Mötet på banken gick tydligen bra. Båda mina föräldrar var tydligen med. Det pratades om att de skulle ställa sig i borgen för ett lån till honom på det akuta. P var nöjd. Min mamma sa att allt var lugnt nu. Min pappa sa att nu löste sig allt och vi verkade komma undan med blotta förskräckelsen. Ändå slappnade jag inte av. Oron släppte inte. Grät mig genom dagarna i smyg så ingen såg. Det kommer lägga sig sa min familj. Snart kommer jag känna hur hjulen börjar snurra åt andra hållet. Bara han kom iväg till Norge och började tjäna pengar så var allat lugnt.

      För var dag som gick tills att han åkte verkade allat bli värre och värre, ett litet steg i taget. Först var det den ena kunden som vägrade betala slutbetalningen. Jag var vansinig, försökte förstå. Han paratde om att det var en hel del svartjobb så han kunde inte kräva betalning eftersom där inte fanns papper på det. Jag kände mig maktlös. Men den sista kunden kunde ju inte strula, det var ju hans egen revisor Trodde jag. Plötsligt säger han att hon också vägrar betala honom. Att där var ett par saker som måste gås igenom innan han fick pengarna och det kommer han inte hinna innan han åker. Pengarna som behövdes till att komma iväg till Norge alls lånade han av min mamma.   

      Dagen han åkte pratade vi knappt. Det hade vi inte gjort på flera dagar. Fler och fler frågetecken hade börjat dyka upp i mitt huvud. Tror knappt han hunnit ut ut kvarteret med bilen då jag kastade mig på luren och ringde min vännina. Det var egentligen hans barndomsväns fru, men genom åren hade hon och jag kommit nära. Orden bara kom, att han kört firman i botten, att vi nu låg i skulder, riskerde förlora huset om banklånet inte blev av m.m Jag grät ur mig historien till henne medans hon stod mitt i ett köpcentra och försökte smälta vad jag sa.

        Min pappa började rota i vad som hänt. Ringde hans revisor och fick då veta det funnits pengar i firman, rätt mycket pengar också. Han berätta om jätte summor revisorn bla betalt ut till honom som jag aldrig sett röken av. Vad har de gått på? Har han handlat jätte mycket dyra saker? gömt undan pengar? skickat till släktingar? Jag förstod inte frågorna, kunde inte ta in. Vadå mycket pengar? Vi hade legat på grännsen så länge jag kunde minnas ju. Min pappa pratar om, att där från bara en av kunderna han varit hos, kommit in nära en halv miljon. Han hade dessutom inte betalt skatt på pengarna men någonstans måste de ju blivit av.

        Jag går till jobb, men mina tankar går på högvarv över situationen. Pratar med få utvalda om det. Vill inte alla ska veta, men måste få ventilera. Min illska växer och kännslan av att jag blivit lurad blir stakare. Vad har hänt? Vad har han spenderat hundratusentals kronor på bakom min rygg som jag aldrig märkt? Han ska vara borta 4 dagar och sen vara hemma över helgen. Under de 4 dagarna känner jag hur jag får lite distans till honom och ser lite klarare på allt. Som att när han inte är där rent fysiskt är där inget som håller uppe fasaden längre och jag börjar se att det inte var verlighet. Än kan jag inte se vad som finns bakom, men jag blir säkrare och säkrare på att jag blivit lurad. Ledsen, sårad, arg och stressad. I tackt med min mage växer känslorna inom mig.

    Först ville jag inte berätta för någon, ville inte någon skulle lägga sig i. Men efter några dagar höll jag på att spricka av alla tankar som surrade i mitt huvud. Jag pratade med min mamma, med min syster. De var stöttande, ville hjälpa. Tyckte synd om P för att ha råkat ut för sådana kunder, som kämpat så för att hålla mig utanför och slippa detta. De lovade att barnen aldrig skulle sakna någonting. Jag tyckte det var jobbigt och vissa dagarvar jag riktigt nere. Min syster peppade mig och sa att det var bara till att göra det bästa av situationen. Det värsta hade ju redan hänt. Nu kunde det bara bli bättre.

