Jag minns att ett par av Ps favoritprogram på tv var lyxfällan, arga snickaren och fuskbyggarna. Varje vecka följde han dessa intensivt. Det gjorde att jag också såg dem. Såg och kommenterade hur galet snett det var folk gjorde av med sina pengar. Förfärade högt över hur hantverkare kunde lura och lämna sina stackars kunder med ofärdiga arbeten. Pustade ut åt att vi hade fungerande (trodde jag) renovering påbörjat i huset. Inte viste jag då att jag faktiskt hade en tillvaro som var en kombination av alla dessa tre programens koncept. Jag har funderat mycket i efterhand hur han stod ut med att titta på dessa program när han viste hur allt såg ut till skillnad från mig. Att han ville se alla dessa människor som led pga samma konsekvenser han var i färd med att skapa. Men så slog det mig. Alla kommer ju undan. Arga snickaren fixar renoveringen så familjen kommer ifatt. Lyxfällan löser all ekonomi så deltagarna hamnar på rätsida. Och fuskbyggarna kommer alltid undan, byter företag, skriver oklara kontrakt etc. Inte i ett enda program blev någon fuskande hantverkare krävs på att göra om eller färdigt jobbet. Det måste vara det han såg. Att alla klara sig, ingen blev "straffad" mer än fick moraliska upläxningar.
När bubblan spruckit tänkte jag faktiskt tanken att det inte vore konstigt om tv teamet från fuskbyggarna en dag var de som knackade på dörren.
Jag har också en annan syn på dessa program nu. Tänker på de man inte ser i bild som på olika sätt är drabbade av hur de uppför sig. Barn, syskon och föräldrar. De som ibland får ta stora smällar som ingen ser.
Jag reagerar också när jag ser tidningsartiklar som handlar om missbrukare av olika slag som "pratar ut". Det står ofta om deras tragiska öden, hur mycket de förlorat och om deras väg tillbaka. Sällan står det så mycket om deras familjer och anhöriga som ibland tar större smällar än de själv gör. Det står inget om deras väg tillbaka.
Hade jag fått skriva en artikel, så hade jag skrivit om alla mina fantastiska vänner, nära och kära som lyft mig genom deta. Som på sitt sätt också blev drabbade av vad P gjorde mot mig. Alla som hjälpt, stöttat , lyssnat och funnits. Stora som små saker. Att folk ställt upp för att de velat, inte för de måste. Det är det som varit min väg tillbaka. Jag hade fyllt artikeln med kärlek till alla er.
Ni som var min livlina när jag behövde den.

De senaste två åren av mitt liv har varit som en lång kedja av händelser som hänger ihopa. Varje länk i kedjan står för olika katastrofalt stressade situationer som jag tvungen att ta mig igenom. Få huset i säljare skick, få det sålt, hitta nytt boende, barnen, litens födelse,,,,. Alla bitar som måste falla på plats, så nästa länk i kedjan kunnat påbörjats, och det har gått fort mellan dem. Där den ena länken slutar tar den andra vid. Utan paus, utan återhämtning. Utan att känna för mycket och utan att hinna titta för mycket bakåt. Har bara rusat framåt och hoppats det skulle hålla hela vägen i mål.
Vi är inte i mål helt än, men allt är inte lika akut längre. Länkarna börjar bli längre, takten är mycket långsammare. Det är på gott och ont det där. Nu hinner jag med att snegla bakåt. Det gör att känslorna och tröttheten hinner i fatt mig. Hinner i fatt och knockar mig. Vist blir jag lite lite stolt när jag tänker på hur mycket jag klarat, hur långt jag har kommit sen den dagen allt rasade. Men även helt matt i huvudet när blir tydligt för mig vilken vansinnesfärd i livet vi gjort, jag och barnen. Fortfarande finns inte tid för återhämtning, stressen fortsätter. I andra former men den är ständigt där. Fortfarande inga avbrott i kedjan som ger mig möjlighet att ladda energi.
Känslan av att allt står och faller med mig. Min ork måste räcka. Faller jag, så faller allt.
Möter en kollega på jobb idag som vänder sig om och säger " Du, håll huvudet högt. Låt inte deta få dig att duka under" till min förvåning släppte tyngden en liten stund och jag kände mig bara stark. Härlig känsla! Tänk att det kan påverka en så mycket, så positivt att känna att folk runt en tror på en, hejar på en och stöttar. Det får en att känna att det är möjligt. Att det är tufft, men det går.
Jag ska ända fram i mål! Min ork ska räcka, hela vägen dit.

