Senaste inläggen

Av jag-bara - 1 januari 2015 21:17

2014.
Året som varit som en evig berg och dalbana in i sista minuten. Året som kastat oss mellan hopp och förtvivlan, mellan skräck och förtjusning.
Första året ensam tillsammans, i ny familje konstellation, nytt hem, ny tillvaro.
Då jag lärt mig hur mycket jag kan, så lite jag inte kan. Hur stark jag egentligen är när jag känner mig som svagast.

Jag har vägrat vara ett offer,
vågat vara ett offer.
Vågat bett om hjälp och sett hur mycket vilja det finns att hjälpa.
Lärt mig hur många som finns runt oss, fler än jag kunnat ana.

Har slitit hårdare än de flesta kan tänka sig. Har slagits hårdare än många någonsin behöver. Har lärt mig att avslag är till för att överklagas, ett nej är starten på en förhandling, och att ifrågasätta varje beslut någon gör som påverkar vår tillvaro.

Har njutit av de små sakerna som gör skilnad. Har blivit överväldigad av människors gonorositet. Har upplevt fantastiska möten som givit mig mer positiv energi än något jag upplevt förut.

Ett år av mycket oro, stress, och osäkerhet. Men även fantastiska stunder av lycka, stolthet och kärlek.
Några av de största hinderna ligger bakom oss.
Några av våra bästa stunder i livet ligger framför oss.

Jag har haft så mycket roligare än Du vet.
Jag mår så mycket bättre än Du anar.
Är så mycket starkare, så mycket gladare och så mycket stoltare än Du någonsin kan förstå.

Ett tung år jag aldrig skulle vilja vara utan. Året vi började läka.
Då vi började andas.
Då vi började tro.

Året vi tydligt såg konsekvenserna av vad Du gjort mot oss.
När vi tillsammans la grunden för vårt nya liv.
Sötaste liten första år.
Året vi inte vill vara utan. Men andas ut för att det är över.

