Det har gått ett år sen jag fick veta. Eller rättare sagt ett år har gått sen jag började ta reda på vad som hände. Jag minns hur jag febrilt letade genom kontoret. Slet ut papper ur lådor, rev ut papper ur pärmar, försökte tyda kontoutdrag som inte sa mig något. Letade efter något som kunde visa vad som hänt.Tog hjälp av min pappa och började få en tydligare och tydligare bild framför mig. Alla pengar var borta, allt var påväg att försvinna. Huset, bilar, telefoner, allt var bara en illusion och jag hade gått på det.
Jag hittade den där nyckeln som visade att det fanns en postbox. Tog mig dit, öppnade den med hjärtat i halsgropen. "Stängd på grund av obetald faktura". Skylten åkte ner när jag öppnade boxen. Skrattretande ord det där. De hade just då passat in på hela mitt liv. Hela min tillvaro försvann under mina fötter, hitta inget fotfäste längre, allt pga obetalda fakturor. Hur kunde det bli så? Det var ju sinte ens mina fakturor. Men ändå,,,
Så mycket som hunnit hända deta året som gått. Den mest intensiva period i mitt liv. Inte konstigt känslorna inte alltid hänger med i samma rasande fast. De kommer nu en efter en. Säkert lika bra de kommer. Aldrig bra att tränga bort dem. Önskar bara det var mindre jobbigt. Undrar ibland vad P känner, om han känner. Hoppas det gör riktigt jävla ont!

Det är svårt ibland att veta var man ska börja. När folk frågar "vad har hänt" eller "hur är det" låser det sig i huvudet på mig. För det är så långt, invecklat och rörigt så det går ju inte att återge. Det finns korta variationer som egentligen inte säger så mycket. Där är långa variationer som folk egentligen inte vill höra, inte veta. Några har lärt sig. De frågar inte. De vet svaren är övermäktiga så de ställer inte frågan. 

Vet inte själv hur allt började, eller ens när det började. När det kom så långt att svallvågorna nådde mig hade det pågått länge, månader, troligtvis år. Jag fick inte veta förens början till slutet var ett faktum. Fast det var mitt liv fick jag inte veta. Orättvist är bara förnamnet. Har heller aldrig fått  allt i historien klart för mig, mycket är gissningar och antagande. Fått leka detektiv i min egen tillvaro för att försöka förstå vad som föregått bakom min rygg. 

Så kanske finns det ingen början för min del av historien.  Kanske är det så att de första kapitlen av mitt livs bok alltid kommer vara utrivna,  som att de inte angår mig. Det finns kanske bara en mitten. Det är ju där jag alltid befinner mig. Mitt i något. Mitt i kampen att försöka komma vidare.  Inte över men vidare. För hur kommer man över att den man lita på mest,  dela sitt liv med, sina innersta tankar, sin vardag, sin sorg och lycka, bedragit en. Bedragit en på alla sätt som går, känslomässigt,  fysiskt,  ekonomiskt och praktiskt. Sol-och-vårad är det uttryck som beskriver det bäst. Den mest närbesläktade kategorin det kunnat hamna under. Egentligen kvittar det ju vad det benämns som, gör lika ont ändå. Men det blir lättare att greppa om man har en stämpel att sätta på det. Man kommer nog inte över, men vidare ska jag. Vidare från vart det än började, mot vart det än slutar. Men just nu är jag här, i mitten, med det jag lyckats rädda av mitt gamla liv.  Vi har fått både ytliga och djupare sår i själ och hjärta, barnen och jag. Men de kommer att läka. De ska läka. Det får ta sin tid. Jag tänker få ett fantastiskt slut, med eller utan början.