Ibland kändes det som jag befann mig i en omöjlig situation med alla odds emot mig. Det kändes som att för varje steg jag behövde ta framåt, fanns bakom ett nytt hinder jag var tvungen att ta mig över. Det gjorde att allt kändes så tungrott och trögt. Att hitta energin till att göra en omstart inför nästa utmaning som låg framför mig var inte det lättaste. Men när man inte har några val är det bara till att bita ihopa och fortsätta, hur tufft det än känns.
Jag såg fram emot att börja jobba med aningen skräckblandad förtjusning. Det skulle underlätta ekonomiskt, jag skulle komma hemifrån och träffa folk igen, göra något normalt igen, få rutiner i tillvaron.
Men det betydde att liten måste börja dagis. Hur skulle hon klara det när vi knappt fått någon tid tillsammans, och hon var enligt spädbarnsteamet "påtagligt stresspåverkad".
Hur skulle det gå med alla utredningsmöte, läkarsamtal, uföljningssamtal etc,,,, det oroade mig.
Sen var där mitt största problem, jag jobbar ob tider, dvs kvällar och helgar. Var gör man av en ett åring då? Dagis går ju dagtid, men inte kvällar. Jag sökte via kommunen om barnomsorg på ob tid. Fick då besked att de köper in tjänsten från annan kommun och att det är jag själv som får stå för transporten dit. Men de öppnade inte förens 16, och jobbar jag kväll är jag redan på jobb då. Att köra från jobb för att slussa henne mellan två olika verksamheter var praktiskt omöjligt för mig. Kunde jag inte jobba ob tider hade jag tillslut fått sluta på mitt jobb. Hade jag blivit arbetslös hade jag inte klarat ekonomin, och kommunen hjälpte inte mig ekonomiskt, och inte heller med att lösa barnomsorgen eller transporten. Det hade slutat med att jag tvingats flytta vilket familje enheten opponerade sig emot. Jag sökte hjälp från alla enheter jag kunde på kommunen för att lösa situationen men utan resultat. En handläggare sa vid ett tillfälle till mig att det jag söker, enligt henne, var ju en partner. Det fick mig att känna mig otroligt uppgiven. Som en smäll i ansiktet att det finns ingen möjlighet att klara sig som ensamstående. Samhället bygger på tvåsamhet. Var på vippen att fråga om hon hade en katalog jag kunde välja en ur, men bet mig i tungan och gick därifrån istället.
Det var liksom samma situation som innan, ingen har skyldighet att hjälpa till. Alla beklagar och bollar en vidare.
Jag började jobba så småningom. Hade tur och fick ett schema med reducerad ob tid. Den som var kvar gick att lösa inom familjen. Det var ett tillfälligt schema men gav mig ändå en mjukstart in i att börja jobba igen. Det var en galet stor omställning som det redan som det var. Att knappt fått någon tid att landa som mamma till liten, och nu lämna bort henne dagligen tog emot på många sätt. Att skola in henne på dagis var en stor tröskel för mig att försöka ta mig över. Vi hade fått allt för lite tid tillsammans. Sen var hon så otroligt bunden och klängig på mig. Hon visade på så många sätt, enligt spädbarnsteamet , att hon inte var mogen för separationen från mig. Deras förslag var att sjukskriva mig för att förlänga tiden hemma. Men jag var för stressad av ekonomin, dessutom förlorade jag få dagisplats och hamna sist i kön igen om hon inte började. Så vi började inskolningen. Två sega sega veckor som var en känslomässig kamp för oss båda. Hon fann sig i att vara där, och pedagogerna var underbara och otroligt förståndet över att det var tufft. Hon var avvaktande, kom inte helt till ro, lite otrygg,,,, tills det plötsligt vände. Plötsligt började hon göra sig hörd, tog för sig, syntes och märktes. Sov bättre på vilan, lekte mer under dagarna. Att hon trivdes där underlättade min stress jätte mycket. I efterhand är jag glad jag inte väntade utan bestämde mig för att prova. Nu slapp hon sitta i knäet på mig medan jag satt i möte med någon på kommunen och pratade över huvudet på henne. Hon slapp hänga på höften medan jag hade utredningssamtal ang nån av hennes systrar. Tror vi båda mådde så mycket bättre av det.
En del steg döljer hinder man får hoppa över. Andra gömmer djupa stup man får kasta sig handlöst utför. Oftast är det värt all kamp i slut ändan.

