,,
Ju närmare jag kommit desto mer har den där känslan gjort sig påmind. Skurit igenom den nya styrkan som omger mig. Den har knackat på min axel och velat påminna mig om den jag var innan. Den som önskade saker som höll på att gå i uppfyllelse. Den som levde i en bubbla någon annan blåst åt mig. Den person som trodde hon var precis där hon ville i livet men inte insåg någon annan höll i trådarna. Och fast jag verkligen inte vill se är det svårt att låta bli att snegla. Även om det inte är lönt. Även om det inte ger mig någonting. Även om det mest för mig att bli frustrerad, förbannad och irreterad.
Förra året önskade jag att det ska komma ett år då jag inte vet exakt vad jag gör dena datum. Trodde jag var nära i år. Jag har ju så mycket bättre nu. Jag trivs med mitt liv, har nya vägar i livet framför mig att gå, nya möjligheter som väntar, och jag tycker det är underbart. Varför skulle det gammla påverka mig nu, finns ju ingen logik alls. Men nu vet jag att det året inte är i år. Lika bra att erkänna för mig själv och gilla läget.
Jag får dras med mina hjärnspöken i år också. De som påminner mig om att jag en gång för läääänge sedan den 26 november trodde att jag började mitt dröm liv. Nu vet jag allt var en bluff. De påminner mig om att flera år i rad var den 26e november dagen något började. Nu känns det som att just den datumen står för att något tog slut och dog.
Men jag gillar läget. Låter dem påminna mig. Påminna mig om att inte ta något förgiftning. Om att jag har kvar allt som verkligen betyder nått, mina barn. Påminna mig om att allt jag verkligen förlorat är saker och personer jag ändå inte vill ha mitt liv. Mitt nya liv. Då blir det mer okej att gilla läget. Att det känns. Hjärnspöken finns där, men dom ler lite mer mot mig i år. Så jag ler tillbaka, håller huvudet högt, och fortsätter framåt, den enda väg som finns.

Av jag-bara - 24 oktober 2015 23:18

Fick höra något häromdagen som fick mig att reagera. Eller rättare sagt, jag ville reagera. Men ni som känner mig vet att ibland tar det galet lång tid innan den där reaktionen kommer. Jag blir ibland ställd i situationen, blir irreterad men säger inget just då. Måste grubbla lite. Älter det med mig själv. Och sen plötsligt vet jag vad jag borde svarat,,,, Men då är det lite sent. Så nu kommer det här istället, för någonstans måste jag få ur mig det.
En eftermiddag i stan. Träffar på en vän jag känner lite grann. Egentligen ingen nära vän eller så, mer en kompis kompis. Men vi börjar prata, sätter oss på ett café och pratar om allt möjligt. Jätte trevligt. Vi kommer så småningom in på mitt liv, allt som hänt. Det gör mig inget att hon frågar om det. Jag är stolt över var jag idag står, trotts all kaos som varit. Hon berättar hon läst min blogg, att hon tänkt så mycket på oss. Sen kommer det som gjorde mig ställd.
-Det måste vara hemskt att ens barn ska behöva uppleva nått sånt som man råkat ställa till med! Det måste kännas som ett jätte misslyckande som mamma att utsätta sina barn för det. Att de ska behöva se sin mamma ledsen och uppleva den tiden måste kännas jätte pinsamt.
- Hmmm,,, nja kanske inte riktigt så,,,,
- Men det måste det ju! Det är ju inte meningen barn ska behöva va med om nått sånt. Nä jag förstår om du tycker det är jobbigt vad du blivit tvungen att låta dem vara med om deta.
- Absolut jobbigt men kanske inte så direkt.

