Den där tröttheten som ingen förstår, om de inte upplevt den själv. Som dränerar en totalt, som man inte kan sova sig fri från. En del bara förstår inte, och det känns ibland omöjligt att förklara.
Fysisk trötthet förstår alla. Den är självklar. Jobbar kroppen fysisk blir man trött, behöver återhämtning, villa. Ingen förväntas kunna springa ett maraton utan att ha fått träna upp sig. Ingen tror någon ska ka kunna lyfta de tyngsta vikterna på gymmet, man måste börja med de små och jobba sig uppåt, sakta och lugnt, utan stress. Tar man i för hårt får man ofta höra kommentarer från omgivningen om att ta det lugnare, sänka ribban, akta så man inte skadar sig. Det är naturligtvis så man ska göra.
Men de psykiska utmaningarna ska man fixa utan träning, utan förberedelse, och ofta utan återhämtning under tiden. Kommentarerna är ofta helt annorlunda. Det är bara att bita ihopa och stå ut, du är stark, du fixar deta, det är bara till att fostra så ska du se att det löser sig. Samtidigt ser man hur de drar en lättnadens suck de slipper. Hur de klappar en på axlen och sen vänder sig om och tackar sin lyckliga stjärna det inte är dem. Skönt för dem, nästan ett hån för mig.
Jag har börjat löpträna. Det går sådär helt ärligt, men fortsätter ändå. Har insett jag är mycket bättre (eller lite mindre dålig kanske) på att springa inne på löpand, än ute i naturen. Först fatta jag inte alls. Hur kunde jag klara nästan 3ggr så långt inne jämfört med ute. Frustrerande. Men nu fattar jag. Inne stället jag in på exakt hastighet och motstånd. Jag ser exakt hur långt jag kommit och hur fort och kan välja att öka eller sänka. Ute går jag ut för hårt, börjar o för högt tempo. Kommer inte så långt innan det bara tar stopp. Så gör jag i alla situationer jag inte kan styra och kontrollera. Jag satsar allt och kör så det ryker tills det tar stopp. Problemet är att när när jag springer för fort ber folk mig sakta ner, när jag kämpar med all kaos runt mig ber folk mig fortsätta. Där finns inget motstånd att sänka, ingen fart att dra ner, bara folk som står bredvid och tittar på, som hejar på och andas ut att de slipper. Och när det vid enstaka tillfällen blir lugnt, stilla, har de svårt att förstå jag behöver hämta andan. Men jag är inte född med superkrafter. Jag blir trött som alla andra, fysiskt och mentalt,,har bara inte samma möjligheter till återhämtning som många andra.
Jag önskar ingen den känslan av trötthet som kan komma över en från ingenstans. Den som gör att man inte orkar ta ett steg, eller ens prata. Men jag önskar fler förstod, för man orkar inte ens förklara. Ibland kommer det några timmar, ibland några dagar. Man styr inte, man väljer inte. För hade man kunnat välja hade det inte hänt någon.
"Tänk att du orkar allt deta". Den meningen har jag hört otaliga gånger. Och det finns färdigskrivna svar till den kommentaren. "Ja men det funkar, det brukar lösa sig, inga problem" . Det är vad folk vill höra. För vem vill höra vad man verkligen tänker,,,,,
"Jag orkar inte, har bara inga alternativ".

Jag är en sådan som lätt blir sentimental, nostalgisk , ibland onödigt mycket. Jag samlar minnen i saker, prylar. Som att minnena försvinner ifall sakerna gör det. Så jag har genom åren sparat många saker som blivit svåra att göra av med. För ett tag sedan började jag rensa bort en massa sådana saker. Det gick över förväntan. Mycket onödigt som bara låg, åkte i däckar till tippen. Men en sak blev omöjlig att slänga, min brudklänning.
Inför bröllopet fick jag den uppsydd. Den var precis som jag ville ha den. Vid varje provning tog den mer och mer form tills den växte fram till just min klänning. Så mycket drömmar och förväntningar den bar på redan före bröllopet.