     Den ena bilen skulle säljas omgående, den var för dyr. Den andra skulle jag behålla. Det var inga problem, den var ju avbetald så kosta oss inte så mycket.

     Under månaden som var kvar till han skulle åka skulle de två stora jobben avslutas så han fick betalningarna. Det skulle täcka en del av skulden och vara starten för att han kom i väg till Norge. Han gick iväg varje morgon tidigt och kom hem sent på kvällen, trött efter jobbat hårt.

    Själv gick jag nu upp till min fulla tid på jobb för att få varenda krona jag kunde få. Det var en fysisk kamp var dag med magen som bara växte och växte. Men det var nu det började ringa varningsklocker i huvudet på mig om att allt kändes så fel, som att jag ändå inte visste allt.

     Först var det att han oftare och oftare dök upp hemma långt innan han brukade. Det var golvläggare som var i vägen så han inte kunde jobba, eller så var det material som inte kommit, eller nått annat. Jag blev orolig han inte skulle hinna klart jobben och då inte få betalt. Det vore i deta läget en katastrof.

     Sen var det dialogen mellan honom och kf. Han kunde aldrig svara rakt ut på hur de ville lägga upp betalningarna. Vilken månad de skulle börja dra pengar, hur mycket etc. Jag ville föllja med dit men det klydda alltd till sig med tiderna. Hade en olustig känsla i kroppen av att han uppförde sig som han inte förstod allvaret. Mitt i att jag snålade mer än någonsin kunde han försvinna iväg och komma hem med nått helt onödigt inköp. Nån dyr inredningsdetalj eller dyra delikates ostar. Bråken var oundvikliga. Stämningen i huset var mer än lite tryckt.

       Vi ligger i soffan en kväll och tittar på tv när det ringer på hans mobil. Han svarar och innan han hinner kasta sig ut ur rummet och försvinna in i sovrummet hör jag min systers röst. Förvånad. Hon ringer aldrig honom sådär? Jag går efter och lyssnar utanför. Hör hur han söger "ja ja klart, jag har berättat allt för Åsa hon vet allt". Jag fattar inget, vad menar dem? När han kommer ut frågar jag honom. Han säger hon träffat  mamma som var så orolig för oss hur det skulle gå, så hon ville bara kolla hur vi mådda. Varför var hon orolig? Allt var ju lös? Vi fick betala av allt så det var ju under kontroll?  "De var oroliga för huset" säger han. Men varför? Jag fattar inte tar telefonen och ringer syster. Hon säger hon ville bara dubbelkolla att jag visste.Visste vad? "Att betalar ni inte in 100 000 imon 60 dagar förlorar ni huset ju.Jag lägger på. Frågar honom vad som menas. Allt var ju löst ju. "Ja allt är löst, bara det där med huset kvar,,," Vi bråkar. Han försöker svänga runt orden meningarna så det ska låta som han redan berättat allt för mig, som att det är jag som inte förstått. Men denna gången är jag tvärsäker på att jag har rätt, på att han ljuger. Det slutar med att jag får veta han ska till banken med min mamma och diskutera om han kan ta ett lån och betala av de 100 000 som är en skatteskuld och måste in direkt. Att han vetat deta ett tag men inte velat säga det. Att han ringt min mamma och de har lagt upp en plan om att prata tillsammans med banken. Jag var stressad till tusen. Tänk om banken inte vill hjälpa? Tänk om de tog huset? Vad händer då? Allt kändes osäkert, oroligt och jag vågade knappt tänka på att snart hade vi en lite bebis också mitt i detta. Det var bara 4 månader dit. Min syster föreslog jag skulle sjukskriva mig från jobb lite och försöka varva ner, men jag ville inte. Ville till jobbet mer än någonsin. Träffa mina kolleger, prata om vanliga saker, komma bort från huset. Var stämningen tryckt innan så var den katasrof nu. Den där magkänslan ville liksom inte ge sig. Den skrek högt inom mig att det kommer mera. 

