För ett tag sedan när jag bläddra i min kalender slog det mig, snart dax igen. Det har snart gått ett år till. En liten ilande känsla av obehag for genom mig, men försvann rätt fort. Skönt! I år blir det inga problem tänkte jag. Säkert kommer jag vara medveten den dagen att det är just den 26e november, dagen som symboliserar så mycket för mig, men inte mer än så. Varför skulle det liksom. Jag har ju kommit så långt på vägen. Lever ett helt annat liv, har blivit en annan person. Så varför skulle det bli jobbigt? Den den tillhör ju det gammla, det förflutna, det avslutade.
Men ändå,,,
Ju närmare jag kommit desto mer har den där känslan gjort sig påmind. Skurit igenom den nya styrkan som omger mig. Den har knackat på min axel och velat påminna mig om den jag var innan. Den som önskade saker som höll på att gå i uppfyllelse. Den som levde i en bubbla någon annan blåst åt mig. Den person som trodde hon var precis där hon ville i livet men inte insåg någon annan höll i trådarna. Och fast jag verkligen inte vill se är det svårt att låta bli att snegla. Även om det inte är lönt. Även om det inte ger mig någonting. Även om det mest för mig att bli frustrerad, förbannad och irreterad.
Förra året önskade jag att det ska komma ett år då jag inte vet exakt vad jag gör dena datum. Trodde jag var nära i år. Jag har ju så mycket bättre nu. Jag trivs med mitt liv, har nya vägar i livet framför mig att gå, nya möjligheter som väntar, och jag tycker det är underbart. Varför skulle det gammla påverka mig nu, finns ju ingen logik alls. Men nu vet jag att det året inte är i år. Lika bra att erkänna för mig själv och gilla läget.
Jag får dras med mina hjärnspöken i år också. De som påminner mig om att jag en gång för läääänge sedan den 26 november trodde att jag började mitt dröm liv. Nu vet jag allt var en bluff. De påminner mig om att flera år i rad var den 26e november dagen något började. Nu känns det som att just den datumen står för att något tog slut och dog.
Men jag gillar läget. Låter dem påminna mig. Påminna mig om att inte ta något förgiftning. Om att jag har kvar allt som verkligen betyder nått, mina barn. Påminna mig om att allt jag verkligen förlorat är saker och personer jag ändå inte vill ha mitt liv. Mitt nya liv. Då blir det mer okej att gilla läget. Att det känns. Hjärnspöken finns där, men dom ler lite mer mot mig i år. Så jag ler tillbaka, håller huvudet högt, och fortsätter framåt, den enda väg som finns.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Snipp snapp snut Så var denna saga slut. Saga är kanske fel ord. Historia är nog mer rätt. För nu blir det verkligen historia. Han somna in hastigt, och plötsligt är världen annorlunda, även om den är likadan. Ingenting har ändrats, ändå har a...

Jag finns alltid där, och alla vet det. Jag är den typ av person som människor alltid kan lita på. Dag och natt är jag alltid tillgänglig för dem som behöver det. För tillgänglig kanske. Och folk räknar med mig, för att jag alltid ställer J...

Hur ska man orka det man inte orkar? Hur ska man klara det man inte klarar? Hur ska man kunna det man inte kan? Frågor som cirkulerar i huvudet dagligen, nattligen, "dygnet-runtligen",,, När man har tusen mil framför sig, precis när man lagt tuse...

Ibland faller jag handlöst bakåt. In i gammla mönster, in i gammla tankar. Trasslar in mig i mina urvuxna idéer. Ligger raklång och undrar vad som hände. Vad fick mig ända hit? Kom jag bara hit? Det är svårt att resa sig igen. För varje gång ...

När det stormar, så stormar det rejält. Då viner inte bara vinden runt mig, den slår omkull mig totalt. Mig och allt runt mig på samma gång. Den rycker marken under mina fötter och taket över mitt huvud. Den rycker allt den kan i sin väg och allt ham...