Nu önskar jag jag svarat annorlunda. Så här kommer det. Ja det kändes jobbigt att mina tjejer fick uppleva deta, men känner mig inte alls misslyckad. De har sett att man kan bli av med allt man tror är viktigt, och ändå klara sig. De har sett mig ledsen och förtvivlad, och de har sett mig ta mig igenom de känslorna och bli glad och må bra igen. De vet nu att det inte är katastrof att bli ledsen, tvärt om, det är viktigt att släppa ut känslorna så man kan gå vidare. De har lärt sig att livet kan vända snabbt. Att det inte alltid blir som man plannerat. Men också att det faktiskt kan bli bra ändå, till och med bättre! De har fått uppleva en mamma som inte ger upp utan kämpar för att hålla ihop familjen i en kris, som inte acceptera att vi splittrades. De har lärt sig uppskatta bra dagar, för de vet hur dåliga käns. Så klart jag önskar de sluppit allt deta. Men det kan jag inte ta bort. Men jag är stolt över att jag kunnat visa dem att det går att ta sig igenom kriser, hur svårt det än kan verka. Och jag hoppas de bär med sig den känslan genom livet, att det är alltid värt att kämpa för de man älskar. De har sett mig be folk om hjälp, och att folk ställt upp och funnits där. Med stora och små saker. Så de vet att vi har folk omkring oss som stöttar oss. Att det är okej att be om hjälp, och att fler än man tror faktiskt vill hjälpa. Det har sett hur viktigt det är att vara rädd om sina vänner, för en dag kan man verkligen, verkligen behöva att de finns där.
Det skulle jag ha svarat.
Jag vet du kommer läsa deta, så nu vet du mitt riktiga svar. Bättre sent än aldrig liksom. Jag önskar ingen gå igenom allt jag gjort. Men när jag tittar bakåt och funderar på om jag gjort vad jag kunnat för att mina barn ska ha det så bra det går, så är jag tvärsäker. Jag gjorde allt jag kunde för dem, och jag vet att de vet det!

Av jag-bara - 4 oktober 2015 21:10

Stressar, skyndar. Massor att görs. Måste hinna allt åt alla. Alla körningar, alla matlagning, alla handlingar, alla tvättar.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare,,,,
Jobbar, städar, plockar undan, viktiga samtal som inte får missas. Blöjor ska bytas, sagor ska läsas, diskutioner ska föras.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare,,,,
Trädgård som måste fixas, läxor som ska läsas, dagis lämningar, hämtningar, sopor ska tömmas, kläder ska handlas, hunden ska komma ut.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare.
Gräs som måste klippas, barn som ska tröstas, barn som ska nattas, skador som ska blåsas på, nallar som ska lagas.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare.
Möte som det måste närvaras på, planer som ska läggas och följas, mediciner som ska kommas ihåg, samtal som måste ringas.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare.
Tvätt som måste vikas, tårar som behöver torkas, bilen som ska tankas, disk som ska diskas, barn som behöver mamma tid.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare.
Man väljer inte själv hur länge man orkar. Ibland kommer stoppet som en smäll, ibland långsamt smygande. Man vet det kan hända men ignorerar tanken. Särskilt när man är själv med allt, med allt ansvar. Man viker sig dubbel flera gånger om, för att försöka tillgodose allas önskningar, allas behov, allas utom ens egna. Hade man kunnat välja hade ens ork räckt i det oändliga, utan att behöva återhämtning. Men man kan inte välja. Så det är bara att köra. Bara att snubbla,,,,
resa sig,,,,
Skynda vidare.

Av jag-bara - 9 september 2015 22:54

Jag har förändrats. På massa olika sätt har jag förändrats. En del bättre en del sämre. Det är jobbigt ibland att inse det. Har tänkt så många gånger att jag vill hitta tillbaka till mig själv. Men nu vet jag att den jag var inte finns mer, så hon går inte att hitta. En del sidor är bättre, starkare och dem gillar jag. Blir förvånad själv ibland över hur jag reagerar i en del situationer. Kan bli stolt när jag själv ser det. En del andra sidor som dyker fram har jag svårare att acceptera. Blir frustrerad över känslor som kommer som jag inte känner igen. Kan sakna det synsätt på världen jag hade innan. Bilden jag hade av livet var enklare då, ytligare.
Men svårast är när andra inte förstår att man ändrats. Eller som inte vill förstå. Som inte ser. De som tycker jag ska passa in i samma fack jag alltid befunnit mig i. De som inte förstår att mina marginaler är smalare, min tolerans mindre, min stubin kortare. De som tror man kan bli totalt överkörd av livet och ändå stå kvar utan att blinka. Det fick mig länge att känna mig obekväm. Som att det är fel på mig som ändrats. Det fick mig att känna mig trasig och sönder. Men det är jag inte. Det vet jag nu. Tvärt om. Kanske är det först nu jag är riktigt hel.
Det är mycket jag önskar vi sluppit gå igenom och uppleva. Massor jag önskar vi sluppit veta, fått sett, fått höra. Det finns många möten jag önskar vi inte varit tvungna att ha, många samtal vi gärna varit utan. Men vi har gjort det. Vi har gått igenom , sett, hört och upplevt allt, och det har ändrat oss. Det har ändrat mig. Och den jag blivit kan jag helt ärligt säga jag är rätt stolt över. Så jag letar inte längre efter vem jag var. Jag ser fram emot vad tiden visar att jag blir.