   Idag är jag arg på allt som hänt. Arg för allt som varit orättvist. Jag är arg för allt jag behövt uppleva, allt jag inte fick uppleva. Arg för att det jag trodde skulle bli aldrig fanns. För alla stolar vi fallit mellan, alla suckande myndighetspersoner, alla smällar vi inte borde behövt ta.

       Innan allt deta hände trodde jag det fanns ett skyddsnät som inte lätt en falla hur långt ner som hellst, särskillt inte pga någon annans misstag. Nu vet jag bättre, eller egentligen sämre. Jag vet nu att ingen annan har ansvar eller skyldighet att hjälpa en i kriser mer än man själv.   Idag är en dag jag är  När P lämnade huset och försvann fanns det ingen som hade ansvar att hjälpa mig, praktiskt, ekonomiskt eller känslomässigt. Jag slog larm själ, gick till kommunhuset och ringde därifrån till socialajouren. Det kom en kvinna och pratade med mig. Jag berätta jag var lämnad i ett hus som var på väg att försvinna. Att jag stod utan ekonomi, att jag hade två barn och ett på väg. Jag förklara att jag höll på att bli hemlös utan en krona kvar på kontona. Kvinnans svar var att "det är ju inte det ultimata att du skulle hamna på gatan, men vi har ju ingen skyldighet att ge er ett boende,,," Det var just så det var med många saker under dena resan, ingen hade laglig skyldighet att göra nått. Alla saker som det eventuellt ställdes upp med var mest den goda villjans resultat.

           Det gjordes en plan där jag skulle gå på ett vist antal samtal hos familjeenheten, till en ekonomisk rådgivare, till biståndshandläggare för genomgång av situationen. Dessa var de steg som skulle utföras för att kunna få eventuell hjälp av kommunen. Jag följde stegen, gick på alla möten, men när det väl kom till kritan fick jag beskedet att det inte fanns några lägenheter. Hjälpen jag kunde få var tak över huvudet, härbärge eller vandrarhem, då utan mina barn. När min kontakt på spädbarnsteamet hörde deta skrev hon en förfrågan till socialen om hur de kunde utsätta en redan skör familj för deta? Jag fick då ett skrifftkigt svar från enhetschefen på socialen att de lovade vara behjälpliga till att finna ny bostad till oss när den dagen kom. När dagen väll var där suckade dem och sa att de givetvis var behjälpliga, men att bostad kunde ju innebära så många olika saker. Och att det var ju inte deras skyldighet att se till att vi tvunget fick bo tillsammans. 

        Banken räddade mig, räddade oss. Vi fick en bostad. Lite för trångt och lite för dyrt, men vi fick bo tillsammans. Inte för banken hade skyldighet, utan för att de ville hjälpa mig. 

         Vi fick en hel del stöttning av familjeteamet från kommunen. Vi var en familj i stress och kaos som behövde hjälp att hitta fotfästet igen. Det var svårare an jag trodde. Vi behövde så olika saker. Vi hade alla olika vägar att vandra för att komma tillbaka till stabiliteten vi sökte, och drog åt så olika håll. I mitten stod jag och försökte organisera. Det fanns en plan för min ena dotter, en annan för min andra dotter och en tredje för min tredje. Jag förväntades vara närvarande på alla ställen, helst samtidigt. En del dagar spenderade jag mest i bilen och körde mellan olika möten, uppföljningar, planneringar. Alla som varit nybliven mamma vet hur svårt det kan vara att bara komma in i duschen en dag för bebisen tar all ens tid, enerig. Lägg till tre olika möten, i olika kommuner mellan blöjbyten, matningar, och sovstunder, det var kattastrof. Samtidigt fick jag direktiv av spädbarnsteamet att det inte var bra för lillan att bara åka runt så hela dagen, hon behövde mer hemma tid. Samtidigt ringde min äldsta dotters läkare varje morgon och berättade vilken tid det förväntades att jag dök upp för bedömningsamtal. Inte om jag kunde komma, jag hade skyldighet att komma. Samtidigt behövde mellandottern min uppmärksamhet, behövde känna sig sedd, bekräftad. Jag behövde var närvarande med henne mer än tidigare. Jag kasta mig från läkarsamtal, utvecklingssamtal och uppföljningsamtal. Ändå ringde min telefon konstant från människor som medelade jag missat nått möte någonstans.En eloge till litens bvc sköterska som jag har missat fler tider än jag kan räkna till. Hon har en ängels tålamod. En vecka hade jag tio möten inbokade. Ett på morgonen, ett på eftermiddagen hela veckan. På onsdagen ringde det om två möte jag ändå missat,,,,,

      Jag kämpade med ekonomi, med sömn, med energi, med allt. Jag var arg över att deta skulle ju vara litens "mamma år". Ett år vi skulle vara hemma och lära känna varandra. Hennes föräldrardagar gick till att ta hand om allt annat,ta hand om alla andra. 

