Jag har förändrats. På massa olika sätt har jag förändrats. En del bättre en del sämre. Det är jobbigt ibland att inse det. Har tänkt så många gånger att jag vill hitta tillbaka till mig själv. Men nu vet jag att den jag var inte finns mer, så hon går inte att hitta. En del sidor är bättre, starkare och dem gillar jag. Blir förvånad själv ibland över hur jag reagerar i en del situationer. Kan bli stolt när jag själv ser det. En del andra sidor som dyker fram har jag svårare att acceptera. Blir frustrerad över känslor som kommer som jag inte känner igen. Kan sakna det synsätt på världen jag hade innan. Bilden jag hade av livet var enklare då, ytligare.
Men svårast är när andra inte förstår att man ändrats. Eller som inte vill förstå. Som inte ser. De som tycker jag ska passa in i samma fack jag alltid befunnit mig i. De som inte förstår att mina marginaler är smalare, min tolerans mindre, min stubin kortare. De som tror man kan bli totalt överkörd av livet och ändå stå kvar utan att blinka. Det fick mig länge att känna mig obekväm. Som att det är fel på mig som ändrats. Det fick mig att känna mig trasig och sönder. Men det är jag inte. Det vet jag nu. Tvärt om. Kanske är det först nu jag är riktigt hel.
Det är mycket jag önskar vi sluppit gå igenom och uppleva. Massor jag önskar vi sluppit veta, fått sett, fått höra. Det finns många möten jag önskar vi inte varit tvungna att ha, många samtal vi gärna varit utan. Men vi har gjort det. Vi har gått igenom , sett, hört och upplevt allt, och det har ändrat oss. Det har ändrat mig. Och den jag blivit kan jag helt ärligt säga jag är rätt stolt över. Så jag letar inte längre efter vem jag var. Jag ser fram emot vad tiden visar att jag blir.

     Jag har börjat plugga. Hastigt och lustigt fick jag för mig att söka till utbildning och kom in. De flesta runt mig har tyckt det är kul och kommit med positiva kommentarer. Men en del har varit negativa. Du som redan har så mycket? Ska du verkligen ta på dig mer? Är det verkligen lämpligt? Borde du egentligen göra deta? Ja, det borde jag faktiskt.

    För länge sedn( i ett annat liv käns det som) var jag på en föreläsning om ledarskap. Han som höll det drog en paralell som fastnat i mit huvud. Han sa att precic som de på flygplan instuerar att vid en nödsituation ska man ta på sin egen syrgasmask först, innan man hjälper andra, precis så ska man tänka i livet. Vid en kris måste man se till att hålla ihop själv först, annars är man ingen nytta för sin omgivning. Deta har jag tänkt massa gånger. När allt var kaos och det kändes som livet rasade gjorde jag en del grejer andra hade svårt att förstå. Jag blunda för deras oförstående och mummlade "syre till mig själv först.

    I över två år har mitt liv handlat om att finnas till för alla andra. Att lyckas reda ut problem någon annan skapat, som någon annan satt mig i. Jag har fått kämpa med konsekvenserna av någon annans missbruk. Orättvisan finns det inte ord för, så jag ska inte ens försöka beskriva det. Det fanns inte utrymme för mig själv någonstans.

     Att plugga handlar bara om mig. Det blir säkert stressigt, men det är stress jag själv valt. Det är stor skilnad. Att reda ut andras stress, eller sin egen. Helt säkert kommer det bli tufft. Men det är är konsekvensen av mitt eget val, inte någon annans. Stor stor skillnad. Kan nästan se fram emot att känna av stressen från något som för en gångs skull är mitt eget "fel". Svårt att föklara, men det ger mig en känsla av att jag åter igen är i kontroll över mitt eget liv. Att göra något bara för min egen skul, för att jag vill, för att jag kan.

