Innan allt detta hände, långt innan jag var gravid hamnade P och jag i en konflikt om en märklig historia. Den har sökt mig i huvudet mängder av gånger sen dess.

    Han hade många gånger berättat om att han flyttade hemifrån dagen han fylde 18. Hur han alltid jobbat galet mycket och att den enda han bott med var hans sons mamma. En dag när vi är och kör i Lödde vill han plötsligt att vi kör in i ett villa område och han ska peka ut ett hus han bott i. Han pratar om att där funnits en pool och allt jobb med att sköta den. Jag fick inte riktigt ihopa det, hen hade ju vuxit upp i Malmö, när hade han bott i deta hus? Jag frågade och han svarar trevande att han bott där runt 20 års åldern. Hur går det ihopa? Flyttade du hemifrån rakt in i en villa? Nej inte riktigtblev svaret, hans familj hade tagit över huset. Från vem? Han kom med svävande svar om att det blivit ändrade familjeförhållande som gjort att hans mamma och syster tagit över huset av honom. Jag kände att han dålde något. Gick på rätt hårt. Blev förbannad över att han inte ville öppna sig. Vad var det som var så hemmligt? Vilka ändrade familjeförhållande? Då berättar han om en tjej han som ung varit tillsammans med flera år, att de efter gymnasiet bestämt att flytta ihopa och köpt huset. Precis innan inflyttningen hade det tagit hastigt slut och han flyttade in själv. Efter ett tag hade ekonomin blivit för tajt och då hade hans syster och mamma flyttat in för att dela kostnaderna. Så småningom tröttnade han och lät dem köpa ut honom. För de pengarna köpte han en lägenhet i Malmö. Varför har jag aldrig hört talas om deta innan? Vem var hon? Varför tog det slut? Ju fler frågor jag ställde, dessto märkligare uppförde han sig. Det gjorde mig galet frustrerad och jag kunde inte släppa det. Varför fick jag inte veta? Ringde en av hans vänner och fråga om han viste vad som var så hemligt. Han hade ingen aning. Sa att just under den tidsperioden hade de intehaft så mycket kontakt, men att han viste P bott i ett hus med pool, men nån tjej viste han inget om.

      Det blev spänt läge. Jag vägra ge mig. Blev mer en princip sak. Kunde vi inte berätta saker för varandra? Och om det var så fruktansvärt att han 20 år senare var så här påverkad av det, vad kunde det då vara? Det gick ett par dagar, sen kom det. En tjej han varit jätte kär i, som han varit tillsammans med ett par år. Precis innan inflyttningen hade hon varit otrogen mot P. Han hade då blivit så arg att han gjort slut. Det hade i sin tur gjort henne så förtvivlad att hon kastat sig framför tåget, tagit livet av sig. Tårarna spruta när han berätta historien. Hur skyldig han känt sig, hur anklagad han blivit av hennes familj. Hur han aldrig kunnat prata om det. Att de enda som viste var hans mamma och syster som sagt att han aldrig fick berätta för någon. Hur de flyttat in i huset med honom för att stötta honom genom sin sorg. hade blandade känslor när erkännandet kom. Har själv varit med om att någon i mitt liv försvunnit på precis det sättet, så jag viste hur det kunde kännas. Samtidigt arg över att jag ju berättat om det för honom för länge sen, öppnat mig om så känsliga saker. Där har han suttit bredvid och lyssnat och inte sagt ett ljud om att han upplevt samma. Deta blåssade upp i väldiga bråk och diskutioner mellan oss om förtroende, ärlighet, ömsesidig respekt etc. Men det la sig. I slutändakunde jag ju inte säga något om hur han sörjde sin flickväns död. Inte dömma att det blivit en blockering han aldrig kunnat prata om. Sen hade han ju lovat sin mamma och syster att aldrig nämna det.Inte hans fel, det var ju egentligen mest synd om honom,,,

       Jag fick tillfälle långt senare, när han flytt till Norge att prata med hans syster. Vi pratade om många saker, och jag tog upp denna historien. Jo då, huset hade funnits. Hon och P hade flyttat in i det, tagit en våning var. Han hade bott där tills systern träffat sin nuvarande man som då köpt ut P, och P hade tagit över henes mans lägenhet. Någon död flickvän fanns aldrig. Han hade inte ens haft en levande vid den tidsperioden. Han hade tagit delar av min tragiska historia, klippt och klistrat till sin egen. Hur kan man göra så? Särskillt med tanke på vad det handlade om.

