Om han "bara" haft ett spelmissbruk, om jag vetat när vi blev ett par så jag kunnat ha kontroll över ekonomin från början. Om jag fått veta på ett tidigare stadie, när han märkte det gick utför. Om vi hamnat i en skuld som gått att betala av, även om det blivit tufft ett tag,,, hade jag stannat då? En fråga en hel del folk ställer till mig. Även jag själv.
Kanske,,,, om spelmissbruket var allt. Om han låtit mig få veta, om han stått för sitt misstag, varit den som kämpat mest för att ställa det till rätta.
Men det var/är inte hans ända problematik.
Han kunde ljuga sig blå, rakt i ansiktet på mig utan att blinka. Han hade förmågan att manipulera mig, min tillvaro fullständigt, utan att tveka. Han byggde utan problem ett luftslott, lät mig släppa hela min trygghet och flytta in i det. Han målade upp en fantasivärlde för mig, för omgivningen, för alla, och verkar inte ha förmågan att förstå vidden av hur fel det var. Han fick mig att tvivla på min egen känsla för rätt och fel.
Det materiella som försvann var bara saker. Han tog nått helt annat från mig, från oss.
Man måste vara rätt "smart" för att lyckas leva ett så utstuderat dubbel liv. Enligt mig även vara rätt sjuk. Att kunna hålla isär alla lögner, räkna ut vad han ska säga till vem för att bilden han vill folk ska se ska stämma. Att kunna sitta och ljuga avancerade lögner om och om igen utan att avslöja sig själv. Han ljög säkert så han trodde sig själv.
Nej. Även om vi inte förlorat huset, även om inte alla tillgångar varit borta, hade jag aldrig stannat. Hade jag ens misstänkt från början vad han var kapabel till hade jag aldrig släppt honom i närheten av mig och mina barn.
Nej. Jag hade aldrig stannat med någon som när de blir påkomna med ett misstag/ ha gjort fel, flyr ur situationen och inte tar minsta ansvar. Som en kapten på ett sjunkande skepp, som sätter sig först i livbåten och tittar på när passagerarna drunknar.
Jag vet att i hans version låter det som jag är hemsk. Att han drabbades av spelmissbruk och då ville jag skiljas, då blev vi tvungna att sälja huset. Det är hans sätt att uttrycka sig i ett nötskal. Han ljuger inte, han bara väljer att utelämna de vesäntliga bitarna som visar hur historien är egentligen.
Undrar hur många fler som kommer bli drabbade av honom.

Ibland undrar jag ,,,,,
När han kom hem med den där svindyra kaffebryggaren, vem har betalt den? Vems pengar använde han? Var det paret som stått med sitt badkar i vardagsrummet i 8 månader som i praktiken betalt för den?
Eller var det mannen som kämpade för att få sitt garage fixat som stått för den?
Det där galet dyra örhängena han gav mig en dag, bara sådär, var det en ny lurad stackars kund som betalt dem?
Eller den där gången han, bara för att, satte över en större summa pengar på mitt konto och sa jag skulle spendera dem enbart på mig själv. Hade han då vunnit lite och försökte döva sitt dåliga samvete?
Hur många leverantörer eller grossister har stått utan betalning för sina varor, medans han kom hem med en ny laptop till mig. Hur många avbetalningar på bilarna, eller delar av huslånet betald med pengar som inte var var våra, inte var hans att spendera.
En del undrar varför jag inte passa på att ta mer från huset när jag hade chansen. Varför jag hellre stod utan en hel del än ta med mig därifrån.
För att det kändes "stulet". För att jag ville inte göra en nystart byggd på saker som inte kändes ärligt införskaffade. Nej hellre utan då.
Jag minns fortfarande ansiktsuttrycken på flera av dem som kom för att konfrontera P, när de insåg de blivit lurade. Hur en del mjukna när de insåg jag var lika lurad. Hur en del blev ännu argare och nära på hotfulla.
Att veta att en del av de pengar de blivit lurade på gått till "vardagslyx" hos oss fick mig ofta (och fortfarande ) må illa.
Jag undrar om de gånger han var på riktigt dåligt humör handlade om att han just förlorat ännu mer pengar. När han verka tappa humöret för ingenting. När han skällde onödigt mycket på barnen. Var det en reaktion på nya förluster?
En del önskar jag att jag fick svar på, en del är jag glad jag inte vet.
En del önskar jag att jag sluppit någonsin få veta.