    Jag vill ha nya referenspunkter i mitt liv. Vill inte att allt ska handla om tiden före eller efter huset, före och efter P.  Kanske om ett par år tänker jag automatiskt tillbaka på före och efter jag pluggade? Kanske öppnar deta möjligheter som jag annars stått utan.

    Deta är mitt sätt att ge mig själv syre. Att utveckla mig själv. Att lägga tid på något som bara är för mig. Mitt mål är så klart att lyckas. Men även om jag skulle misslyckas så är det mitt misslyckande, pga mig själv. Och även det hade på någotvis varit en seger. Att skapa mina egna konsekvenser.

    Fast jag ska klara det! Det ska gå, bara för att jag kan.

Jag har inget att dölja. Mitt liv är inte hemligt, varken före, under eller efter min tid med dig. Jag skriver inget som inte är sant, som inte hände. Så jag har inget att skämmas för eller försöka undanhålla. Varje ord är en sanning, min sanning, från mitt håll, jag bara,,,,,
I tio minuter hade du insyn i min värld. Oinbjuden. Du valde att ta ett steg in utan att fråga.
Det är inte vad du sett som stör mig. Inte vad du fick tillgång till under en kort stund. Det är din attityd som skrämmer mig. Din oförståelse för att jag inte vill ha dig nära. Din spelade oförståelse. För vist är den spelad? Inte kan du på allvar tro jag vill ha dig i närheten? Inte kan du väll tro jag skulle vilja ge dig tillgång till min vardag? Eller har du spelat din roll som offer så länge och så bra, att du tappat greppet om vad som är sanning och vad som är lögn?
Det du sett hade du säkert kunnat hitta ändå om du ansträngt dig lite. Så ingen större skada sked där. Men tanken på att du inte har förstånd till att respektera mitt liv ger mig obehag. Som att det skulle vara helt naturligt att du var en del av min värld jag skapat idag.
Vet inte vad som är mest skrämmande. Om du förstår, men väljer att ignorera det. Eller om du inte förstår,,,,
Jag har inget att dölja, och tänker inte börja nu. Tänker fortsätta dela med mig med mina vänner och där jag själv väljer,och låter folk vara välkomna.
I tio minuter följde du mig på instagram. Hoppas du njöt de tio minuterna för du får inte fler. Den är till för mina vänner.
Du är inte min vän.
Du är inte välkommen.

Hur hittar man sin magkänsla igen? Eller rättare sagt, hur ska man våga lita på sin magkänsla igen? När den en gång lett en så fel, svikit en så totalt, hur ska man då våga tro på sin egen instinkt någonsin igen.
Ps missbruk tog allt ifrån oss. Men bara det materiella går att ersätta. Boendet gick att ersätta (till slut). Möbler, kläder och andra saker som försvann framför ögonen på oss, har ersatts av nya. Men hur ersätter man sitt känsloliv?
Jag brukade lyssna mycket inåt. Gick den väg som kändes bäst, den jag uppfattade som mest logisk. När jag bodde med P var där många saker jag reagerade på, men som han gav förklaringar på. Logiska förklaringar jag kunde köpa. Förklaringar min magkänsla köpte och trodde på. Som jag nu vet bara var lögner. Hans små vridna förklaringar dolde galet stora lögner. Lögner som tog allt jag ägde och hade ifrån mig. Hur kunde det bli så?
Hur litar man på någon annan igen efter nått sånt. Hur litar man på sig själv igen? Kan man få sin känsla utbytt och ersatt av en ny fungerande? Eller är det säkrast att gå efter regler "lita inte på nån, inte ens dig själv". Fick ett halsband för några år sedan med texten "följ ditt hjärta". Det var precis det jag gjorde, och se vart det bar hänn, ,,,
Jag lyssnar fortfarande inåt. När det dyker upp nya människor runt mig i olika sammanhang försöker jag som alltid lyssna på min egen känsla. Men det är svårare nu. Har tjockare murar runt mig. Misstror oftare. Stänger ute oftare. Säkert avfärdar jag många trevliga människor, för säkerhets skull. Det gör mig arg ibland att P har tagit även det ifrån mig. Min tillit till mitt eget omdöme.
Så hur hittar man det igen? Går det att hitta? Jag hoppas det. Vill inte P ska ha tagit ifrån mig något jag inte kan återskapa.