Av jag-bara - 3 december 2014 00:33

Fick en fråga en dag om jag inte funderat på att gå och prata med någon, nån psykolog. Kanske fler som undrar varför jag inte gör det. Det är en historia i sig hur det blivit så.
När allt deta drog igång, när jag började förstå vidden av vad han satt mig i, sökte jag till min vct. Höggravid stressad och orolig. Fick en hel del mediciner utskrivna, och även skrevs det en akut remiss till olika psykiatriska mottagningar. Tror det sammanlagt skickades 5 remisser. Efter några veckor började svaren komma tillbaka till min läkare. Någon ansåg att mina problem enbart var på den praktiska nivån, inget för dem att engagera sig i. En annan svarade att de hade för långa väntetider då de tyckte mina problem verkade vara mer akut än de kunde hjälpa till med. Ännu en annan svarade att de beklagade men trodde jag behövde en annan sorts hjälp än de kunde erbjuda. Dessa bedömningar utan att ännu träffat mig.
Blev åter vårdcentralens problem. Blev då skickad till deras egna kurator som upplyste mig om att de enbart erbjuder tre samtal. Behöver man mer blir man remitterad vidare. Det blev jag, med samma svar. Men denna gången blev jag i alla fall insläppt i kön till de vars väntetider räknats som för långa.
Min mage växte, och likaså min stress och oro. Jag försökte få komma till någonstans men verkade vara helt låst. Dessutom var det ju nu nästan sommar och semestertider, det var en mening jag fick höra ofta. Mitt mående verkade dock inte ta semester.
När liten föddes kulminerade mina känslor. Livrädd för hur allt skulle gå. Inne på förlossningen och sen på avdelningen reagerade personalen på hur ledsen jag var. De skickade efter en kurator som besökte nyblivna mammor intensiv kris. Jag berättade om min historia och hon ville få skicka mig till ett spädbarnsteam för mammor i kris. Hon kontaktade min vct som remitterande. Det tog ett par veckor, sen kom jag dit. Träffade en kvinna och vi började prata om min situation. Gannska snabbt avbryter hon mig och säger jag är på fel ställe. De jobbar med relationen mellan mamma/bebis när den inte fungerar. Och vad hon såg fungerade som den skulle. Så de kunde inte göra något.
En vecka senare ringer min läkare från vct och säger de fått ett brev från denna kvinna. I brevet står att jag inte vill ha hjälp så de kan internet göra för mig. Jätte besviken blev jag. Klart jag ville ha hjälp,,,, det var ju hon som sagt jag var på fel ställe. Jag blir dit skickad igen, ny remiss, ny kurator. Och äntligen träffade jag någon som lyssnade. Hon var underbar. Hon konstaterade att jag nog egentligen inte hörde till deras verksamhet, men sa också att hon inte tänkte släppa oss förens dom i så fall hittat någon annan. Tiderna hos henne blev viktiga för mig, en livlina. Hon gjorde allt hon kunde och lite till. Gick nog lite utanför sina jobbramar ibland för att hjälpa mig. Det gav mig hopp.
Efter ett antal månader började jag av många olika anledningar behöva stöd och hjälp från socialen. Vi var en familj i kris och jag sökte självmant uppbackning innan vi fallerade. Socialen ville då till varje pris jag skulle gå till en av dem utsedd psykolog. Äntligen, tänkte jag, kommer jag till någon på riktigt. Men det fungerade dåligt. Jag fick alltid ha liten med då jag inte kunde lämna henne någonstans. Det var inte som på spädbarnsteamet, inte anpassat för små på något vis. Att sitta med en orolig liten i knäet som försökte åla dig ur famnen hela tiden, samtidigt som jag skulle försöka bearbeta och prata om jobbiga känslor blev omöjligt. Det ökade bara stressen hos mig, redan från dagen innan jag skulle dit. Så det blev ett par disträa samtal där, sen avbröt jag det.
Tillbaka till min kontakt på spädbarnsteamet. Uppskattade det nu säkert ännu mer. Där kunde man ligga på en stor madrass på golvet, fylld av mjuka leksaker, låta liten undersöka dem och krypa omkring, samtidigt som jag fick ventilera min oro och stress. Mitt andningshål.
Till min stora besvikelse kom min kontakt där en dag och berättade hon skulle sluta. Jag fick ont i magen. Hade svårt att acceptera det. Hon som blivit så mycket mer än bara en formell kontakt. Hon kunde ju inte bara sluta. Eller klart hon kunde, men ändå. På vår sista träff hade vi tårar i ögonen båda. Ett par dagar senare kom ett handskrivet brev hem till mig från henne. Ett brev där hon skrivit hur mycket hon brydde sig rent personligen om oss, och hur mycket hon viste jag kunde klara. Blev så glad, så rörd. Finaste hon.
Efter det har jag inte haft någon direkt samtalskontakt. Drar mig för att behöva börja en ny relation, bygga upp ett förtroende, öppna mig, igen. Behöva dra historien från början, igen. Såg framför mig hur jag igen skulle få svävande svar på remissena. Hur det skulle kännas som ingen villa ta i mina problem ens med tång. Ingen ville ha det på sitt bord, behöva ta ansvar. Just nu orkar jag inte det. Har alltid tyckt om att skriva, så därför kom dena bloggen till. Mitt sätt att bearbeta, få ur mig kaoset. Är inte säker på att jag behöver mer än så just nu.
Jag älter till mina vänner och familj ibland när jag behöver. Låter mig själv gnälla av mig till de jag vet finns där, som jag vet kommer finnas kvar. Just nu räcker det för min del.
Kanske kommer det en dag när jag känner jag behöver mer. När jag behöver nått annat. Men det får jag ta då. Är det något jag lärt mig av allt som hänt så är det att ta ett problem i taget, en dag i taget. Hur säker man än är på sin sak så vet man aldrig aldrig hur snabbt allt kan ändras.

Av jag-bara - 25 november 2014 23:15

    I morgon är det den 26e november. En datum som sätter fart på många hjärnspöken som i mitt huvud. Och inte många snälla spöken. Länge var det en datum som stod för tur, lycka, framtid, starten på något nytt. Nystart blev det, men åt helt fel håll liksom.