      Det hade precis varit en riktig svacka mellan oss. Denna gången  handla det om suspekta kontakter jag hittat på hans chattar. Andra tjejer han pratade med, flörtade med via nätet. Jag blev sårad. Vi åkte iväg på en sen länge planerad weekend spa resa. Pratade mycket, började hitta tillbaka till varandra. Han erkände på resan att företaget börjat kännas som en belastning, att det fanns jobb att få i Norge och han var sugen på att söka. Få regelbunden inkomst till bebisen kom, slippa jaga kunder, fakturer etc. Jag förstod och kunde se fördelarana. Han skulle då söka två veckors skifft, hemma två veckor, borta två veckor. Jag skulle fortfarande kunna jobba när han var hemma, låter bra.

Vi kom hem på söndagen, han ringde dit på måndagen och på torsdagen var han fast anstäld. Fort gick det. Han skulle börja om en månad. Fram tills dess skulle han avsluta de två stora jobb han höll på med så han fick loss de pengarna. Vi började plannera praktiskt hur allt skulle fungera, med bilar, med huset, med den komande lilla bebisen. Men det fanns inga problem, bara lösningar. Nu skulle allt vänd. Det gjorde det ju ioch för sig också.

      Så kom den där dagen. Jag var ledig, låg och drog mig länge i sängen och sammlade krafter. Var nu i 5e månaden och hade så ont i hela kroppen. Det ringde på dörren och jag drog på mig en t-shirt och gick upp och öppnade. Två personer utanför, en man och en kvinna, presenterar sig från kronofogden. De söker P. Va? Varför? Han är skyldig dem lite pengar säger dem. Jag ringer upp honom och ger kvinnan luren. Tusen tankar far genom mitt huvud medans jag hör långt borta hur de bestämmer tid till dagen efter på deras kontor. Hur mycket handlar det om undrar jag inna de går. Är det 500? 5000? Kan jag ge dem det i handen?Ca 200 000kr blir svaret. Chocken är total. "Du viste inget om deta va?" frågar kvinnan innan de går. Hon lämnar ett kort där det står de sökt honom för handräkning på plats. Det måste synts hur min hjärna gick på högvarv.

     När de gott kasta jag mig på luren till honom, sa jag var rädd, ledsen arg,,, var kom skulderna från? Han sa det var lugnt. Att han hamnat lite efter med faktuer för kunder inte betalt som de skulle. Men nu skulle han ju prata med kf, reda upp det, och hade snart regelbunden inkomst som skulle lösa det. När han kom hem bröt jag samman, Hur kunde det blivit så? Han började förklara. Om kunder han jobbat svart hos, som lurat honom, vägrat betala. Hur han köpt ut dyrt material till dem i förväg och sen inte fåttt pengar för. Hur han jobbat och slitit för att försöka jobba igen pengarna och då blivit lurad igen. Tillslut var det bara synd om honom. Han hade blivit lurad, överkörd litat på folk som blåst honom. Han hade inte dragit in mig i det i ett försök att skona mig. Han hade skämts över vad som hänt och ville inte jag skulle behöva ta smällarna. Jag kände mig dum. Här hade han slitit och kämpat för att skona mig och barnen, och själv fått stå med alla dessa problem hängande över  sig.

      Dagen efter gick han på mötet. Kommer hem och är helt lugn.Inga problem sa han. Kf förstod situationen och tyckte också synd om honom. Nu skulle det läggas upp avbetalningar coh få hjälp med budgetupplägg. Han berätta hur de tog emot honom med öppna armar för att de såg att han verkligen ville lösa sitsen han hamnat i, och hur de även påtalat att deta var ju sorgligt att han varit för snäll mot fel sorts kunder, att han var ett offer i sig.