För två år sedan låg du fortfarande i min mage. Helt ovetandes om det kaos som pågick runt oss. Det var tryggast att ha dig där. Så länge du var kvar där kunde ingen ta dig ifrån mig, inte diskutera fosterhems placeringar om jag inte hittade ny bostad. Inte dra i vårdnadstvister. Så länge du var kvar var du trygg, och jag med. En del av mig önskade du kunde vara där hur länge som helst. Samtidigt var jag totalt orörlig fysik av det, och det var påfrestande. Kluven, orolig, vad skulle hända, och när,,,?
Men du hade bråttom. Kanske kände du på dig hur desperat jag och dina systrar behövde något att le åt, något som handla om framtiden och att det fanns en. Du kom en månad för tidigt, och ändå nu i efterhand känns det som du kom precis i tid. Snabbt gick det. Du kom nästan i bilen påväg in som min stackars svåger körde i raket fart. Men in kom vi, och ut kom du. Minst men störst. Du utmärkte dig direkt på neonatal med att vara största bebisen där. Vi blev liggande där ett par dagar. Så många tankar som slog volter i mig då. Vad händer nu? Kommer allt att ordna sig? Kommer något att ordna sig? Ovissheten låg som en mörk skugga över hela situationen. Att ligga på en avdelning med "vanliga" nyblivna föräldrar gjorde inte saken bättre. Led av att höra deras planer för vad de skulle göra när de kom hem. Hur de skulle inreda barnkammare. Jag hade ju också haft sådana planer. Men rummet som varit tänkt till det var nu tillfälligt möblerat som kontor inför visningar. Min lilla skulle aldrig få sin barkammre. Hennes chans till det hade någon annan spelat bort.
Men tillvaron rullade på. Vi fortsatte vår kamp och nu var hon med i den. Hon spred så mycket glädje i vår annars jobbiga vardag. Hon gav oss ett nytt focus som varit svårt att hitta tidigare. Det var bra för oss alla att uppleva det kom nya saker i livet. Allt bestod inte bara av att saker försvann. Det kommer nytt liv, sötaste lite kom. Hon påminde oss om att deta inte var slutet, för deta var ju hennes första början. Om något så var det en omstart för oss andra. En jobbig sådan, men definitivt inget slut.
Under dessa två år har så mycket hänt, mycket till det bättre. Du fick inte barnkammaren som var tänkt, men jag är säker på att du har det bättre i din nuvarande. Ovetandes om att livet kunde sett anorlunda ut, tar du världen med storm från precis där du är. Du har ingen aning om allt som hänt och ibland har din livsglädje varit vår räddning. Den har smittat av sig och gett oss kraft.
Idag har vi firat dig. Jag och dina systrar som du avgudar. I vårt hem. Med presenter och tårta som vilket barn som hellst. Som om det var så här det var meningen det skulle vara.
Men inom mig firar jag även så många andra segrar. Att alla de orosmoln som fanns när du kom är borta. Att vi klarade det. Att jag nu vet hur allt gick, och att det gick. Så grattis älskade unge. På två år har du redan gett din omgivning så mycket positivt så det hade räckt en livstid.