    För 4 år sedan var stod den 26e november för dagen vi flyttade in i vårt hus. En dröm som gick i uppfyllelse för mig. Vi skulle flytta ihop, bli sambo. Flytta in i villan jag älskade. Så många framtidsplaner, drömmar och mål som låg och väntad. Hade haft en del tuffa perioder bakom mig och det kändes som jag i flytten skulle vända blad, bort med det gammla in med det nya. En ny, enklare framtid väntade mig, väntade oss och jag kunde knappt bärga mig. Jag var så ivrig och redo att starta vårt nya liv med min nya stora familj.

     För 3 år sedan stod datumen för dagen vi gifte oss. Planneringen och förberedelsen hade pågått i månader. Deta var vad jag trodde en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag hade min drömklänning, finaste brudbuketten någonsin. Mina flickor var de vackraste brudnäbbar. Allt var som jag ville ha det, som jag önskat. Vi hade den roligaste festen, galet många skratt och fantastiska minnen. Jag var så lycklig den dagen och såg framför mig  hur jag skulle minnas den resten av mitt liv och le. Jag minns den, men ler gör jag inte. Jg förbannar mer att jag trott det var på riktigt.

     För 2 år sedan firade vi vår första bröllopsdag. Vi var ute på en fin dyr resturang och åt middag på kvällen. Jag var i sjunde himmlen. Vi firade inte bara första bröllopsdagen utan även det lilla pyret som precis börjat växa i mig. Vi hade fått beskedet någon vecka tidigare bara. Vi pratade ovh skrattade åt hur det skulle bli den dagen liten kom till världen. Fntiserade, längtade, plannerade. Tanken var att gå på bio efter. Men jag minns att jag gick toaleren och upptäckte att jag blödde. Oroliga och stressade blev det ett akut besök på kk istället där det tillslut konstaterades att det inte var missfall, att desåg bra ut. Vi avslutade kvällen hemma i lugn och ro istället. Lättade, glada, förväntansfulla.

      För 1 år sedan satt jag i mitt nya hem. Stressad, trasig, orolig. Utan allt som funnits, allt jag trott fanns. Splittrad inför framtiden. Rädd för att inte orka. Rädd för att inte veta vad det var jag skulle behöva orka. Det var en ny början i livet igen. En början med en katastrofal start. Jag mådde illa den dagen. Den dagen symboliserar så mycket falska förhoppningar, så mycket tragedi.

     I morgon är det dax igen. I ett par veckor har jag tänkt jag bara ska låta det vara utan att fundera på det. Ta det som det kommer. Såg jag var ledig från jobb den dagen. Försökte lägga upp en plan för att ta det lugnt ocg gå igenom dagen utan att det blev jobbigt. Men ju närmare jag kommit desto mer stressad har jag blivit. Det har liksom knutit sig mer och mer. Så för ett par dagar sedan gick jag in till min chef och bad henne sälla låta mig jobba den dagen. Låt mig vara på min arbetsplats där jag måste vara närvarande i nuet och inte kommer ha tid att gräva i vad som varit. Vara runt folk som förväntar sig att jag ska prestera något, så jag kan inte bara stänga ner och fundera för mycket. Jag behöver kravet att vara här och nu just imorgon. Var bättre att lyckas på det än på mitt jobb. Hon gav mig ett pass och jag har aldrig varit gladare åt att jobba extra. Jag hoppas det kommer ett år när jag inte längre minns vad jag gjorde år för år just den datumen, när den bleknar och blir en datum i mängden. Men just nu är jag inte där mentalt. Så långt har jag inte bearbetat det hela än.

        Så imorgon säger jag god morgon till mina hjärnspöken, accepterar att de har en plats i mitt liv tills vidare, och njuter lite extra av att vara på jobb just imorgon.