       Ekonomin stressade mig enormt. Det var tufft att ha föräldrarpening i min situation. Min biståndshandläggare på soc sa till mig att jag måste söka ekonomiskt bistånd då det lätt gick att se jag låg under existensminimum. Jag sökte. Hadde ett långt samtal med en ekonmihandläggare. Han förklarade att även om jag låg under så hade de ingen skyldighet att hjälpa mig då jag hade en bostadsrätt, så hans förslag var att jag skulle sälja den. Hamnade då hos en annan handläggare som informerade att om jag sålde den så hade de ingen skyldighet att hjälpa mig hitta nytt boende. Tillbaka på ruta ett. Eftersom det inte fanns lägnheter i kommunen skulle  jag ju då hamna i en annan kommun. Då slår familjeteamet bakut och säger jag kan absolut inte flytta, det är inte läge att dra upp barnen en gång till när de redan varit med om så mycket. De skulle ju förlora alla kontakter som nu bygts upp runt familjen. Skickas tillbaka till biståndshandläggaren som säger jag måste få ordning på ekonomin då den stressar mig så mycket och påverkar mig negatit. Alla dessa olika människor jobbar i samma hus, sitter i olika korridorrer och skickar mig mellan sig för ingen vill hjälpa, eller nej vänta, ingen har skyldighet att hjälpa. Men de pratade inte med varandra. 

        Så hände tillslut det som verkade omöjligt. En frustrerad kvinna på familjeteamet kallade till ett tjänstemanamöte där en från var inblandad enhet deltog. Det togs där ett beslut att jag skulle få hjälp att komma upp i existensminimum för barnens skull så länge jag gick på föräldrarledighet. När jag böjade jobba igen fick jag lösa det själv. Så i två månade fick jag tillslut hjälp. Det tog dem fyra månader att komma till det beslutet. Under dessa fyra månader stressade jag vidare i mitt kaos, missade möten, kämpade med alla barnens behov som tillsammans var långt över vad jag egentligen räkte till för. Jag räknade ner dagarna till jag skulle böja jobba med skräckblandad förtjusning. Hur skulle jag hinna jobba när min närvaro krävs på så många andra ställen? Samtidigt skulle det bli en lättnad att börja jobba så jag fick igång ekonomin igen. Kluven och stressad, som inför allat annat det senaste året.

          Det var ändå en lite lättnad i det hela när jag fick hjälp de där sista månaderna. Tyvärr var där så mycket annat kavra att oroa sig över. För jag hade nu lärt mig att det fanns ingen trygghet runt mig, inte på riktigt. Den enda som verkligen hade skyldighet och ansvarsplikt i situationen var jag själv.

Det finns många olika reaktioner på min historia när folk har hört den. Men där är en som är absolut vanligast. Den meningen folk har sagt mest till mig när vi pratat om allt som hänt. Det är även den meningen som gör mig mest fundersam. Vad betyder den egentligen?

Kan sitta och prata med någon om var, när, hur allt gick till. När de lyssnat en stund får jag ofta komentaren "jag hade ALDRIG klarat det du klarat". Jag brukar prata bort det snabbt och inte lägga någon vikt vid den meningen,,, utåt. På insidan lägger den sig som en retlig sten i skon, som gör ont varje steg, resten av samtalat. Den sätter igång så mycket tankar/känslor som nog den som sagt det inte tänker på. De menar väl, det vet jag. De vill säga något som (de tror) ska påvisa vilken styrka jag har inom mig jämfört med dem. Kanske få mig att känna jag lyckats med något, pep talk liksom. Men det har en annan effekt. Det får mig att känna det som att jag haft ett val. Som att jag kunde sätta mig ner och fundera ut om jag velat uppleva deta eller inte. Att mitt val varit att göra deta, och hade turen att klara det. Som att det fanns två alternativ. Vad var alternativ två? Hade det gått att inte uppleva det? När i historien valde jag alternativ ett och inte alternativ två? Om jag valt tvåan, vad hade det inneburit? Vad betyder det att inte klara det, att vägra göra det? Man kan ju inte vägra gå igenom det som aktivt händer runt en,,,, eller?