När allt vänd upp och ner, in och ut är det lätt man tappar focus på vägen ut ur kaoset. Utan att veta om det har jag levt mitt i en missbrukare bubbla, en värld som var så snedvriden (förstår jag nu ). Men jag trodde ju det var äkta och sant, att jag hade rätt bild framför mig. När den försvann letade jag efter nytt focus, ny väg framåt. Det är jätte svårt. Hur litar man på sin magkänsla när den ljugit för en de sista 4 åren? Hur ska man kunna koppla av och följa sin instinkt när den lett en så fel under lång tid? Så jag börja leta efter min egen personlighet innan allt hände. Ville hitta tillbaka till den jag varit. Men hur gör man det? Hur mycket av min magkänsla har P spelat bort? Hur mycket av mitt sätt att tänka är min egen personlighet och inte något P skapat?
Det gäller att tänka framåt och inte bakåt. Ändå måste jag tänka bakåt för att komma framåt. Många säger jag inte ska fundera för mycket på allt som hänt. Inte helt lätt. För hur väljer man sina egna tankar? Jag behöver fundera, älta och analysera. Det ända sättet för mig att komma framåt. Inte varje dag, längre, men ibland behöver jag.
När jag var liten hade jag en kompis som bodde nära. Vi har så otroligt många roliga minnen ihopa. Vi var barn ihopa, tonåringar ihopa, på väg ut i världen ihopa. Men sen någonstans på vägen gick våra liv åt olika håll. Inte av någon större anledning, så bara blir det ibland. Men plötsligt häromdagen får jag helt oväntat ett sms från henne, från min L. Hon skriver hon hittat min blogg och läst allt och inte kunnat släppa tanken utan ville höra av sig. Dagen efter pratar vi i telefon. Samma välbekanta röst jag vuxit upp med. Plötsligt kom alla minnen från när vi varit små strömmande. Vi prata om allt som hänt, allt jobbigt. Ändå var det ett glatt samtal. Hon påminde mig om att deta är bara en parantes i mitt liv. Att jag har haft så mycket roligt innan honom och att det kommer så mycket roligt nu efter. Kände hur mitt focus blev tydligare under vårt samtal. Hur jag mindes mycket tydligare hur jag varit innan och kom på hur jag vill vara igen. Hennes så välbekanta röst som lät precis som alltid, som att vi prata igår. Det gav mig så mycket positiva vibbar.
Tack L för att du tog dig tid att läsa min parantes i livet. Tack för att du la energi på att leta upp mig och höra av dig. Och tack för att du påminde mig om vem jag är inerst inne.
Och jag har bestämt mig för att det är okej att älta, så länge man inte fastnar.

För ett tag sen la Facebook till en "funktion" som visar minnen från vad man gjorde på just dagens datum, år bakåt i tiden. Onödigt tyckte jag först, förstod inte meningen. Förens för några dagar sedan, då det gav min tillvaro en mening. När jag öppna Facebook på morgonen såg jag en gammal status jag skrivit för 2 år sedan. Plötsligt kunde jag känna känslan i kroppen jag haft när jag skrivit den. Hur förtvivlad jag varit. Så mycket ångest som rymdes i de orden. "Önskar jag orka ta mig ur sängen idag". Så var det verkligen. Folk komenterar skämtsamt under att det är alltid svårt att ta sig upp, särskilt när man är höggravid. Men det var inte magen som stoppade mig då, det var huvudet. Jag var så slutkörd av allt runt mig så det blev omöjligt att röra mig. Allt gjorde ont, fysiskt och psykiskt. Först gjorde det lika ont i mig när jag såg statusen som det gjort när jag skrev den då för länge sen. Men sen började det vända. Jag börja tänka på hur olikt det är hur jag känner idag. Hur olik den personen som skrev den statusen är den jag blivit. Som om det vore helt olika personer. Det har fått mig att börja tänka på hur långt jag har kommit, hur stark jag har blivit, hur mycket jag har klarat. Då kändes det som att jag inte levde, bara existerade. Andades mig genom dagarna, in och ut tills dagen var över. Idag lever jag, varje dag. Jag upplever vad som händer runt mig, både positiva och negativa saker. Som att hela världen då var svart o vit, och någonstans under resans gång har det börjat bli färger runt oss igen. Det stärker mig så otroligt mycket att själv kunna se skillnaden. Det är en sak när folk runt en säger att man verkar så mycket bättre än tidigare, men känslan av att uppleva det själv är obeskrivlig. Det peppar mig, jag ska ännu längre, bara för att jag kan!
Jag brukade ha inställningen till mig själv att jag var trasig, sönder. Nu vet jag att jag inte är det. Jag mer hel än många andra.
Sa till en kollega idag att jag faktiskt börjar känna mig stabilare och starkare. I samma sekund insåg jag att jag verkligen mena det. Underbar känsla.
Nu mår jag inte illa längre när jag ser nån av mina gamla statusar ploppa upp. Tvärt om. Det sporrar mig. En bekräftelse på hur mycket jag är kapabel till att lyckas med.
Vist är mycket fortfarande kämpigt, jobbigt, och orättvist. Men mellan varven har jag börjat kunna le, skratta, njuta.
jag är stark
Bara för att jag kan:)