Överallt hör och ser jag det. På tv, radio, nätet,,,, överallt gör de reklam för spelande som ska ge snabba pengar. Det är free spins och jätte jackpotts som bara är några knapptryck bort. Bara att bli medlem, sen är snart storvinsten på ens konto. Det sticker i mina ögon. Undrar hur många som fastnar och spelar bort mer än de egentligen har råd med. Hur många redan spelberoende som får vatten på sin kvarn om att det inte handlar om OM man vinner drömvinsten, utan bara om NÄR.
Såklart är inte alla som spelar fast i ett spelmissbruk. Det finns säkert massor som spelar lite grann på skoj, och inte sätter sitt liv som insats på spelandet. Men tyvärr är det allt för många som inte klarar hålla spelandet till den nivån. Som inte håller självdiciplinen.
Jag tänker på hur många anhöriga till "spelarna" som just nu blir drabbade. Hur många fruar, makar, sambos som står inför samma fruktansvärda sitts som jag gjorde för bara några år sedan. Jag undrar hur många barn vars trygghet just nu befinner sig som insatts på nått spel som lovar låga insatser och höga vinster.
Säkert blir inte alla så hårt drabbade som vi blev. Men enligt mig är det inte rättvist att bli drabbad alls. Jag vet det är synd om personen som fastnat i spelandet. Att det är en tragedi. Men personligen har jag större empati för de anhöriga till spelaren. För familj och vänner som i slut ändan ofta får ta mycket hårdare smällar.
Reklamerna lovar att det snart är min tur att vinna, min tur att få den stora vinsten som kommer ändra allt. Jag mår illa när jag ser dem. Undrar hur mycket, de som försöker, förlorar på vägen till "sin tur". Undrar hur många fler ovetande fruar som riskerar förlora hela sin tillvaro, det just nu finns där ute.
Alla anhöriga som drabbas har inte samma tur som jag tyvärr. Även om jag drabbades hårdare än många andra så hade jag turen att ha tillräckligt många runt mig som hade möjlighet att fånga upp mig, fånga upp oss. Min tur i oturen.
Efter en viss gräns av spelande så är det precis tvärt emot vad reklamen säger. Då finns det bara höga insatser och låga vinster.

Det har nu gått två år sen vi lämnade allt och började om. Bara två,,,, har det verkligen hunnit gå så lång tid? Ibland känns det som det var igår. Ibland som det var ett helt annat liv. Bara två ynka galet långa år.
Allt är så mycket bättre nu. Deta året avslutar vi på topp. Eller i alla fall en högre topp än förra året. Vi har ett mycket bättre läge just nu. Ett stabilare läge med bredare marginaler. Länge kändes det hopplöst, trögt och tungt. Sen trillade ett par bitar på plats, och plötsligt började saker och ting rulla på i en annan riktning, rätt riktning.
Vi har fortfarande många bollar i luften. Bitar som inte är klara. Men vi står stabilare på marken nu. Vi blundar inte längre för det som är kvar. Vi ser dem och är medvetna, men kan hantera det. Stor skillnad. Att inte längre slås omkull av varje motgång, varje vindpust, utan stå kvar och känna att det går. Vem hade kunnat tro det.
Deta året väger de positiva händelserna över de negativa. Vet inte om de är fler, men de väger definitivt så mycket tyngre.
Jag har länge kunnat rabbla en massa saker jag ansåg mig ha förlorat. Massa saker jag kände han spelat bort. Nu börjar jag kunna se saker jag faktiskt vunnit i allt deta. Saker som jag kanske aldrig fått upptäcka om allt deta inte hänt. Eller så är det helt enkelt så att jag har börjat bli bättre på att focusera på positiva bitar i livet. Låta det bra ta större plats än det dåliga. Mycket större plats.
Du börjar bli en parantes i mitt pågående liv. En bit av historien som inte längre har så stor betydelse. Så klart kommer det alltid finnas där, vad du gjorde mot oss. Men bara som en väldigt liten del längst in i en hörna. En del som inte längre drar nån energi från mig längre. Underbara känsla.
Du är inget
Jag är stark, lycklig, fri!