     På kvällen läste jag på allt jag kunde om löneutmätningar, existensminimum gränser, gjorde beräkningar på kfs hemsida. Med den lönen han var beräknad att få i Norge skulle det ta drygt 2 år att betala av skulden. Greppbart kändes det. Två tunga år, sen var det över. Inte så farligt. Jag var ledsen, orolig, arg och besviken, men ändå lugn. Jag hade ju kontroll. Alla kort var uppe på bordet. Två snåla år, sen skulle allt vända. Vända gjorde det ju, men på ett helt annat sätt och mycket tidigare än två år. Minns jag rätt tog det nog inte ens två veckor.

      Det där med att skaffa fler barn var en historia för sig. Jag velade fram och tillbaka. Hade länge sagt att aldrig mer fler, men plötsligt började jag överväga det. Han var tvärsäker. Önskade sig fler barn mest i hela världen. Så klart det påverkade mig. Tyckte från början att vi hade mer än nog, tre barn sammanlagt att ha ansvar för, hans son somkrävde mycket energi, för att inte tala om hans firma. Han jobbade ju stenhårt på sitt egna företag. Var skulle en liten bebis få plats i vår värld? Men han var så säker, smittade av sig med sin längtan efter fler. Fick mig att känna det var det som skulle få allt att falla på plats. Kan inte förklara hur han lyckades. All logik sa ju tvärt om.

        Fick i samma veva problem med spiralen. Smärtor som inte går att förklara. Blev tvungen att ta bort den. Blir jag så blir jag tänkte jag. Då är det nog meningen. Det tog tre veckor, sen var ja gravid. Fick värlens konstigaste reaktion. Bara gät och grät. Kunde knappt berätta för folk. Minns att jag stortjöt när jag berätta för min syster och sa att barn i ett förhållande är alltid början till slutet i min värld. Hon svara att så blir det nog inte denna gången, men krisar det har vi väll uppfostrat barn sjäva förr?

        En del har sagt i efterhand att de reagerade på att jag valde skaffa fler, de hade hört mig många gånger säga jag inte skulle ha fler. Samtidigt tyckte det inte det var så konstigt. Nyss ihopflyttade, nygifta, stabil ekonomi,,, blev ju lite kronan på verket att få ett gemensamt barn. Nu känns det som det ingick i hans plan. Ett sätt att binda mig närmare till sig. Till hela min familj. Göra det svårare för mig att lämna. Jag tjatade direkt på honom om företagets ekonomi, att jag ville vetaa hur det såg ut. att var där fler barn på väg som var beroende av oss ville jag veta att det inte blev ekonomiska problem. Det var lugnt sa han. Stora fakturor var på väg in, hans revisor var så nöjd med honom att hon själv ansstälde honom för sin privata renovering. Fanns inte mycket att tvivla på. Han visade mig dyra barnsängar på nätet, bilstolar m.m Endast det bästa var bra. Jag höjde på ögonbrynen åt priserna men han sa det var elt lugnt. Att han hade så mycket pengar på väg in att vi kunde koppla av sen och började prata om att hela familjen kunde åka på utlandssemester till sommaren. bara koppla av efter bebisen var född. Jag var stressad över att behöva gå hemma ett år, kändes länge och jag vill ju jobba. Ingen fara sa han. Tog jag de fyra första månaderna så kunde han ta resten av föräldrarledigheten. Jag skulle kunna fortsätta jobba, träna , träffa kompisar etc. Jag skulle tillslut i hans version knappt  märka skillnad. Hur fick han mig att tro det? Idag kan jag inte fatta det. För skillnad blev det.

      Första månaderna var vidriga. Mådde illa konstant, ont i hela kroppen och trött konstant. Blev ur och fick blodtrycksfall hela tiden efter bara ett par veckor kändes foglossning. Blev sjukskriven, sängliggande och kände mig nere. Blev stressad över att inte få full lön. När kommer de där jätte fakturerna egentligen? Vände på kronorna och ömde sparkontona för att fylla ut huskontot. Nu hade han inte satt över pengar på huskontot på länge. Det var kunderna som strulade. De betalde inte som dee skulle. Han lovade gång på gång att de skulle komma pengar snart, men flyttade hela tiden fram datumen. Jag gick in och jobbade, tog extra pass för att dryga ut min lön, med en kropp som värkte från topp till tå och yrsel som fick avdelningen att gunga runt mig. Upprepade i huvudet att graviditet är ingen sjukdom, det är ett tillstånd. Och snart skulle jag ju inte behöva kämpa mer, bara han fick in betalningarna. Han jobbade från tidig morgon till sen kväll på dessa bygg tänk vad  mycket pengar som skulle rulla in när betalningarna väl kom.