      Har funderat många gånger på vad som var syftet med att dra igång denna lögn. Det fick mig att bli arg ju, kan ju knappast vara det han ville eller? Det gav ju inte honom någon positiv respons som annars "mytomaner" brukar söka. Eller trodde han det skulle ge det och han hade helt enkelt missbedömt min kommande reaktion? Känns som den mest logiska förklaring. Men igen, det kanske inte finns någon logisk förklaring. Ingen vi "vanliga" ska förstå i alla fall.

     Hans syster berättade även att historien om hur deras mamma var mångmiljonär då hon sålt mark var en sanning med stor modifikation. Vist hade hon sålt mark, men så mycket pengar blev där inte. Och det där blev hade P sen länge snikat till sig av sin mamma. Det kom också fram att han hade redan innan vi träffats spelat bort mängder av pengar och hans mamma hade ställt sig på ett lån för att lösa skulderna, på hundratusentals kronor. Ett lån han var månad enligt muntligt avtal skulle betala på. Naturligtvis hade han aldrig betalt till henne villket var grunden till hans dåliga relation till sin familj. Tänk om de varnat mig!

     Gick igenom det ekonomiska läget med min pappa, hur det skulle se ut vid försäljningen. Det var en invecklad process, men i korta drag så här,,,,huset skulle läggas ut till ett pris långt under vad vi gett för det. Det vi fick skulle i första hand täcka banklånet, och därefter mäklararvodet. Resterande skulle sedan delas på två och kronofogden kunde då utmäta på sin halva. Ju mer jag tänkte på det, ju mer kändes det som att allt slit som gjordes i huset, gjordes för att tjäna pengar till Ps skullder. Vi skulle aldrig få så mycket ändå att jag kom i närheten av vad jag investerat i huset så. Disku¨terade det med mina föräldraar och vi kom fram till att avsluta all renovering. Det som var påbörjat avslutades men inget nytt sattes igång. Jag kände mig nöjd med beslutet. Skulle göra ca 450 000kr i förlust vid försäljningen, men skulle i alla fall inte tjäna någrapengar till hans skulder.

     En helg i maj dök han upp. Skulle tömma av från garaget så det gick att ha visning. Han sa han hyrt ett förråd och körde släp efter släp dit med saker. Jag blev inte jätte förvånad när jag insåg han hade hjälp av sin vännina, hon som varit hans tärna. Hon skulle bara veta hela historien tänkte jag inomm mig.  Jag höll mig undan hela helgen. Träffade vänner, var ute och körde m.m Sent på kvällen kom han hem, gick direkt till kontoret och la sig. Jag gick efter, ställde de obekväma frågorna. Varför  han gjort så här? varför han inte berättat allt ens när han hade chansen att erkänna? Varför jag behövt höra om andra tjejer, om bilen etc från min pappa och inte från honom? Fick inga svar. Inga ursäkter heller. Jag la orden i munnen på honom, men han kunde fortfarande inte ens ge mig ett förlåt.

      Huset storstädades från golv till tak. Inte så mycket av mig, mest av min mamma. Själv var jag nu så otymplig att jag knappt kunde gå. Hatade att vara så utlämnad, att stå i tacksamhetsskuld till hela min omgivning. Men i läget hade jag inga alternativ. Dagen de kom för att fotografera höll jag mig undan. Var för jobbigt att lyssna på när de diskutera vilka vinklar som var bäst, vad som skulle sälja bäst. Allt blev för verkligt liksom. Mit hem skulle säljas mot min villja. Som att ta straffet för någon annans brott. Kändes så orättvist. Hade alltid jobbat och gjort vad jag skulle, ändå var det jag som förlorade allt.

       Det var svår att se bilderna på hemnet när det kom ut. Anonnsen var lik den jag för bara 2,5 år sedan fallit för själv. Nu satt jag där och stirrade på dataskärmen och med blandade känslor. Viste inte om jag skulle skaratta eller gråta när jag såg de stigande besökssifrorna på annonsen. Såg framför mig hur folk satt hemma, titta på bilderna, dömde mitt hem, min trygghet. Fundrade om de skulle köpa den eller inte. Nu började nedräkningen till visningarna skulle börja.  

       De två stora fakturerna vi väntat in skulle visa sig vara rena bluffarna. Den första var ett jobb i ett hus där det hetat att kunden hela tiden klydda, men pengarna var på väg in. Så var det så klart inte. Jobbet fanns men det var tvärt om P som inte dykt upp som han skulle så de till slut fått ta in någon annan. De jobb han gjort därute var i så dåligt skick att de fick göras om.