Sen kom dagen det var dax att använda den och jag kände mig så nöjd, kände mig så fin. Trotts allt som hände efter var det en dag/ kväll full av lycka. Jag viste ju inte då att allt bara var en charad. Så jag tyckte det var en dröm som blev sann.
Efteråt syntes spår på dess fåll efter hur roligt jag haft. Lite fläckar där den släppa i marken och golvet under festen. Spår som gav den ännu mer liv och identitet. Den hängdes upp längst in i min garderob, och när jag såg den ibland kunde jag inte låta bli att le över vilka känslor och minnen den gav mig.
Sen kom smällen. Och under tiden ändrades min syn på den helt. Energin i den blev en helt annan. Plötsligt blev den en påminnelse över hur lurad jag blivit. Hur manipulerad han lyckats få mig. Den började göra ont att se, och ändå omöjlig att slänga. Som att känslorna och energin den nu hade var tung som bly och omöjlig att lyfta. I 2,5 år har den legat hopa tryckt i en påse i en hörna av mitt kök. En blå påse. Den har flyttats runt flera gånger när jag damsugit eller tvättat golven. Har sagt flera gånger att jag kommer göra mig av med den när jag är redo, men helt ärligt började den där påsen nästan bli en del av möbleringen. Som att jag var tvungen att hålla kvar vid något som påminner mig om hur långt jag faktiskt kommit. Och för att se det var jag tvungen att ha nått från start rutan. Samtidigt grorde det ont ibland att se den. Att sälja den kändes omöjligt. Ville inte någon annan skulle starta sitt liv tillsammans i den klänningen med så mycket negativt energi.
Så plötsligt kom det perfekta tillfället. Sen länge hade vi varit några stycken som anmält oss till the color run . Som en kul grej. Ta sig runt 5 km och längs vägen slängs det ut färg på en. Är lika galet som det låter, men rätt kul. Man skulle ha så vita kläder i början som möjligt och vara så färgglad när man kom i mål som möjligt. Efter att studerat bilder från föregående år förstod vi att det var lite en grej att springa i tyllkjol. Så vi beställde från nätet och planerade inför loppet, när det slog mig kvällen innan att det kändes som ett perfekt sätt att ge klänningen ett ordentligt avslut. Plötsligt var jag tvärsäker , drog på mig klänningen och drog fram en sax, klippte av den i lagom längd så den skulle gå att röra sig i. Perfekt!
Där var mängder av människor som skulle springa, och majoriteten hade någon form av kul outfit på sig. Det var tyllkjolar, duschmössor, knasiga peruker och massa annat, så att stå där vid starten i en avklippt brudklänning stack inte ut så mycket som det låter. Det var fantastiskt kul. Stämningen på plats var så rolig och så glad att man kunde inte låta bli att ryckas med. Min plan från början var att gå loppet, men fick för mig i sista sekunden och testade att springa det. Och till min stora förvåning lyckades jag springa hela vägen utan att gå. Seger! Jag är i bättre form än jag var innan P. Seger! Jag tog något som varit så stor symbol för all tragedi som hänt och lät den inte bara bli nersprutad med färg, utan hade fantastiskt kul i den. Medaljen jag tog emot i målet står för hur långt jag kommit både fysiskt och psykiskt, längre än jag själv trodde.
Den är fortfarande inte slängd, men av en helt annan anledning. Nu ler jag igen när jag ser den. All negativ energi är borta, och den är igen fylld med skratt och roliga minnen. Den ligger fortfarande i en påse, men nu för att inte färga av sig på annat. Den är kvar för att jag väljer att ha den, inte längre för att jag inte kan slänga den.
Seger,,,,
En liten, men den räknas!

För bra för att vara sant.
Så var det.
När vi träffades kunde jag knappt fatta hur det kunde vara så. Vi tänkte så lika, ville samma saker, resonerade på samma sätt. Synd det bara var ett spel från hans sida.