      Det bråkade gannska tidigt om att han inte var ärlig till mig om andra kvinnor i hans liv. Jag hittade kontakter på internet som jag ifrågasatte. En del förklarade han skickligt bort. Att de var spelkontakter han chattade med. En del sa han var gammla "flörtkontakter" från innan vi träffats som han lovade var avslutade sen länge. Sen var där de han inte kunde sopa undan. De som jag tvärsäkert kunde säga var pågående flörtar. Där hans förklaringar inte höll och hans anledningar inte dög. Då kom de där förlåt som inte gick att stå emot. Han viste villka knappar han skulle trycka på, vilka känslor han skulle spela på. Vi bråkade om dessa kontakter redan innan bröllopet, och många gånger efter.

      Sen var där andra mer fysiska personer.En vännina sen 17 år som han var väldigt tajt med, lite för tajt kanske, eller? Kändes som de var väldigt fysiska med varandra. Eller var det jag som var nojig? Jag frågade båda om de någongång varit ett par men nej de hade de inte varit. Vi blev vänner så småningom hon och jag. Nära vänner. Vi prata mycket, jag öppnade mig en hel del för henne. Litade på henne, valde henne som en av mina två tärnor till bröllopet. ett halvår senare fick jag veta att de haft en relation, varit kk. Att de varit de ett bra tag och troligtvis även efter att han och jag träffats. Han förnekade det länge, ljög sig blå tills han målat inn sig i ett hörn, först då gav han sig. Erkände och lyckades ändå vända det till att det var jag som gjort fel som reagerat.

      Han hade en annan tjejkompis som han också umgicks med och hjälpte en del. Hon blev också min vän, också en jag litade på. I ett år trodde jag att de känt varandra sen skolan, det vara vad han sa. En dag råkar hon i förbifarten säga de träffats på en dejting sida på nätet men bara varit vänner. När jag frågade honom blev han vansinigt arg över att jag tagit upp det ens. det blev stora bråk om deta och jag kan inte nu i efterhan återge hur det gick till, men det slutade med att jag bad om ursäkt till honom över att jag inte förstått de dejtat från början.

      Sen var där bråk om pengar. Jag fick aldrig grepp om hur ekonomin var. Reagerade på att jag tyckte det läckte från hans konto, ifrågasatte vart pengarna gått men fick aldrig några vettiga svar. Lärde mig tidigt att när vi kom till kassan i en affär var det bara att vänta. Sa han meningen "tar du det eller,,,? " så betydde det att han inte hade pengar. Det var svårt att förstå för mig. Han jobbade ju dygnet runt, var aldrig hemma. Han skröt inför andra om hur hans revisor tyckte det gick så bra för honom. Det ända jag tänkte var att om han jobbar så här mycket, och vi ändå inte har mer pengar, hur mycket ska man då jobba för att det ska gå riktigt bra? Vi fick ju alltid vänta med renoverings projekten, utflykter, möbelköp etc för pengarna fanns inte. Vi hade så vi klarade oss med mat och kläder m.m, men inget större än så.

      Jag fick också snabbt uppfattningen om att han inte såg något värde i pengarna. Han kunde likom inte säga när nogot var dyrt eller billigt. Han kunde heller inte beräkna hur länge pengar man hade behövde räcka. Inget budgettänk mer än att om han hade pengar och de räckte till vad han ville köpa så gjorde han det. Kände hur jag ofta fick hjärtat i halsgropnen när han kom hem med något dyrare. Var det genomtänkt? Var kom de pengarna ifrån? Då måste han ju veta där är pengar på väg in?