-Oroa dig inte,,, du kommer träffa "den rätta"du med nån dag.
Den rätta
Oroa dig inte,,,
En kommentar jag fått höra mycket senaste året. En kommentar som fick mig att fundera på vad att "träffa den rätta" i livet egentligen betyder. Eller i alla fall vad det betyder för mig. För jag tror jag redan har det,,,
Tre gånger har jag träffat rätt och äkta gränslös kärlek. Vid mina döttrars födsel. De värdefullaste jag har, som jag ägnar mitt liv åt att vara mamma till. Som ger mig så mycket tillbaka. Mina fina, som jag är aldrig vara en dag utan.
Jag har träffat vänner som gett mig mer stöd och hjälp genom kaoset än man egentlugen hade vågat hoppas på. Som sett till att jag inte trillat igenom. Som hjälpt mig med allt från kläder, möbler, praktisk hjälp i flytten osv, till mentalt stöd och orkat lyssna på mig när jag behövt ha nån som lyssnat. Kan man träffa mer rätt vänner än så?
Jag har vänner jag inte pratar med varje dag, varje vecka eller ens varje månad. Som jag ändå vet jag kan ringa mitt i natten om jag behöver hjälp, och de hade funnits där som det mest självklara i världen.
Jag har vänner som jag under många år bara haft sporadisk kontakt med. Inte av någon annan anledning än att våra liv gått åt olika håll, som plötsligt öppnar sitt hem för min minsta när jag måste jobba ob tider. Inte för att det måste. Bara för de har möjlighet och vill. För mig är det att verkligen träffat rätt personer i livet.
Vänner jag har fått under livet har ofta varit väldigt olika varandra. Jag har kommit nära någon i en grupp av folk, någon i en helt annan. Kanske är det det som är min vinst i deta. Att han någon som kan ställa upp med vissa saker, någon med nått helt annat. Tillsammans har de gjort min värld hel igen, ett steg i taget. Kan det bli mer rätt än så?
Eller måste "den rätta" handla om en partner, pojkvän/flickvän? Ibland låter det som folk säger att jag säkert kommer träffa någon, som att de försöker visa medlidande med att man är ensam. Tack, men det behövs inte. Jag är själv, inte ensam. Jag har känt mig mer ensam ibland i förhållande än jag gör nu som singel. Sanningen är att mitt liv är så fullt av underbara människor att jag är inte säker på att rollen som pojkvän hade fått plats.
Det är inte alltid lätt att få ihopa saker. Mycket i samhället bygger på att man är två. Som att det är normaltilståndet, och är man själv är det något man bör försöka ändra. Men egentligen borde det vara tvärt om. Att samhället var gjort för en och en, är man två är det liksom bonus.
Så jag oroar mig inte. Jag har träffat den rätta flera gånger om i mitt liv, och jag är mer än tacksam för det. Jag är själv men har massor av vänner jag delar mitt liv med på olika sätt. Om jag någon gång får en pojkvän ingen får tiden utvisa. Men just nu trivs jag alldeles utmärkt som det är.

För ett tag sedan när jag bläddra i min kalender slog det mig, snart dax igen. Det har snart gått ett år till. En liten ilande känsla av obehag for genom mig, men försvann rätt fort. Skönt! I år blir det inga problem tänkte jag. Säkert kommer jag vara medveten den dagen att det är just den 26e november, dagen som symboliserar så mycket för mig, men inte mer än så. Varför skulle det liksom. Jag har ju kommit så långt på vägen. Lever ett helt annat liv, har blivit en annan person. Så varför skulle det bli jobbigt? Den den tillhör ju det gammla, det förflutna, det avslutade.
Men ändå,,,
Ju närmare jag kommit desto mer har den där känslan gjort sig påmind. Skurit igenom den nya styrkan som omger mig. Den har knackat på min axel och velat påminna mig om den jag var innan. Den som önskade saker som höll på att gå i uppfyllelse. Den som levde i en bubbla någon annan blåst åt mig. Den person som trodde hon var precis där hon ville i livet men inte insåg någon annan höll i trådarna. Och fast jag verkligen inte vill se är det svårt att låta bli att snegla. Även om det inte är lönt. Även om det inte ger mig någonting. Även om det mest för mig att bli frustrerad, förbannad och irreterad.
Förra året önskade jag att det ska komma ett år då jag inte vet exakt vad jag gör dena datum. Trodde jag var nära i år. Jag har ju så mycket bättre nu. Jag trivs med mitt liv, har nya vägar i livet framför mig att gå, nya möjligheter som väntar, och jag tycker det är underbart. Varför skulle det gammla påverka mig nu, finns ju ingen logik alls. Men nu vet jag att det året inte är i år. Lika bra att erkänna för mig själv och gilla läget.
Jag får dras med mina hjärnspöken i år också. De som påminner mig om att jag en gång för läääänge sedan den 26 november trodde att jag började mitt dröm liv. Nu vet jag allt var en bluff. De påminner mig om att flera år i rad var den 26e november dagen något började. Nu känns det som att just den datumen står för att något tog slut och dog.
Men jag gillar läget. Låter dem påminna mig. Påminna mig om att inte ta något förgiftning. Om att jag har kvar allt som verkligen betyder nått, mina barn. Påminna mig om att allt jag verkligen förlorat är saker och personer jag ändå inte vill ha mitt liv. Mitt nya liv. Då blir det mer okej att gilla läget. Att det känns. Hjärnspöken finns där, men dom ler lite mer mot mig i år. Så jag ler tillbaka, håller huvudet högt, och fortsätter framåt, den enda väg som finns.