    

Av jag-bara - 7 oktober 2014 23:00

En del har undrat varför jag valt att vara så öppen mot min omgivning om allt som hänt. Har frågat hur jag orkar låta folk veta. De flesta reaktioner jag fått har varit stöttande, positiva. Men finns altid de som har andra reaktioner. Som ifrågasätter, och misstror. Som undrat om jag sökt medlidande med min öppenhet. Som ifrågasätter om jag sökt sensations uppmärksamhet. Egentligen inte så konstigt. Man kan ju inte räkna med att alla ska ha samma åsikt om en händelse. Men det har verkligen aldrig varit så för mig. Har aldrig sökt medlidande, bara förståelse tolerans och tålamod.
Min öppenhet har varit min livlina på många sätt. Har fått folk på oväntade håll att engagera sig. Det har dykt upp folk jag inte haft kontakt med på länge som ställt upp och hjälpt till. Folk som hörde talas om min sits, som egentligen inte kände mig särskilt väl engagerade sig på sätt jag aldrig kunnat föreställa mig.
Tex började jag inse när jag packade inför flytten att jag saknade otroligt mycket nödvändiga saker. När jag och P flyttat ihopa hade vi fått dubbelt av många saker. Eftersom hans oftast var de finare, dyrare, behöll vi hans och slängde mina. Nu stod jag utan. Jag insåg jag inte ägde en tallrik, inte en lampa, inte en kastrull. Jag började skriva en lista på allt jag saknade, det blev en lång lista. Det oroade mig samtidigt som jag sköt det på framtiden. Vad fanns det annars att göra. En e.m åker jag ut till en vännina och åt middag. Hennes svägerska var även där och samtalet kom givetvis in på allt som hände runt mig. Vi diskuterade det en stund och svägerskan sa hon ju hört om min sits och hade med sig lite saker jag kanske kunde få användning för. Hon försvinner ut i bilen och kommer tillbaka med hur många ikea kassar som helst överfulla med helt nya saker. Där var allt från tallrikar och kökksgeråd, till sängkläder, och kaffekokare. Till och med barnstol till lillasyster fanns där. Jag blev stum och överväldigad. Att någon som knappt träffat mig tidigare spenderat timmar på ikea för min skull. Jag kunde pricka av i stort sett allt på min lista. Fantastiska människor finns.
Och det är bara ett av alla exempel. Det finns massa folk runt mig som på så många vis bidragit till att vi idag har ett komplett hem. Inte minst alla baby kläder som donerats till liten. Det har gett mig, oss en tro på att det finns folk som vill se oss lyckas. Som inte kunnat hindra vårt fall, men som gjort vad de kunnat för att vår landning skulle bli så mjuk som möjligt. Tacksamheten för det kommer aldrig gå att beskriva.
Så jag ångrar inte att jag varit helt öppen för alla. Utan folks stöd fysiskt och psykiskt är jag inte säker på att vi kommit så här långt. Ibland tänker jag att om någon står på tredje våningen i ett brinnande hus hade ingen reagerat över att personen öppnat fönster och skrikit på hjälp. Ingen hade ifrågasatt om hon inte bara söker uppmärksamhet när hon visar sin kris situation sådär ofentligt. Ingen hade tyckt det var märkligt att hon behövde hjälp och inte klarade av det ensam och diskret och tänkt att hon nog egentligen bara var sensations lysten. En helt annan sorts kris, men ändå inte helt olikt. Rämnar marken under en, är det en naturlig instinkt att skrika på hjälp. I alla fall för mig.
Men de negativa och ifrågasättande har varit ett fåtal. Majoriteten har varit hjälpande, tröstande och stöttande. Tack och lov för det. Det har varit min livlina genom dena vansinnesfärd i livet.

Av jag-bara - 5 oktober 2014 23:23

Om jag börjar tänka på alla konsekvenser P orsakat i mitt liv bubblar känslorna lätt över. Listan hade blivit otroligt lång. Alla sår han gett oss som är svårläkta. De praktiska, att stå bostadslös över en natt, att stå utan mark under fötterna på bara några timmar. Att stå utan ekonomi efter oväntat besök en förmiddag. Att allt runt en som man tror är sitt hem, din trygghet, plötsligt inte tillhör en längre, känslan är obeskrivlig. Och att i dena sits se personen man litat på, förväntat sig en framtid med, delat sitt liv med, framför ens ögon förvandlad till någon annan. Någon man inte vill ha i närheten, som man aldrig skulle släppt in i sitt liv om man kunnat välja. Som dessutom i den mest akuta akuta akuta situationen, där man förlorar allt , väljer att vända ryggen till, rädda sig själv. Känslan är obeskrivlig.