      Ofta var det så det hette, där är pengar på väg in från en kund. Så det var ingen fara att använde de vi sparat, snart kommer det in mycket. Så jag la ut så länge från mina sparpengar.Jag jobbade extra lite (mycket) för att täcka vad som behövdes. Jag kunde ju vara ledig lite extra när den där stora fakturan väl kom in. Men det var ofta klydd med fakturerna när betalningen väl kom. Ibland hade kunden inta betalt in allt av olika anledningar. Ofta vägra de betala. Ibland kom betalningen men då var han tvungen att ta hälften till någon matrealkostnad som han glömt berätta för mig. Oftare och oftare blev de där stora fakturbetalningarna vi väntat på ett otroligt antiklimax. Och sällan kunde jag lägga tillbaka något alls till de sparkonto jag nallat på. Jag intalade mig att det inte spelade ågon roll. Så länge vi var friska, hade mat på bordet och kunde betala räkningarna så var det ju egentligen ingen fara eller,,,?                                                  

                                                  

                                                  

                    Jag önskar nu att jag krävt tillgång till hans företagskonto. Krävt insyn i firman, fölljt med till hans revisor. Jag önskar jag lyssnat på min intuition som sa att något var väldigt fel. Men jag fortsattetränga undan känslorna och fortsätta framåt istället. Kanske för att jag hoppades jag hade fel, Eller för att det var enklast. Men vilket orosenarie jag än förestälde mig i huvudet hade jag aldrig kunnat gissa vad som väntade. Tur är väll det.

    Bröllopsplaneringen var rörig. Men det är det väll alltid eller? Jag skötte det mesta ihop med min familj och vänner. Han hade ju så fullt upp med sin nystartade firma, sin sons habilitering. Kunde ju knappast begära han skulle engagera sig i temafärger eller bordsdekorationer. Han jobbade galet mycket vad jag förstod. från tidig morgon till sen kväll. Så jag plannerade ihop med min syster, min mamma, mina vänninor. Det var ju ändå ett roligt projekt så spelade ju inte någon större roll. Men det fanns ett orosmoln hängande över hela planneringen, hans familj, framför allt hans mamma. De satte sig så på tvären på många sätt. Jag föstod aldrig helt. Från den vinklen jag fick se allt från varr de vansiniga över att han gifte om sig överhuvudtaget. Sen dög ju inte jag åt hans familj. Från min trånga vinkel var det en chock och svår smält hur de unde bete sig som de gjorde. Kände mig ofta hånad och kränkt av de sms jag fick se, de delar av mail han lät mig läsa. De få gånger jag personligen blev tilltalad av dem eller kontaktad stämde deras agerande så väl in i bilden han målade upp framför mig. Allt bråk om maten som skulle göras. Han fick mig att tro de inte ville föllja våra önskemål utan de körde över oss helt. Nu vet jag att hans syster flera gånger skrivit till honom "säg vad ni vill ha så fixar vi exakt det". Men jag trodde de vägra låta oss vara med och bestämma. Så när syster fråga mig rakt ut om deras plan inte dög,,, svarade jag "nej verkligen inte!". Så fel det kan bli.

    Där var många saker som framställdes på liknande sätt. Bordsplaceringar, inbjudningar, tall som skulle hållas. Jag trodde de var ute efter att sätt käppar i mitt hjul, därför var jag ständigt taggad de få tillfälle jag träffade dem. Anfall är bästa försvar typ. Den stora bekräftelsen kom på själva bröllopsdagen då deras sätt gav honom massor av vatten på hans kvarn. Hans familj kom sent, satte sig inte vid familjeplatserna utan längre bak i kyrkan. de satt ner när vi gick in, då alla andra reste sig. Under middagen pratade de inte med någon annan, de vände ryggen till under bröllopsvalsen och gick senare utan att säga hejdå. Kunde jag få en tydligare bekräftelse på att de han sa var sant? Att de var emot han gifte sig med mig? Han sa de inte tålde att inte kunna kotrollera honom längre. Att han alltid gjort allt och lagt all sin energi på att hjälpa dem. Nu när jag kommit in och tog plats var de svartsjuka och bittra över att han inte längre stod till deras förfogande.  Jag trodde honom