Vi var så överens om vad vi ville. Vad jag än sa jag önska för framtiden, var det vad han ville också. Vi hade en lång lista av gemensamma mål.
Synd det bara var på riktigt för mig.
Saker som var viktiga för mig, som jag ville ha/göra, visade sig vara precis vad han också ville. Helt otroligt.För bra för att vara sant.
Hur kan man inte falla för det. Att någon ger en precis det man säger man önskar, håller med en i alla ens resonemang och har exakt samma framtidsplan som en själv.
Synd det bara var en illusion han lät skapa. Ett luftslott han lät mig flytta in i och sen övergav.
Allt för att hålla sin egen fasad uppe. För att lyckas dölja sin verklighet för omvärlden. För att ta sitt dubbel liv och missbruk till nya nivåer, lät han mig får vara en bricka i sitt sjuka spel. Jag trodde vi tillsammans hade huvudrollen i vår värld. Synd det bara var ett spel. Nu vet jag att jag bara hade en biroll i hans snedvridna värld. Allt för att hålla sin image. För att fortsätta kunna duppera sin omgivning. Och utan att veta det spelade jag rollen perfekt. För perfekt.
Synd det var verklighet för mig. Att jag trodde på det.
Men aldrig mer. Aldrig mer något annat än huvudrollen i mitt eget liv. Aldrig mer låta någon använda min tillvaro för att rädda sin egen. Det svåra är att veta var gränsen går, att våga lita på sitt omdöme igen. Som att jag byggt en så kraftig mur runt min värld för att stänga ute det jag inte vill ha där. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska kunna öppna den lite, släppa in lagom mycket, utan att den rasar helt igen och jag hamnar under ytan igen. Svår balansgång, som nog kommer ta tid. Men det får det göra.
Det började för bra för att vara sant, och slutade i så stor kattastrof, att en del knappt tror det är sant.
I fortsättningen tror jag lagom är bäst.

Jag borde inte bli förvånad, att det finns fler personer som P i världen. Att det finns fler som samvetslöst tar sig fram i tillvaron på andras bekostnad. Personer som är så bra på att hålla uppe en fasad att den inte rämnar ens när majoriteten av omgivningen genomskådat den. Jag borde ha full koll på att det finns fler som vet vad de ska säga för att låta trovärdiga, som vet vilka delar de ska visa upp och inte, som är mästare på att undanhålla rätt detaljer för att få en historia att skifta färg från svart till vit.
Jag borde inte bli förvånad att jag inte är den ända som låtit mig manipulerad av sådana. Som blivit förblindad av den lögn de målar upp så att verkligheten runt om verkar tveksam. Jag borde inte inte förundras över att de lyckas glida framåt i samma verklighet vi andra kämpar oss igenom.
Men jag blir det.

Kanske för att P tagit mycket från mig, men inte min vilja att tro gott om människor. För att jag blev av med så vansinnigt mycket , men inte min önskan att han var ett undantag från det normala. Kanske för att jag fått behålla delar av den godtrohet som säkert satte mig i hans klor från första början.
Jag tänker inte sluta tro gott om folk, men tänker bli bättre på att lita på min instinkt när det känns som något inte stämmer. Känslan som berättar att något inte står rätt till. Jag tänker inte ge dem chans på chans att bevisa de är ute efter att utnyttja min styrka, ork, energi, i jakten på att hoppas hitta belägg för att det är ett missförstånd. Nej tack.
Jag har tvingats ta så många konsekvenser av någon annans handlande, att jag inte har mer marginal att ge på. Jag borde inte bli förvånad, men det är en del i min personlighet jag fått behålla, att jag tror gott om de runt mig, tills de bevisar motsatsen. Men bevisas motsatsen har jag ingen energi att lägga på en sådan person. Ingen ork, ingen vilja, ingen lust. Det är den stora skillnaden mot innan. Och innerst inne är jag gannska nöjd med den skillnaden.