Ibland får folk det nästan att framstå som att min historia är som en riktigt galet svår bana i ett spel. Den där banan man kommer till och inte klarar. Som man kan välja att testa ett par gånger, tills sina liv är slut. Inser att det inte går och väljer att nöja sig med hur långt man kommit,,,, för den där banan hade man ALDRIG klarat. Som att jag valt att köra banan ändå tills jag klara den, för att jag ville. Som om jag kunnat när som helst avsluta och säga "strunt samma". Så var det aldrig.

Eller som ett maratonlopp du kan förbereda dig för. Som man kan träna inför, värma upp inför. Ett lopp du vet om du är iform för eller inte och kan välja att avstå. Jag valde inte mitt lopp. Fick ingen träning, ingen förberedelse. Och kom jag inte fram till målet riskerade jag min familj.

Till några som står mig nära har jag kastat tillbaka frågan.
- jag hade aldrig klarat vad du går igenom.
- vadå klarat?
- ja jag hade inte fixat det,,,
- vad betyder det? Vad menar du?
- ja,,, jag hade inte klarat det, hade gett upp.
- men vad betyder inte klara det, rent praktiskt? Hur gör jag om jag bestämmer mih för att inte klara det???
- jag vet inte, men klara det hade jag inte,,,,,

Är fortfarande inte säker på om jag verkligen klarat något. Har bara upplevt.

Ibland undrar jag hur han tänkte när han ljög sig själv in i en återvändsgränd. Saker som han ju måste ha förstått en dag skulle komma fram. Jag undrar hur han resonerade när han sa uppenbara lögner, onödiga lögner, saker som bara var en tidsfråga innan de skulle bli kollade och genomskådade. Hur tänkte han, hur vågade han?
Som bilen som inte var en gåva utan köpt på skyhöga lån. Hur tänker man när man upprepar gång på gång "det var en gåva" när jag står och viftar med räkningen i handen? Eller kvinnan som skulle dött när han var yngre som aldrig funnits. Hur kan man måla upp en hel historia runt det när jag hade tillgång till att fråga andra om hon verkligen funnits?
Den där gången han satt på banken och lovade att där inte fanns fler skulder, att han redovisat allt, och sen gav min pappa fullmakt till att ha tillgång till alla hans konto, så vi kunde se svart på vitt att det fanns massor mer. Han satt även på banken och berättade hur han blev lurad av sin revisor på pengar, hur hon vägrade betala hans fakturor. Min pappa ville följa med och prata med henne och P sa ja till det. Även om han viste det var han själv som lurade revisorn, som drev med henne, och att min pappa skulle få veta allt om han följde med dit. Hur vågade han då säga ja? Min pappa följde aldrig med, synd,,,,
Den där gången han ljög till sin vän om att jag behandla honom så illa där hemma och hjälpte inte till med något. Han fick sköta allt. Både mina barn och hemmet och jobb. Själv låg jag och vilade. Hans vän var vansinigt på mig och tyckte jag var för djävlig. Tills vi pratat om det nu efter. Nu vet han att historien var helt annorlunda, och att grunden till historien var P som hade suspekta kontakter på nätet. Så lätt det hela kunde avslöjats, ändå vågade han.
Och alla kunder han lurat. Hur tänkte han där? Att de bara skulle glömma höra av sig om alla pengar de betalt honom, att de inte skulle försöka nå honom? Kan han verkligen trott det? Jag har så svårt att förstå. En av hans kunder hade ju gemensamma vänner med oss. Som P svartmålade den stakars kund till dessa vänner. Och vi köpte det. Men det kunde ju ha avslöjats om han haft otur.
Hans revisor är är även revisor till min mammas sambo. Alla fruktansvärda historier han berättade om den stackars kvinna. Han fick oss alla att tro hon blivit fullständigt tokig. Ändå träffade min mamma och hennes sambo henne med jämna mellanrum. Träffa henne, pratade med henne. Men P fick oss att tro nått helt annat. Att han våga ljuga om henne, som näst intill är en vän till familjen.
Alla mindre saker, allergier som han hade, men inte alltid. Folk han sa han kände, som inte hade en aning om vem han var. Den gången han ringde ambulans till sig själv och sa han inte kunde andas. Döds sjuk var han, men blev friskförklarad på akuten. Har aldrig träffat en person som söker så mycket sjukdomar i sin kropp.
När han sa bilarna var bisiktigade och klara, trotts de inte blivit de på flera år. Hur vågade han ljuga om det. Kunde ju uppdagats när som,,,,
Hur vågade han ljuga så mycket om sin syster och mamma. Hur kunde han vara så säker på att jag aldrig skulle ifrågasätta till dem rakt ut.
Den där kvällen jag trodde jag hade hela bilden klar av vad som hänt, frågar honom om där finns något mer, minsta lilla, och svaret är nej. Dagen efter berättar min pappa att han betalt massa pengar för sex på nätet. Han viste ju jag skulle få veta, och ändå,,,
Eller i början när det började uppdagas, och han påstod jag viste allt, min syster berättar i telefon att huset kommer försvinna när han timmen innan sagt allt var lugnt, inget skulle hända. Trodde han verkligen min egen familj innan skulle berätta för mig?
Det gör mig förvirrad ibland att han vågade ljuga så mycket, med så stora risker. Det gör mig osäker och misstänksam. Gör alla så? Är det jag som är lättlurad? Hur ska jag veta? Om jag inte kan avslöja någon som ljuger med så stora risker att bli avslöjad, hur ska jag då kunna se om någon ljuger som kör med "bättre lögner".
Är det konstigt jag är försiktig.
Är det underligt jag har svårt att lita på någon.
Är det förvånande att jag inte alltid vågar lita på min egen känsla.
Ibland undrar jag hur han vågade.
Varje dag undrar jag hur han kunde.
Vem gör så här mot någon?