     Nu vet jag att de inte var det. De var upprörda på honom av många anledningar. Att han ljög för dem, att han ljög om dem, att han lurat dem på pengar, utnyttjat dem.  Att de var vansiniga över den charad han spelade upp för mig. Men de sa inget till mig. Varför kommer jag aldrig förstå. De visste ju uppenbarligen att det var helt fel. Det finns en förklaring för deras uppförande, men ingen ursäkt.

      Jag vet också nu att redan då när jag stod där och trodde jag gifte mig med mannen i mitt liv så var hjulen som skulle ta allt ifrån mig redan i spinn. Samma månad vi gifte oss hade de första anmärkningarna till kronofogden blivit registrerade. Även de första kunderna han lurat på jobb hade börjat jaga honom. Tänk om jag vetat, så annorlunda allt kunde blivit.

      I efterhand kan jag se så många små saker som borde fått mig att se det var något som inte stämde, borde fått mig att reagera mer. Men det fanns ju alltid förklaringar, alltid anledningar det inte gick att ifrågasätta. Och för de små sakerna han enstaka gånger inte kunde förklara fanns det så ångerfulla förlåt att det inte gick att vara arg. Ingen kunde/kan säga förlåt som han. Det gick liksom inte att motstå, inta vara arg. Tvärt om tyckte jag tillslut att jag själv var dum som blivit upprörd. Sen hade han ju den ultimata ursäkten, när inget annat hjälpte, som fick mig  att backa totalt varje gång: hans sons diagnos. Schack matt liksom,,, Finns inget motdrag. Att han inte tänkte sig för, glömde berätta något, humörsvängningar, illska, utbrott etc berode ibland på att han inom sig brottades med svårigheten att ta till sig sin sons diagnoser.Hur skulle jag kunna säga emot det? Klar tman kan bete sig dumt av sådana besked. Klart man kan glömma eller råka saker när man befinner sig i kris. Vem är jag till att dömma när han ska ha bearbetat det klart, när han ska ha accepterat och gått vidare? Det är ju inte min son.

      Jag borde reagerat mer på hans förklaringar till sin mammas irretation över vårt förhållande. Var det verkligen så att hon inte gillade mig, inte tyckte om jag hade barn sen innan. Var det så att hon var vansinig över att jag ville sköta  vår tvätt själv, städning sjäv m.m Förstod aldrig. Nu vet jag varför jag inte förstod, för det stämde inte. Fick höra saker hon skrivit i mail till honom, fick se sms hon skickat. Fruktansvärde sms där jag höll andan när jag läste över hur en mamma kunde uttrycka sig så fruktansvärt till sin son. Men nu vet jag bättre. Jag vet att smsen var tagna ur sitt samanhang, och hade jag då fått läsa alla var det tvärtom han som uppförde sig illa. De delar av mail jag fick hör/se var verkligen skrivna så, men det fanns tio rader till han raderat innan jag såg som fick inehållet att ändra betydelse från svart till vitt. Han viste precis hur han skulle lägga fram vad. Vilka ord som var nyckel ord som fick mig att tänka i de banor han vill, villka orde det var viktigt jag såg, som gav mig en förvrängd bild av hur verkligheten såg ut. Han var duktig.

      Men hon var inte oskyldig enligt mig. Hon viste hans problem och vad han gjorde. Hon hade koll. Ibland pratade de på henne hemspråk mitt framför mig, blev ovänner höjde rösterna. Säkert om pengar, om hur han stälde till det. Men hon bidrog genom att hjälpa honom hålla mig utanför. Hon såg på medans jag drog in mina barn, ekonomi, liv i ett totalt kaos, och valde att vara tyst.