     Det andra jobbet var hos hans egen revisor. Hade fått höra många historier om denna revisor. Hur hon tagit sig vatten över huvudet med sitt bygge, hur hennes pengar var slut men att hon skulle försöka få loss lån så att hon kunde betala P. Hur de andra på bygget lurade P konstant och saboterade hans arbete som försenade honom och gjorde att han inte kunde färdigställa, och då inte kunna få ut betalning. Så var det ju inte. Han hade jobbat i början av projektet men sen blivit mer och mer slarvig, hållt sig borta mer och mer. Kvalliten på jobbet hade sjunkit så att det tillslut inte var funktionsdugligt längre. Betalningarna hade då strypts tills han gjort om vad som blivit fel. Sista tiden hade han knappt varit där alls. Vid ett tillfälle i slutet hade han kommit in och bönat och bett att få ut i förskott och hon hade tillslut gett med sig och betalt 20 000kr till honom. Det gick att spåra att de var bortspelade inom 2 dygn. Hans revisor hade länge sett att något var väldigt fel, men hade inga befogenheter att slå larm till mig. Hon hade däremot försökt prata med honom flera, flera gånger om hur det såg ut, men då hade han bara avvikit. Hon var en av alla som blev förtvivlade när hon fick historien klart för sig.

    Får till mig P sa komme hem en vända i maj, tömma av saker från garaget så det går att ha visning. Han vill även ta en del andra saker i huet. Börjar funder på att om kronofogden får för sig att utmäta inne i huset för en del av skulden, är det då mina saker som åker. Så jag börjar leta i skåp och lådor efter alla mina saker av värde. Packar ihop i väskor och påsar. Käns som att göra inbrott hos sig själv. Sakerna spider jag sen ut. Lite hos min mamma, lite hos min syster, lite någon annanstans. Märklig kännsla det där, att lämna bort allt man själv sätter värde på. Hur länge dröjer det innan jag har någo eget ställe att ha dem på igen?

     Huset känns mindre och mindre som mitt hem. Det är bara ett förvaings utrymme för våra saker. Tror det var ett sätt att förbereda sig mentalt på att lämna. Stressen inom mig lägger sig aldrig, inte ens 5 minuter. Blir lätt irreterad på min omgivning. Särkillt om någo bekalagar sig över sitt hem på något sätt. Att de skulle villja ha större, bättre tvätttstuga, nya tapter etc. De har alla fall ett hem tänker jag och tycker de är allmnt otacksamma. Kunde bli irreterad på folk ute på stan som alla hade någon stanns att ta vägen utan att oroa sig för att snart vara på väg till ett härbärge. Blev frustrerad över folks försök att peppa mig. "Det ordar sig ska du se,,," Den kometaren kunde verklien trigga igång min illska." Jaha hur då?" ville jag skrika till dem. Eller "okej nu har du sagt att det gör det. Nu får du se till att de gör det också". Men jag sa aldrig det. Bara lysnade och nickade. Gav folk den reaktion de blev nöjda av. De gick ju därfrån sen till sina hem de inte skulle bli av med, till sina barn de inte riskera att förlora, till sina liv som fortsatte i normala spår.

      Fortfarande ringer det i tid och otid på dörren. En dag ringer en man i 50 års ådern på som säger han är en kollega till P. Han står i vanliga arbetskläder och keps, undrar varför P inte hör av sig. Berättar i korta dag. Han svarar att P berättat han hamnat hos kf för en tid sen, att det var pga mig. Att jag gjort av med våra besparingar. Han beklagar stuationen och går igen. Ca två veckor senare är han tillbaka. Denna gångn i jeans ,tröja och vattenkammat hår. Säger han tänkt så mycket på det hela och vill veta hur det går. Jag blir misstänksam och afärdar honom. Säger jag inte vill diskutera det. Två vekor senare är han där igen. Nu i vanliga byxor, skjorta och stinker parfym. Han stegar rakt in, börjar prata om att han ringt P, att han ville jag skulle veta en annan kvinna svarat.Han undra hur det fick mig att känna. Han pratade om att han vekligen ville stötta mig m.m Man behövde ju inte vara ett geni för att förstå vad han var ute efter. På nått vis får jag ut honom ur huset. Känner hur sårbar jag är. Han var den första som uppförde sig så mot mig, men tyvärr inte den sista.

      Min pappa ringer en dag och berättar att det visat sig P råkat stimmla en del räkningar för mig med. Samanlagt har jag fått 3 betalningsanmärkningar pga deta. Jag har ingen reaktion på det. Tänker att det i alla fall inte är 43. Kan ju ändå inte göra något åt saken.