Det är svårt att vara objektiv och opartisk ibland. Att tvingas se saker ur ett perspektiv lite från sidan. Inte blanda in sina egna känslor, tankar och önskningar. Vad är rätt? Vad är juridiskt rätt? Moraliskt rätt? Känslomässigt rätt? Hur ska man veta?
Umgängesrätt, vems rätt är den? Är det hennes behov i focus, så behöver hon inte det just nu. Hon har inget behov av att träffa någon som i nuläget är en främling,,, eller?
Argumenterar med mig själv, mot mig själv, om mig själv. Så klart har hon rätt till båda, men båda har även skyldigheter jämtemot henne. Jag gör, och har gjort, mer än min beskärda del av ansvaret. Vad har han gjort? Hade det gett henne nånting i dagsläget, eller bara gagna hans behov? För jag vägrar låta henne vara nån sorts "ego bosst trofé" åt honom.
Det kommer ju att komma, så klart, självklart. Men är det inte hennes behov I centrum som är viktigast? Att om något ska tillföras i hennes liv så är det för att det kan ge henne nått positivt, berika henne, utveckla henne. Bör det inte finnas krav på någon som vill ta ett steg in i en liten litens liv? Det tycker jag.
Svåra frågor, många funderingar, tankar, vänder ut och in på mig själv. Hur ska jag som blev hårdast drabbad hålla mig objektiv? Men jag gör mitt bästa och hoppas liten kommer förstå varför jag väntade.
För att jag är rädd om dig.
För att jag gör det jag tror du mår bäst av.
För att jag älskar dig.

Det går bra nu,,, faktiskt.
Trivs på mitt nya jobb. Börjar känna igen mig själv i min yrkesroll, engagerad, känna arbetsglädje, viljan att göra skillnad, förbättra. Länge sen jag hade energi till den biten, men den är tillbaka.
Det går bra nu.
Är igång med träning, äntligen. Har alltid varit en viktig bit för mitt mående att träna fysiskt. Nu är jag igång. Mest för mitt mående, men skulle de ge fysiska resultat hade det varit underbart. Också en bit av mitt gammla jag som trängt igenom upp till ytan igen.
Det gör bra nu.
Är i fas med mina studier. Det går sakta men säkert. Känns så skönt att känna jag fixar den biten,,, trotts allt runt mig. Det gör mig starkare för var kurs jag klarat.
Det går bra nu.
Med det mesta. Har så länge varit tvungen att focusera på jobbiga saker. De gick liksom inte att nonchalera eller bortse från. Men nu äntligen börjar fler och fler område i livet faktiskt gå bra, riktigt bra, tog bara lite tid att inse det.
Det går bra nu, och ska bli ännu bättre!

Nu kommer jag vara lite tjatig, men deta är ju faktiskt min blogg, så jag förbehåller mig rätten att tjata om vad jag vill. Blev lite upprörd när jag satt och bläddra i en tidning idag på min rast.
Det händer fruktansvärd saker runt om i världen, både stora och små, på nära och långt håll. Mitt i en tidsperiod när detta är extra tydligt, är mittuppslaget i en tidning ägnat som en annons åt att locka folk till att spela mer online. En extra fakta ruta finns också om hur man kommer igång att bli en spelare. Det sticker i mina ögon. Hur kan deta få ta upp mittuppslaget som att det är super viktigt.