      Jag borde reagerat kraftigare när han först blev arbetslös. Han hade ju fast tjänst hette det när vi sökte lån till huset, sen när vi var i flytten började han så ett litet frö om att det var ju en projekt anställning och det var inte bestämt hur länge. 2,5 månader senare var han arbetslös för att hans  vik gick ut som planerat och det hade aldrig varit tal om att förlänga enligt arbetsledaren.

      Jag borde reagerat på hans luddiga sjukdomskänningar hela tiden. Där han akut gick på kryckor ena dagen, var ute och joggade dagen efter. Där han blev magsjuk när jag berätta min dotter han träffat på dagen kräkts men blev mirakulöst frisk när jag konstaterat ett par timmar senare hon drabbats av sin mjölkallergi. Eller när han hade ont i halsen och tappade rösten, men kunde prata och skratta ibland, när han glömde. Han letade sjukdomar i sin kropp hela tiden. Han tog allergimediciner mot allergier han troligtvis inte hade, bokade tid efter tid på vårdcentralen för diffusa symptomer som aldrig eller sällan ledde till något.

       Det finns många saker jag borde reagerat mer på, men det var små saker, lite i taget. Lite i taget blev det fler och fler. Lite i taget blev de större och större. Tillslut ser man inte längre det som något konstigt. Det blir vardag av det. Och en som är duktig på att manipulera, vrida systematiskt på någons synsätt kan få en att köpa allt med hull och hår. Och han var otroligt duktig!

Ibland tror jag att jag nog var världens lättaste offer för en man som honom. Jag var så tydlig med vad jag ville ha, behövde. Kom från att ha gått igenom många kaotiska situationer i livet och nu ville jag bara ha lugn och ro. Sökte det där "föraktade svenssonlivet" många är livrädda för. Det var mitt mål. Han serverade det framför mig, familjelivs bilden. Där var inga fel liksom, lite för bra nästan. Det enda som Jag ser nu i backspegeln och tänker jag borde sett var att han hade så bråttom. Ville flytta ihop fort, friade efter bara ett par månader, började köpa möbler till vårt kommande hem innan vi ens hade ett. Men just då såg jag det bara som att han var så säker på att han ville deta, och tyckte i mina naiva tankar det var rätt romantiskt.
Flytten från lägenhet till hus var stort för mig. En dröm som gick i uppfyllelse. Det var jag som hittade huset, det jag ville bo i. Där var renovering som behövde göras men han lova det inte var några problem. Han var ju hantverkare och längta efter något eget att pilla i. Trädgården var inte min grej. Men återigen fick jag till mig att jag inte kommer hinna oroa mig för den. Trädgårdsarbete var ett av hans stora intresse. Jag var nöjd med svaren och oroade mig inte. Jag såg potentialen i huset.
Dagen vi fick nycklarna körde vi dit själva. Första problemet kom direkt, nyckeln ville absolut inte fungera. Vi prova båda dörrarna, alla nycklar som satt på knippen. Efter många om och men lyckades det. Jag gick in i tvättstugan och tände lampan, pang sa det. Det blixtra till i hela huset och sen blev det mörkt. Vi skrattade åt det då. Att det verkade som det inte var meningen vi skulle vara där. Vi fick igång elen igen Blåste upp madrasser vi skulle sova på den där första natten. Hade en elektrisk luftpump som pumpa och när jag var klar och drog ut kontakten stod jag plötsligt med hela uttaget i handen. Drog av uttaget från sladden som det satt kvar i och då sprack slangen. Nåja, tänkte jag, jobbet var ju gjort så. När vi la oss efter ett par timmar visade sig att ventilen lossat så där var inte mycket luft kvar,,,, suck! Natten blev obekväm och min rygg värkte flera dygn efter.
Det blev inte alls som jag föreställt mig den där första kvällen/natten i huset. Nu i efterhand är det mest ironiskt att det blev så. För så blev allt, inte alls som det var tänkt, i alla fall inte av mig. Jag skulle lyssnat på känslan som sagt att det inte var meningen jag skulle vara där. Men jag var där i tre år. Inte så länge kanske, men är man i fel sällskap är även en timme för länge. Alldeles för länge.