Men konsekvenserna var inte bara de akuta i stunden. Vi fick ny bostad, fick fortsätta bo tillsammans, fick vår nya start. Men den förväntade känslan av lättnad ville inte riktigt infinna sig. Vi trivdes i bostaden, var tacksamma över att vi klarat oss hit, men ändå låg vi sömnlösa på nätterna av stress. Nu kom allt i kapp oss. Vi hade stått mitt i en tornado så länge att även om vinden stillat sig kände vi bara hur allt slet i oss fortfarande. Som att vara åksjuk långt efter en bilfärd, sjösjuk långt efter att man klivit av båten, eller kraftigt jetlagad efter en resa. Sinnena hänger inte helt med, trotts att man förstår något har stillat sig.

Sen fanns det ju en riktig stress också. Plötsligt skulle det formas en normal vardag av vår väldigt onormala situation. Jag hade gått in i en graviditet som nygift husägare, med ekonomisk trygghet, och kom ut ur den som ensamstående tre barnsmamma, compakt livlig boende, och ensam ekonomiskt ansvarig. Kan nog inte bli större kontrast än så. Stressen att stå själv med ansvar för allt var öronbedövande. Vet inte hur många gånger ilska bubblat i mig över tanken "det var inte så här det var tänkt".

Det var ingen olycka som gjorde att våra liv ändrades. Ingen sjukdom, ingen slump, eller opåverkbar katastrof. Det var någon som utsatte oss för beräknat bedrägeri och välvävda lögner tills vi blev av med allt. Hur ska man hinna bearbeta den sanningen, starta ett nytt liv och samtidigt försöka hitta en ny plattform av trygghet? Det skapar en enorm inre stress att försöka. Samtidigt går tiden. Det finns yttre krav i den normala värden som ska uppfyllas. Barnen har skola, läxor, betyg, undertiden som vi står i tornadon. Det ska handlas, tvättas, lagas mat, samtidigt som vi inte vet om vi vågar stå på vår nya plattform eller inte. Det är kalas inbjudningar, middagsbjudningar, shoppingturer, blandat med att vi duckar för nästa katastrof som kanske lurar runt hörnet. Det är känslomässiga berg och dalbanor varje dag, ibland varje timme.

Ibland är det svårt att sätta ord på sina känslor. Ibland skapar jag bilder i huvudet som beskriver situationen bättre än tusen ord skulle gjort. Jag har en bild i huvudet av hur P, när han förstod jag viste vad som hänt, går ut ur huset som genom en tunnel. Hela huset rasar tegelsten för tegelsten ner över mig och tjejerna medans han går oskadd lugnt och sakta ut ur huset genom denna tunnel. Hur förbannad arg och ledsen jag än är, hör han inte mig utan bara fortsätter gå. Han slapp raset, han bara orsakade det. Dena bild har levt inom mig länge. Länge kändes som vi låg kvar platt på marken, väntade på att det skulle rasa färdigt. Oförmögen att göra nått, rädda nått, skydda nått. Känslan är obeskrivlig.