     Går ofta på kontroller hos barnmorskan. Hon är orolig för mig. Mina värde är under omständigheterna okej, inte bra men okej. Hon ber mig ta det lugnt, försöka inte stressa. Hur skulle det gå till tänker jag. Men hella kroppen värker på mig. Magen är vansnigt stor och det värker i rygg och höfter. Hinner knappt tänka på att det snart även kommer en liten bebis att ta hand om. Klarar inte vara med i mamma grupper. Kvinnor som har stenkoll på varenda vecka av sin graviditet. Känner att jag kan inte relatera till dem. Trotts min jätte mage och konstanta fysika problem är inte graviditete mitt focus. Vist känner jag hur det sparkar och rör sig men hinner inte stanna upp och njuta av det. Vill inte förbereda för mycket eller. Vet ju inte vart jag ska bli av sen. Vill inte ha köpt sköbord, spjälsäng m.m som jag kanske inte an ha kvar sen. Blir bitter ibland när jag är inne i rummet som en gång var tänkt till barnkammre. Hade ju redan möblerat det  huvudet. Undrade vad som skulle bli i det rummet i framtiden. Skulle ett annat barn få det t.o.m Blir ledsen av tanken, så stänger av det med. Försöker håla focus. Lätt är det inte. Det är tufft att se på när huset börjar ta form, den form jag sett framför mig när vi först köpte huset. Nu börjar det bli så, och inte för min skull längre,utan för någon annans.

    Får veta P ska komma hem en vända och träffa sin son. Kan inte tänka mig att spendera en timme under samma tak som honom så tar mina tjejer och åker iväg över helgen. Min pappa har bestämt att möta honom i huset. Det ska skrivas papper på att jag får sköta husförsäljningen utan hans medverkan. Han får även skillsmässopapperna av min pappa då. Han hade inte rört en min när han fått dem, men efter han skrivit på ahde han börjat gråta hejdlöst i soffan. Jag har svårt att se det framför mig. Han har inte visat nåra känsloyttringar på länge. Undar inom mig när jag får höra det om det är en älta reaktion eller om det ärännu  ett spel för galleriet.

    När jag kommer hem möts jag av ett hus i kaos. Disken de använt under helgen står framme över allt. Smutstvätt ligger på golvet, inte ens i tvättkorgen. Kattlådorna är fulla, men deras matskålar tomma. Spilda matrester på bordet. Små saker, egentligen inga kattastrofer men känner mig ändå kränkt och förnedrad när jag spenderar söndagskvällen med att städa upp efter deras helg. Syns att han sovit i sängen. Mår illa av tanken. Sammlar ihop sängkläderna i en säck och slänger direkt.

    Måste ta tag i att bli sjukskriven. Får en tid till vårdcentralen. Blir mottagen av en ung väldigt ny läkare. Får för mig jag nog är en av hans första egna patienter. Han vat inte vad han ska säga när jag börjar berätta om mitt liv. Sjukskriven blev jag. En hel lång lista på olika lugnande och ångest dämpande skrevs ut. Han vill även att jag går och pratar med en social rådgivare om min akuta boende situation. Jag hamnar hos en som är haltidspensionär, men som kommer in och rådgiver lite ibland. Själv har hon inga befogenheter. Jag gillar henne, hon är jätte bra, men kan nte göra något konkret för mig.

      Bokar tid till socialen.Berättar om min totala kris. Att alla mina besparingar är borta. Att alla vinster jag gjort tidigare genom bostadsförsäljningar ligger investerat i huset, och när det är borta förlorar jag varenda krona. Man tror generellt att om man hamnar i en akut bostads kris så hjälper socialen en. Så är det inte får jag lära mig. De beklagar men har inga lägenheter att hjälpa till med. De vill jag tittar på mitt nätverk och ser om det finns någon jag kan flytta in hos. Får nu också veta att de känner igen historien. P ahr nämligen för en tid sedan innan allt hände sökt hjälp där för ekonomiskrådgivning och då berättat öppet om sitt spelmissbruk. Blir arg imom mig. Där har funnits folk som suttit på info om mitt liv, men inte delat med sig av den till mig. Som om mitt liv inte angår mig.

     På ett återbesök några veckor senare hos min läkare mår jag sämre, är nere. Läser sjykintyget om och om igen och kan inte fatta det handlar om mig. Deta händer inte mig tänker jag. Läkaren vill jag ska prata med soc rådgivaren igen. Han ringer henne för att se till att det bokas en tid. Efter kommer han ut och sätter sig bredvid mig, ser lika uppgiven ut som jag känner mig. Berättar att han frågat rakt ut ifall han kan "säga till patienten att det kommer ordna sig angående boende?" Nej blir svaret. "Det kan du inte göra. Får hon en bostad är det säkert inte genom oss".