Fick höra något häromdagen som fick mig att reagera. Eller rättare sagt, jag ville reagera. Men ni som känner mig vet att ibland tar det galet lång tid innan den där reaktionen kommer. Jag blir ibland ställd i situationen, blir irreterad men säger inget just då. Måste grubbla lite. Älter det med mig själv. Och sen plötsligt vet jag vad jag borde svarat,,,, Men då är det lite sent. Så nu kommer det här istället, för någonstans måste jag få ur mig det.
En eftermiddag i stan. Träffar på en vän jag känner lite grann. Egentligen ingen nära vän eller så, mer en kompis kompis. Men vi börjar prata, sätter oss på ett café och pratar om allt möjligt. Jätte trevligt. Vi kommer så småningom in på mitt liv, allt som hänt. Det gör mig inget att hon frågar om det. Jag är stolt över var jag idag står, trotts all kaos som varit. Hon berättar hon läst min blogg, att hon tänkt så mycket på oss. Sen kommer det som gjorde mig ställd.
-Det måste vara hemskt att ens barn ska behöva uppleva nått sånt som man råkat ställa till med! Det måste kännas som ett jätte misslyckande som mamma att utsätta sina barn för det. Att de ska behöva se sin mamma ledsen och uppleva den tiden måste kännas jätte pinsamt.
- Hmmm,,, nja kanske inte riktigt så,,,,
- Men det måste det ju! Det är ju inte meningen barn ska behöva va med om nått sånt. Nä jag förstår om du tycker det är jobbigt vad du blivit tvungen att låta dem vara med om deta.
- Absolut jobbigt men kanske inte så direkt.

Nu önskar jag jag svarat annorlunda. Så här kommer det. Ja det kändes jobbigt att mina tjejer fick uppleva deta, men känner mig inte alls misslyckad. De har sett att man kan bli av med allt man tror är viktigt, och ändå klara sig. De har sett mig ledsen och förtvivlad, och de har sett mig ta mig igenom de känslorna och bli glad och må bra igen. De vet nu att det inte är katastrof att bli ledsen, tvärt om, det är viktigt att släppa ut känslorna så man kan gå vidare. De har lärt sig att livet kan vända snabbt. Att det inte alltid blir som man plannerat. Men också att det faktiskt kan bli bra ändå, till och med bättre! De har fått uppleva en mamma som inte ger upp utan kämpar för att hålla ihop familjen i en kris, som inte acceptera att vi splittrades. De har lärt sig uppskatta bra dagar, för de vet hur dåliga käns. Så klart jag önskar de sluppit allt deta. Men det kan jag inte ta bort. Men jag är stolt över att jag kunnat visa dem att det går att ta sig igenom kriser, hur svårt det än kan verka. Och jag hoppas de bär med sig den känslan genom livet, att det är alltid värt att kämpa för de man älskar. De har sett mig be folk om hjälp, och att folk ställt upp och funnits där. Med stora och små saker. Så de vet att vi har folk omkring oss som stöttar oss. Att det är okej att be om hjälp, och att fler än man tror faktiskt vill hjälpa. Det har sett hur viktigt det är att vara rädd om sina vänner, för en dag kan man verkligen, verkligen behöva att de finns där.
Det skulle jag ha svarat.
Jag vet du kommer läsa deta, så nu vet du mitt riktiga svar. Bättre sent än aldrig liksom. Jag önskar ingen gå igenom allt jag gjort. Men när jag tittar bakåt och funderar på om jag gjort vad jag kunnat för att mina barn ska ha det så bra det går, så är jag tvärsäker. Jag gjorde allt jag kunde för dem, och jag vet att de vet det!

Stressar, skyndar. Massor att görs. Måste hinna allt åt alla. Alla körningar, alla matlagning, alla handlingar, alla tvättar.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare,,,,
Jobbar, städar, plockar undan, viktiga samtal som inte får missas. Blöjor ska bytas, sagor ska läsas, diskutioner ska föras.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare,,,,
Trädgård som måste fixas, läxor som ska läsas, dagis lämningar, hämtningar, sopor ska tömmas, kläder ska handlas, hunden ska komma ut.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare.
Gräs som måste klippas, barn som ska tröstas, barn som ska nattas, skador som ska blåsas på, nallar som ska lagas.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare.
Möte som det måste närvaras på, planer som ska läggas och följas, mediciner som ska kommas ihåg, samtal som måste ringas.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare.
Tvätt som måste vikas, tårar som behöver torkas, bilen som ska tankas, disk som ska diskas, barn som behöver mamma tid.
Snubblar, reser mig, skyndar vidare.
Man väljer inte själv hur länge man orkar. Ibland kommer stoppet som en smäll, ibland långsamt smygande. Man vet det kan hända men ignorerar tanken. Särskilt när man är själv med allt, med allt ansvar. Man viker sig dubbel flera gånger om, för att försöka tillgodose allas önskningar, allas behov, allas utom ens egna. Hade man kunnat välja hade ens ork räckt i det oändliga, utan att behöva återhämtning. Men man kan inte välja. Så det är bara att köra. Bara att snubbla,,,,
resa sig,,,,
Skynda vidare.