Hela mitt liv är förändrat. Mitt sätt att leva, vara och tänka. Allt är förändrat. När P spelade bort vår tillvaro var det inte bara pengar och materiella saker som försvann. Det var min tillvaro, mina barns stabilitet, och mitt sätt att se världen han spelade bort. Det är så orättvist så det finns inga ord. Att varje gång han spela var det med även mitt liv som var del i insatsen. Och varje gång han förlorade, förlorade jag en del av min tillvaro, utan att jag viste, utan möjlighet att påverka, utan att kunna förhindra. Det gör mig frustrerad att tänka på.
När jag tog mitt körkort fick jag höra att det gälde att vara försiktig när man körde. Även om jag gjorde alla rätt, så kunde någon annan vara vårdslös och köra in i mig. Precis så käns det. Som att jag skötte mitt liv. Har jobbat sen jag var ung, betalt mina räkningar och kämpat framåt. Någon annan var oförsiktig. "Körde vårdslöst" och inte bara krocka med mig utan preja mig av vägen. Och inte nog med det, utan när jag hamnat helt i diket, väljer han att lämna platsen utan att hjälpa mig. En hit and run. Så käns det.
Situationen jag sitter i är tuff. Har en otrolig press på mig att klara deta hela vägen i mål. Det är galet många bitar som måste på plats och jag är ansvarig för varenda en. Viker mig dubbel tre gånger om och hoppas på det bästa. Vad annat går att göra,,,
Min tillvaro ger svallvågor på folk runt mig. Hinner inte alltid träffa mina vänner så ofta som jag önska, orkar inte alltid sådant man borde, utan får prioritera det man måste. Sätter ständigt mina barns behov och omsorg som högsta prioritet, det är det enda jobb jag har 100% obligatorisk närvaro på dygnet runt. Allt annat kommer efter. Så är det, och så måste det vara, i alla fall just nu.
Det kan göra mig frustrerad när någon visar oförståelse för mig. I en kort sekund skulle jag då vilja rada upp all kaos, all fakta och slå hål på alla deras antaganden. Men sen kommer jag på att det inte är värt energin. De behöver inte förstå det, det är ju inte de som behöver leva i mitt liv. Den energin kan jag spara till nått bättre.
P spelade bort mer än han någonsin kommer ana. Min förlust går inte att räkna i kronor och ören. Men jag ska få tillbaka det. Och inte genom att spela mig till snabba vinster, utan som jag alltid gjort, jobba mig till det. Jobba tillbaka vår trygghet, vår plattform i livet.
Jag har inte skapat dena situation. Jag har bara blivit lämnad med den, och ansvaret för alla konsekvenser den gett. Till de som tycker jag borde klarat det bättre har jag bara en sak att säga. Försök själva och se hur lätt det är. Lev mitt liv en vecka, en månad, eller mer. Sen är jag rätt övertygad om att du bytat åsikt.
Uppåt
framåt
jag är på väg!