      Tillbaka hos henne har hon ett långt samtal om deta. Berättar att socialen har ju ett ansvar att se till att alla komunens invånare har tak över huvudet. Men det behöver inte betyda en lägenhet. Det kan betyda ett härbärge, eller i bästa fall ett vandrarhem, där de naturligtvis garanterar mig en plats. Sätter man en 14 åring och en nyfödd på ett vandrarhen frågar jag? Nej det gör man ju inte, det familjehems placeras. Jag rör inte en min, bara reser mig och går. Hem till kaoset, stressen. Hem till städning, rensning, och sortering. För att någon ska villja köpa det. För att komma ett steg närmare "i bästa fall ett vandrarhem".  

     Från dagen han åkte igen startade en enorm stress. En stress som aldrig lagt sig sen dess. Den har ändrat form ett antal gånger mellan varven, men nivån är alltid den samma, max nivå. Huset måste bli klart för fotografering så det kunde läggas ut på nätet. Där var väggar som skulle slipas, spacklas, målas. Rum som skulle rensas, städas, sorteras, en trädgård som skulle rensas. Möbler som skulle ut, garage och förråd som behövde snyggas upp,,,, listan tog aldrig slut. Möjigtvis fylldes den på mellan varven. Och hela tiden var det en kamp mot klockan. Det måste hända nu, fort, helst igår.

      Jag var nu höggravid och fick svårare och svårare för var dag att röra mig. Blev utelämnad till alla andras hjälp. Vaknade ofta på morgonen av att där var folk redan igång, eller påväg dit. Det var inte så att det frågades om dett gick bra de kom, folk hade ju sina andra delar av livet att ta hand om, så min ytterdörr blev en svängdörr för när folk kunde. Kändes jobbigt att inte kunna göra något själv, inte kunna hjälpa till. Hann inte med i allt som bestämdes. Kunde komma hem till att möbler var slängda, rum var ommöblerade, eller att saker jag tyckte om var utlagda på blocket. Jag lärde mig hålla tyst om min åsikt. Allt jag sades tolkades fel, som att jag inte var tacksam för hjälpen. Jag stängde av och svor högt inom mig. Försökte inte känna så mycket. Det gjorde ont att se andra stå och göra Ps grov jobb, avsluta hans fördärv, och inte kunna hjälpa till själv. Känslorna inom mig går inte att beskriva. Det var nog tufft för alla. Stressen kände alla inblandade av. Den fick oss ibland att råka i luven på varandra, trotts att det var P vi var frustrerade över. Men han var ju inte dr att skälla på, och någonstans måste ju känslorna bli av.

     Det var nu det även började dyka upp folk. De ringde på dörren och frågade efter P. Presenterade sig som kunder till honom och undrade vaför han inte svarde dem, inte kom som han lovat, lämna tillbaka nycklar till deras hem han blivit anförtrod. Ibland var de lugna och sammlade, besvikna och blev bestörta när de förstod jag också blivit lurad som de. Men en del var arga, vansinniga. De hadde laddat länge, och när de väl kom så långt att de stod utanför Ps ytterdörr bubblade de över av illska på den som råka stå i dörröppningen. Oftast jag, men hände det var barnen. Fick nu en ny pusselbit i min hand, hans jobb bit. Fick höra historier om kunder han fått betalt i förväg av, och sen aldrig gjort jobben. Om påbörjade jobb som han lämnat halvfärdiga hos förtvivlade kunder. Fick veta om paret som han rivit ut hela badrummet hos, ner till betongen och sen försvunnit. De hade nu stått med badkaret i vardagsrummet i 8 månader(!!!!). Fick höra historier han berättat om sin sjukliga fru som gjort att han inte kunnat jobba. Om hur han varit tvungen att ta hand omm min dotter som opererat blindtarmen. Den historien fick jag från ett par olika. Samanlagt skulle min dotter opererat blindtarmen 4 ggr på tre månader.

       Fick höra om hur han varit utomlaands och tagit hand om familjeproblem, om hur han varit på sjukhus med sin son som i stort sett, i bilden han målat upp för dem, varit institutionsbarn. Fick höra om alla sjukdomar han sagt han haft, sagt att jag haft. Fick höra om hur jag spenderat bort alla pengar så han hade fullt upp med att tjäna igen vad jag slössat bort. Lögnerna tog aldrig slut.