Av jag-bara - 3 juli 2014 12:23

Vi viste vart vi skulle, och vi var jätte nöjda med vart det blev. Ändå levde våra känslor sina egna liv. Vi reagerade olika alla tre under packningen. Ena dottern älskade sitt fönster i sitt rum. Många kvällar hade hon spenderat sittandes i det när hon haft svårt att sova. Nu blev hon vansinigt över att hon inte skulle få behålla det. Humörsvängningar na var inte att leka med. Det gick inte att fasoner om det heller, att hon skulle ju få ett nytt rum, med nytt fönster, hon var bara arg.
Andra dottern blev vansinigt stressad över berget av kartonger. För var låda som packades ökade hennes stress. Hon ville inte ens packa ner en enda grej från sitt rum, tyckte vi kunde slänga allt utom sängen. Tillslut bestämde vi att hon skulle vara mer hemma hos sin pappa så hon slapp vara i det hela tiden. Hennes rum packade jag och S ner en kväll. Vi viste ju hon så småningom skulle vilja ha sina saker.
Själv hade jag svårt att släppa taget om de ofärdiga projekt som fanns överallt runt mig. Såg hela tiden framför mig hur det var tänkt det skulle blivit. Värst var den dagen paret som köpt huset kom för att mäta lite i rummen. Hörde hur de prata om var deras möbler skulle stå, saker de ville ändra. Fick hindra mig själv för att inte gå efter och berätta att "den där väggen ska faktiskt vara vit" eller "det ska sättas upp hyller där så ni vet". Var svårt att inse jag aldrig skulle få se det färdigt.
En del saker var inte heller så lätta att avgöra om de skulle med i flytten eller inte. Brudklänningen var en sådan. Den hängde länge kvar och ibland ville jag packa ner den snyggt och fint, och ibland slänga den i en säck på tippen. Det var en av de sista sakerna jag tillslut med en suck packade ner. Ville inte låta den hänga och riskera att P fick tag i den, sålde den och fick pengarna. Hellre eldar jag upp den tänkte jag.
Brudbuketten tog jag däremot sönder. Jag hittade den i ett av skåpen och mindes plötsligt hur jävla lycklig jag varit den dagen. 10 minuter senare låg den i smulor över parkettgolvet. Ibland är sådant bästa terapin som finns!
Annars var där inte mycket jag tvekade på. Vi hade inte hunnit bo där så länge att det var svårt att dela vårt från hans. Plötsligt stod hela huset uppdelat i lådor. Hans och mina. Som att vi aldrig blandat våra saker överhuvudtaget. Det var en overklig känsla. Det som en gång varit en dröm och framtidsplan, var nu historia och jobbiga minnen.

Av jag-bara - 24 juni 2014 21:31

Önskar jag kunde skriva att nu var allt löst. Att från den dagen levde vi lyckliga och fria från stress och oro. Tyvärr fungerar det ju inte så på riktigt. Problemen ändrar form och byter skepnad, men de försvinner sällan så lätt. De har en förmåga att bita sig kvar när de väl fått fäste.
Men man lär sig räkna de segrar man får, hur små de än verkar för omgivning. Dagen skilsmässan gick igenom var en sådan seger. Den kvällen skålade jag och en väninna i champagne för att jag äntligen var juridiskt fri från honom. En annan var när jag färga mitt hår. I flera flera år långt innan jag träffat P hade jag färgat mitt hår svart. P tjatade om att jag borde gå till hans väninna och fixa mitt hår. Efter lite tjat gjorde jag det. Mitt hår avfärdades och fick en annan nyans som hon tyckte skulle bli snygg på mig. Det blev det också, men var inte riktigt jag. Flera gånger tog jag upp med henne att jag ville ha det mörkare, men sluta alltid med nått annat ändå, påhejat av P. Så när liten kommit och jag samlat lite kraft, tog jag mig till affären och köpte svart hårfärg. Känslan av att möta min spegelbild efter, var som att jag fick syn på mig själv igen för första gången på länge. Jag fanns kvar, seger!
Det finns en liten "parentes historia" med lägenheten jag köpte. En detalj som fått den att kännas ännu bättre. Jag viste inte det då, inte förens ca 6 månader efter jag flyttat dit.
När jag låg kvar på sjukhuset efter förlossningen fick jag ett oväntat medelande från en gammal skolkompis. Hade inte sett henne sen vi slutat gymnasiet. Hon skrev att hon följt mig lite på f.b, själv gick igenom något, och behövde jag gnälla av mig så fanns hon. Vi började skriva till varandra med jämna mellanrum, ventilerade våra bekymmer lite då och då. Det var otroligt skönt att göra det med någon som stod helt utanför situationen mellan varven. Vi följde varandra på avstånd. Långt senare när jag bott här ca ett halvår, la jag ut ett foto på f.b Ett foto på mitt uterum som jag bara älskar. Efter en stund kommer ett medelande från henne där hon frågar om jag möjligtvis bor på xxxxxxvägen? Det skulle visa sig att det var en nära släkting till henne som varit säljare till lägenheten. Omedvetet om att det var dit vi flyttade hade hon följt min resa dit. Omedvetet av hennes familj hade de sålt lägenheten till just mig som hade en koppling till henne och så desperat behövde den. Bostaden står för så mycket för mig och mina tjejer. Den betyder att vi får leva tillsammans, att vi klarat oss, den största segern av dem alla står den för. Just denna lägenheten, med en koppling till någon som verkligen önska oss all lycka, skulle säljas i precis den stunden jag verkligen behövde den. Som om det var meningen. Önskar jag kunde vara delaktig åt hennes lösningar också.