Jag tänker att man gör ju inte reklam för cigaretter, för det är farligt. Receptbelagda mediciner får man inte göra reklam för. Och alkohol får man visserligen göra det för, men under särskilda regler. Men för spel som är ett av de stora beroendena får man göra hur mycket reklam som helst. De vill man ska registrera sig snabbt så far man massa gratis free spins och gratis spel. Hur ofta kan man gå till systembolaget och hämta gratis sprit om man registrerar sig som medlem där? Hur ofta får man extra medicin på köpet om man hämtar ut på recept? När sålde de cigaretter senast med erbjudandet köp 3 betala för 2? Det gör man inte, för det kan bli farligt. Men det är inte alla som köper sprit som blir alkoholister, inte alla som hämtar ut receptetbelagda mediciner som blir missbrukare. Rökning har ju absolut sämre odds,,, men ändå, alla fastnar inte. Men för alla de som riskerar fastna, för alla med en svaghet för missbruk, för deras säkerhet lockar vi inte fler till att supa eller trycka i sig piller. Men för de som vill spela rullar vi ut röda mattan. Ger exempel på hur lite folk satsat i i jämförelse med hur mycket de vunnit. Alla fastnar inte, men för de som gör det applåderar vi med hyllningen "plötsligt händer det, det kan va din tur idag"
Jag har gnällt om reklam för spel förr. Jag är säkert lite överkänslig för deta ämne. Men jag känner jag har befogad anledning att vara det. Undrar hur många fler där ute som ser det från mitt håll?

Många lockas att se läskiga/obehagliga filmer. Medans man tittar lever man sig helt in i den. Känner med roll karaktärerna, tänker sig in i "om det hade varit jag,,,,". Man tänker att man aldrig själv skulle kynna levt som vanligt igen om man upplevt samma. Efteråt tänker man lite på det mellan varven, men graden av obehag dämpas, bleknar, sjunker. Med tiden bleknar det mycket, man minns plötsligt bara de "stora" bitarna av storyn. Man rekommenderar kanske till andra att den var bra/läskig men kommer inte helt ihåg varför, bara att man kände så när man såg den. Livet går vidare, det var ju bara en film. Inget man gick igenom på riktigt.
Så var det nog med mitt kaos också. Folk följde det på avstånd och led med mig. De var fantastiska. Stöttade mig på alla möjliga och nästan omöjliga sätt. Utan er hade jag aldrig kommit så här långt. Som ett jätte hinder jag inte kom över själv, men som de drog mig över. Det var ingen som tyckte det var märkligt jag inte orka saker jag orkat innan. Eller ville saker jag velat innan.
Men livet har gått vidare för oss alla, men på olika sätt. Minnet av allt som hände blekna för många, men inte för mig. Känslorna som svalkade då har naturligtvis lagt sig för alla,,,, men de finns kvar tydligare för mig. Det är så det ska vara. Livet ska gå vidare. Alla ska vidare, även jag. Men skillnaden är att jag har inte upplevt känslorna från sidan om, jag var mitt i stormens öga. Jag har inte sett, hört, och fått till mig historian i 2a hand. Jag var där, mitt i skottlinjen. Det har förändrat mig, på gott och ont. En del sidor hos mig har blivit så mycket bättre och starkare. En del andra har blivit svaga punkter jag inte vill trycka på för det gör för ont. De flesta förstår det, lika mycket som jag förstår dem. Mina underbara vänner. Var hade jag befunnit mig utan er!
För en del är det svårare. Det är ju länge sen de "såg filmen" och de kanske inte ens såg hela. De anser att gå vidare och komma framåt betyder att gå tillbaka till den jag var förut. De tycker att komma över innebär att man ska glömma och förtränga det som hänt. Och om det är så att jag inte fixar en del evangemang för de triggar igång jobbiga känslor så är det okej, bara det inte är deras evangemang jag hoppar över. Bara det inte påverkar deras liv, deras önskemål eller förhoppningar så är det okej. Ledsen att mitt röriga liv påverkar andra ibland,,,
Jag menar absolut inte att jag vill folk ska gå runt och tycka synd om mig. Absolut inte. Så klart vill jag att alla, även jag själv ska komma framåt och vidare. Men bli inte besviken för att jag förändrats. Bli inte förvånad över att jag inte fungerar på samma sätt längre. För många av mina nya sidor är bättre än de gammla. Låt mig hålla mig borta från mina svaga punkter, även om det alla sådana, inte bara andras. Jag har kommit så här långt, och tänker komma längre. Och eftersom mitt sätt fungerat hitintills tänker jag fortsätta så, oavsett om jag trampar nån på tårna ibland eller inte,,,