       De ringde på dörren allt som oftast. Jag började ducka i fönsterna. Orkade inte höra mer, orka inte ta fler smällar. Började avsky ringklockan. De ringde på alla tider på dygnet, fanns ingen logik. Kunde vakna mitt i natten av den. Tillslut ringde den på så ofta så jag kunde inte skillja på när den gjorde det p riktigt eller när jag bara hörde det i huvudet. Flera gånger har jag stått där med öppen dörr och konstaterat att där inte var någon, ändå var jag tvärsäker på att jag hört den. Det stressade mig till tusen, hela tiden, dygnet runt.

      Det var inte alltid kunder. Ibland var det delgivningsmän. De sökte P i olika ärenden. Jag vande mig vid det, men mådde lika illa varje gång. Såg deras medlidande blick på min mage. Kunde känna deras medömkan. Ville bara slänga dörren i deras ansikte, be dem inte titta på mig, låta mig vara. Ville inte ha deras medlidande. Ville bara stänga dörren och fortsätta stressen.

    Allt måste bli klart så det blev fina bilder. Så någon skulle bli intreserad, komma på visning m.m Målet var ju att få det så bra att någon ville köpa. Det var planen. Problemet var bara att när det väll var gjort skulle nästa bekymmer starta. Allt skulle vara borta, skulle inte längre ha nått hem. Och allt jag ägde var ju investerat i huset. Kändes som att fixa och göra fint, så någon skulle villja köpa mitt liv.

    Fick en tydligare och tydligare bild visad för mig om vad som egentligen pågott bakom min rygg. Som att lära känna en främlig bara det att jag råkar vara gift med honom. Min pappa var fenomenal på att tyda hans konto transaktioner. Han berättar att P spelat bort enorma summor pengar varje dag. Att det pågott sen långt tillbaka, sen innan vi ens flyttade ihopa. Får veta att han inte har haft f-skattesedel sen flera månader. Inom mig undrar jag om hans kunder vet det.

     En dag får jag även veta att han har spenderar mängder av pengar på andra kvinnor, på ett sexmissbruk via webb cam. Jag blir inte jätte förvånad. Tänker på alla chatt kontakter jag hittat tidigare. Men att han betalt dem pengar för sexuella tjänster när jag jobbat, eller sovit i rummet bredvid får mig att må illa. Främlingen jag lär känna nu är ingen jag någonsin skulle villja släppa nära.

     Det visar sig att bilen som vi en gång valt att behålla för att det blev billigast, för att den var avbetald, som min pappa förbjudit mig att köra, inte ens var en bil vi ägde. Den var leasad. Avbetalningarna var dessutom inte skötta på flera flera månader. Innan han åkt till Norge hade han haft som förslag att jag skulle skriva mig på bilen, Nu tacka jag min lyckliga stjärna att jag aldrig gjort det.  

      Bilen vi sålt hade varit dyr i månadskostnader. Det hade varit en tung post länge. Det var en självklarhet när det från början uppdagades där var problem med ekonomin att den skulle säljas. Däremot var vänner till honom förvånade att just den skulle säljas. De pratade om att den måste ju vara den billigaste. Hur kan de tro det tänkte jag? Vid olika tillfällen när vi suttit med vänner och pratat har deta ämne kommit upp, men aldrig fått ett avslut. Kan inte förklara hur det gick till. De sa rakt ut vid bordet till mig att den bilen var ju gratis,att i en försäljning måste vi tjäna massor. Och jag svarade rakt ut att nej det var den inte och att vi måste ju lösa lånet på den.   Ändå lyckades han manipulera samtalet till att vi inte förstod varandra. Att där inte blev fölljd frågor eller nått. Skickligt avslutade han samtalet och fick in det på något annat på ett sätt som gjorde att man inte ens märkte det. Våra vänner viste inte då vad som hänt, om skulderna, om kf m.m Då hade de kanske gått på hårdare. Men när han åkt och jag berättat började vi prata om det. Hur var det egentligen med den där bilen. Fick veta då att när han en gång i tiden skaffat bilen hade den visats upp för vänner och han hade stolt berättat det var en gåva från hans mamma. En gåva för att hon sålt av mark utomlands och tjänat massa miljoner. Medans vi slog hål på lögnen började jag fundera mer och mer på vad som egentligen var sant av allt han sagt om sig själv, sin familj.        