Av jag-bara - 23 juni 2014 01:25

En visning i mängden, men känslan var annorlunda. Det kändes hem när jag steg över tröskeln. S var med och jag kunde känna vi tänkte samma sak, det var den jag ville ha. Efter att ha sett den kändes ingen annan okej. Den var inte "perfekt", det skulle bli compakt livlig, men den gav mig känslan. Såg genast framför mig smarta lösningar på möbleringar. Kunde känna känslan av att mina barn skulle kunna må bra här. S diskuterade med mäklaren, hur buden såg ut, om där var fler visningar. Jag ville inte höra. Ville bara skrika till alla att vi faktiskt behöver få köpa just denna! Motvilligt gick jag därifrån. Lovade S att vara öppen för andra möjligheter, även om deta var min favorit.
Dagen efter la jag ett bud. Det var lågt det viste jag, men någonstans ska det ju börja tänkte jag. Ett par timmar senare var det någon annan som också lagt. Det knöt sig i magen. Snälla låt mig få den ville jag ringa till "budgivare 2" och säga. Det skulle vara en visning till och jag funderade på att gå dit men vågade inte. Skulle bara bli stressad om jag såg andra vara där. Budgivningen startade efter den var över. När kvällen kom ledde jag och mäklaren lovade höra av sig dagen efter. Kunde inte sitta stilla, inte koppla av. Ville hem till min väninna och älta men klarade inte köra bilen. S kom och körde. Satt bredvid mig i soffan när jag grät ut av stress vill min väninna. Det kändes som en evighet till dagen var slut. Och inte blev det lättare till natten. Låg vaken och stirra på mobilen. Väntade mig att vilken minut som helst skulle det där smset komma som sa att jag förlorat budgivningen. Förberedde mig mentalt på att snart stå på ryta ett igen.
Dagen efter fyllde min mellan tjej år. Var uppe och sjöng för henne och vi ansträngde oss till max allihopa, men känslan ville inte riktigt infinna sig där. Vår stress och oro jagade oss ständigt och la en mörk skugga över firandet. Då plötsligt kom det, smset. "Du har det vinnande budet och härmed avslutas budgivningen"! Jag fick läsa det flera flera gånger och ändå gick det inte riktigt in. Jag vann,,,, jag vann, VANN! Jag har någonstans att bo igen! Barnen kommer inte splittras, jag får behålla mina barn! Reaktionen var överväldigande. Jag var ensam hemma när beskedet kom och rasade ihop i en hög på golvet både skrattandes och gråtandes. Jag vann! Inte P! Ringde runt till alla, smsade alla jag kom på. Var överlycklig och ville skrika ut det till hela värden. En bostad, tack över huvudet, mitt tak över mitt huvud! Kommer aldrig glömma känslan jag upplevde då. Efter alla månader av ångest fick jag en stund av ren total lycka i hela kroppen. Att berätta för barnen var underbart. När jag hämtade mellan tjejen på skolan och sa det till henne, kramade hon mig och sa det var den bästa födelsedags present hon någonsin fått. Min älskade dotter.
Den kvällen firade vi dubbelt. Tårtan stod för både födelsedag och bostaden. Det var en av de bästa kvällarna på länge. Den natten sov jag bättre än på länge. Kände hur en bit av stressen sakta lossade från mina axlar. Viste där var en lång väg kvar, men nu viste jag i alla fall vart vägen ledde. Den ledde hem.

Skapa flashcards