Av jag-bara - 22 augusti 2015 20:40

     Jag har börjat plugga. Hastigt och lustigt fick jag för mig att söka till utbildning och kom in. De flesta runt mig har tyckt det är kul och kommit med positiva kommentarer. Men en del har varit negativa. Du som redan har så mycket? Ska du verkligen ta på dig mer? Är det verkligen lämpligt? Borde du egentligen göra deta? Ja, det borde jag faktiskt.

    För länge sedn( i ett annat liv käns det som) var jag på en föreläsning om ledarskap. Han som höll det drog en paralell som fastnat i mit huvud. Han sa att precic som de på flygplan instuerar att vid en nödsituation ska man ta på sin egen syrgasmask först, innan man hjälper andra, precis så ska man tänka i livet. Vid en kris måste man se till att hålla ihop själv först, annars är man ingen nytta för sin omgivning. Deta har jag tänkt massa gånger. När allt var kaos och det kändes som livet rasade gjorde jag en del grejer andra hade svårt att förstå. Jag blunda för deras oförstående och mummlade "syre till mig själv först.

    I över två år har mitt liv handlat om att finnas till för alla andra. Att lyckas reda ut problem någon annan skapat, som någon annan satt mig i. Jag har fått kämpa med konsekvenserna av någon annans missbruk. Orättvisan finns det inte ord för, så jag ska inte ens försöka beskriva det. Det fanns inte utrymme för mig själv någonstans.

     Att plugga handlar bara om mig. Det blir säkert stressigt, men det är stress jag själv valt. Det är stor skilnad. Att reda ut andras stress, eller sin egen. Helt säkert kommer det bli tufft. Men det är är konsekvensen av mitt eget val, inte någon annans. Stor stor skillnad. Kan nästan se fram emot att känna av stressen från något som för en gångs skull är mitt eget "fel". Svårt att föklara, men det ger mig en känsla av att jag åter igen är i kontroll över mitt eget liv. Att göra något bara för min egen skul, för att jag vill, för att jag kan.

    Jag vill ha nya referenspunkter i mitt liv. Vill inte att allt ska handla om tiden före eller efter huset, före och efter P.  Kanske om ett par år tänker jag automatiskt tillbaka på före och efter jag pluggade? Kanske öppnar deta möjligheter som jag annars stått utan.

    Deta är mitt sätt att ge mig själv syre. Att utveckla mig själv. Att lägga tid på något som bara är för mig. Mitt mål är så klart att lyckas. Men även om jag skulle misslyckas så är det mitt misslyckande, pga mig själv. Och även det hade på någotvis varit en seger. Att skapa mina egna konsekvenser.

    Fast jag ska klara det! Det ska gå, bara för att jag kan.

Av jag-bara - 2 augusti 2015 11:52

Jag har inget att dölja. Mitt liv är inte hemligt, varken före, under eller efter min tid med dig. Jag skriver inget som inte är sant, som inte hände. Så jag har inget att skämmas för eller försöka undanhålla. Varje ord är en sanning, min sanning, från mitt håll, jag bara,,,,,
I tio minuter hade du insyn i min värld. Oinbjuden. Du valde att ta ett steg in utan att fråga.
Det är inte vad du sett som stör mig. Inte vad du fick tillgång till under en kort stund. Det är din attityd som skrämmer mig. Din oförståelse för att jag inte vill ha dig nära. Din spelade oförståelse. För vist är den spelad? Inte kan du på allvar tro jag vill ha dig i närheten? Inte kan du väll tro jag skulle vilja ge dig tillgång till min vardag? Eller har du spelat din roll som offer så länge och så bra, att du tappat greppet om vad som är sanning och vad som är lögn?
Det du sett hade du säkert kunnat hitta ändå om du ansträngt dig lite. Så ingen större skada sked där. Men tanken på att du inte har förstånd till att respektera mitt liv ger mig obehag. Som att det skulle vara helt naturligt att du var en del av min värld jag skapat idag.
Vet inte vad som är mest skrämmande. Om du förstår, men väljer att ignorera det. Eller om du inte förstår,,,,
Jag har inget att dölja, och tänker inte börja nu. Tänker fortsätta dela med mig med mina vänner och där jag själv väljer,och låter folk vara välkomna.
I tio minuter följde du mig på instagram. Hoppas du njöt de tio minuterna för du får inte fler. Den är till för mina vänner.
Du är inte min vän.
Du är inte välkommen.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se