       Jag fick tillfälle långt senare att konfrontera honom om bilen. Varför sa du det var en gåva till vänner?  "Det var en gåva." Det var det ju inte, vi har ju betalat var månad på den. "Ja" Men då har du ju inte fått den? "Nej" Då är det ju ingen gåva??? "Jo, vi bestämde det skulle vara en gåva" Men det är det ju inte när du själv betalt den? Så där kunde det fortsätta i timmar. Som att stånga sig blodig. Fast han var överbevisad om en lögn jag kommit på, erkände han inte. Det där med bilen var ju bara en liten parantes i hela sammanhanget.Men visade tydligt för mig hur duktig han varit på att vrida till historier, löger mitt framför en tills man tror man vet sanningen. Även mitt i samtal med andra där de olika parterna har olika versioner  och berättar öppet för varandra, lyckades han ju hålla isär att inte bli avslöjad. Och när man blivit så grundlurad som jag blivit, blir även väldigt väldigt små upprättelser viktiga. Inte för att jag fått många. Nästan inga alls. Har fortfaranda än idag aldrig ens fått ett förlåt.

   Det är röriga veckor som fölljer. Allt händer fort och ändå i slow motion. Varje dag uppdagas fler lögner han byggt, ibland var timme. En dag när jag är ute och kör ringer min pappa ig och frågar villken bil jag sitter i. Min vanliga svarar jag förvånat. Får till mig att jag bör åka hem och ställa den och aldrig mer köra den, för den är inte skattad, försäkrad eller besiktigad på ca 2 år! Det vänder sig i magen på mig när jag inser att jag kört runt med mina barn i en bil där bromsarna kanske varit trasiga, eller krockat den.

    Jag bestämmer mig för att jag måste berätta för barnen. Riktigt svårt  var det. Hur berättar man för sina  barn att manen man bjudit in i våra liv, som man lärt dem lita på och kalla familj har lurat oss alla? Hur ska de kunna lita på mitt omdömme någonsin igen? Men de tar det bättre än jag väntat mig. Klart blir de ledsna, oroliga, var ska vi bo nu, vad kommer hända? Men rätt fort börjar de leta efter ljuspunkter. MMin äldsta dotter kom ner en dag och sa " det är som Titanic, ibland åste det hända stora kattastroffer för att bli bättre sen. Alla skepp hade massa livbåter sen."Min älskade dotter,,,

     Varje dag som jag tömde brevlådan öste inkassokrav in. Jag förstod snabt att han hade skulder på allt som gick att ha. Bensinkort, parkeringsavgifter, olika grossister, mängder av olika blankolån, etc,,,, Det tog aldrig slut. Jag var mållös över hur deta undgått mig. Vi hade en brevlåda i plåt med lås på. Nycklen hade P.  Varje dag hade han tömt brevlådan och lagt mina räkningar på köksbordet. Men sen postboxen stängdes måste ju räkningarna ha hamnat någonstans? Jag börjar  rota i garage och förråd, om de ligger i nån låda, men hittar ingenstans. Däremot inne på hans kontor hittar jag säckar fulla med papperstrimmlor. Plötsligt får jag ihop det. De sista månaderna har han på kvällarna suttit och strimmlat en massa papper där inne. Jag har ju t.o.m hjälpt till att bära ut säckarna och slänga. Har ju knappast vetat det var räkningar jag bar ut och kastade. Men allt blir väldigt tydligt när man vet vad man ska titta efter.

    Varannan dag vill jag han ska komma hem så jag får slänga i huvudet på honom hur galet förbannad jag är, nästa dag vill jag aldrig mer se honom.

      Nu är det konstaterat att huset kommer säljas. Kronofogden är benhårda med att det ska gå på exekutiv auktion, hans skatte skuld ska betalas nu, direkt. Det bokas ett möte på banken. Det är jag och mina föräldrar och bankchefen. Det bestäms att banken ska lägga ett veto på hur mycket det inst måste säljas för och på det sättet få kf att gå med på att vi säljer det själva via mäklare. Jag minns inte mycket av mötet, det var in pappa som pratade. Jag bara grät mig igenom det. Vi går till mäklaren och skriver ett avtal med henne. Minns inte mycket av det heller. Det var samma mäklare som vi  köpt huset av 2 1/2 år tidigare. Känslorna slog runt i mig att nu vara här igen, i dena sits, tvångssälja mitt hem.

       Hemma igen börjar jag se mig noga omkring. Där har påbörjats en del renovering. Eller ska man kalla det renovering? kanske är sabotage mer rätt beskrivning. Väggar som börjat byggas, men inte var färdiga.El som var var halvt dragen, med sladdar som hängde i klasar ut genom väggar. Golv som var delvis uppbrutna sen länge, ända ner till betongen. Hur länge har det sett ut så här? Jag kan inte minnas längre. Men vad jag viste var att det nu måste fixas på något vis. För att kunna ha en visning i huset måste en massa saker fixas. Hur ska det gå till? Vem ska göra det? Jag står höggravid i ett renoveringsobjekt som akut behöver fixas för att kunna säljas. Och när det väl är sålt, ja då finns ingenting kvar.    

      När han kom hem var jag taggad. Arg och taggad. Ville få svar på de frågor som snurrde i hvudet på mig. Han kom hem sent, försökte undika mig och gå och lägga sig, men jag gav mig inte. Ställde honom mot väggen Förklara att jag viste han ljugit, att inte kunder lurat honom, utan han lurat mig. Att jag viste där funnits pengar på kontona. Han sa inte ett ljud. Tittade ner i golvet. Jag gav mig inte Frågade gång på gång, var har de blivit av? Har du gett bort pengar? Shoppat upp dem? Gömt undan dem. Inget svar. Har du spelat? Frågan kom från ingen stanns och äntligen ser jag en lite rektion  hans blick. Han erkänner plötsligt att han spelat lite Hur lite? 50-60 000kr blir svaret. Inom mig lägger jag till det dubbla.

       Jag är vansinig inom mig. Vi kör och lämnar den bil som ska säljas till min mamma, hon ska sköta bilförsäljningen. Jag vräker ur mig det till henne på parkeingen när vi möte henne. Hon ser inte förvånad ut. I bilen påväg hem frågar  jag ut honom om var han spelat. Har aldrig sett det, aldrig sett honom köpa en trisslott ens. Han säger han suttit på internet caffeer och spelat. Efter mycket tjat säger han det hanlar om ca en gång i veckan, en ca 3 månader bakåt. Jag vet inte vad jag ska tro. Vill bara han ska åka tilbaka till Norge så fort om möjligt. Håller mg borta så mycket som möjligt resten av helgen. Får höra att min pappa ska träffa honom på söndagen innan han ska åka igen för att fixa med nån papper till banken. Dessa papper får jag veta sen ger min pappa tillgång till Ps bankkonto. Jag jobbar dagen han åker på morgonen innan jag kör går jag in i sovrummet och väcker honom. Ber honom berätta ifall där finns något mer jag borde veta. Han säger nej, att allt nu verkligen är framme på bordet.        

      Efter jobbet kör jag ut till vänner. Försöker koppla av. men tankarna går på högvarv. Vad kommer hända? hur ska allt gå? hur ska det gå för lillan som ska komma mitt i deta kaos. Kommer hon växa upp  huset?  Var kommer jag bo när hon föds.

     Vi sitter i deras uterum när min pappa ringer. Han frågar om jag  sitter ner. Sen börjar han berätta vad han hitentills funnit. Att P hade skulder långtutöver de 200 000 som hunnit komma till kronofogden. Att han verkade ha flera olika bank krediter som han jonglerat med fram och tllbaka, att hans första amärkning kommit en månad efter bröloppt och nu hade han på drygt ett år hunnit få 47 st. Banklånet var uteslutet, min pappa säger att jag måste förstå att jag inte kan fortsätta vara gift med honom. Jag måste skydda mig och mina barn. Min mamma ringer upp mig. Säger jag måste sjukskriva mig. Att jag jobbat hårt i ett försök att rädda totalen, men det finns inte längre nån toal att rädda. Jag kör hem, ringer jobb och säger jag inte kommer. Gräver ner mig i sängen och bara gråter. Mest rädd är jag för barnens skull. Än så länge har jag inte behövt förklara nått för dem, men nu börjar jag bli på det klara med att huset inte kommer kunna räddas, och jag kommer vara tvungen att förklar för dem. Hade ångest i hela kroppen och önskar inom mig han aldrig kom tillbaka.Hur ska jag kunna bo ihopa med honom när han är hemma? 

    Det är dagen efter jag rotar igenom hans kontor. Inser att pärmarna som så fint stått i hyllan märka med "fakturor" på ryggen är tomma. Hittar högar med visitkort som är helt nya, i obrutna förackningar, alldrig utdelade, planneringsblock där han skulle skriva upp gjorda och plannerade jobb där inget var ifyllt. Hittade deklarationen hans revisor tydligen tittat på. Över allt satt post-it lappar där det stod "fakuran saknar underlag", eller "kontot får ej användas privat". Jag rotar efter räkningar, obetada, kravbrev, något alls,,, men allt är tom. Hittar postbox nycklen. Ilskan över hur lurad jag blivit slog volter i mig. Undrar hur mycket värre det kan bli,,,