    Idag är en bra dag i mitt kaos. Det tog ett tag innan jag förstod det var något bra. Som om allt som har minsta koppling till P bara kan betyda kattastrof för mig. Jag vaknade och hade ett medelande på telefonen. Från nogon som känner P, det var allt jag först förstod. Allt annat blev bara bokstäver som flöt ihopa. Det knöt sig i magen på mig. Fick en rusande puls och svårt  att andas. Vad vill någon från "hans sida" mig? Nu blir det kaos i min tillvaro igen! Det var allt som fanns i mitt huvud. Men sakta började kännslan vända. bokstäverna började bilda ord som började bilda meningar. Och sakta sakta började jag förstå inehållet i texten.

    Någon som känt honom länge, funnits i hans liv och hört hans sida. Lyssnat på hans version av allt. Någon som fått till sig hans förklaringar till varför allt blivit så här, hur det gått till. Versioner som inte inehöll hela sanningen, som förvfrängde historien. Inte så förvånande egentligen. Han är mästare på det där. Berätta delar av sanningen men utelämna viktiga delar, och vrida på en del bitar tilsl han målat upp en annan bild. Någon som tröstat och stöttat och funnits där. Någon som av en händelse snubblat rakt in på min blogg och läst allt. Som skrev ett medelande till mig att den nu vet hela historien och som från nu avslutar sin vänskap med P.

     Inom mig jublar jag. Känns som en liten seger till, en upprätelse för mig. Känslan av att någon som inte behövt lägga sig i eller ta ställning, ändå väljer att göra det, och väljer att ta ställning för mig, för mina barn. Som väljer att låta vad jag behövde gå igenom räknas, mina känslor gälls. Det fyller på mitt gannska toma lager av energi. Resten av dagen går jag med huvudet lite högre, känner mig lite starkare. Mina känslor räknas!

      Men det hela startade även en obehags känsla hos mig. En reaktion jag inte var beredd på. Har stängt ut honom så länge ur min tillvaro och koncentrerat mig så otroligt på att klara av vardagen att han mer och mer har börjat bli en avlägsen person från innan. P tillhör inte mitt liv jag lever idag, och allt gammalt har jag lagt bakom mig. Nu plötsligt blev han på riktigt igen. Som en påminnelse om att han finns, och inte på så långt avstånd egentligen. Den tanken knockade mig en aning. Fick mig ur balans. Gav mig rysningar och illamående. Men bara en stund. Påminde mig själv snabt om att jag vill inte ge honom den makten i mitt liv. Att bara en påminelsen om honom får mig att knäckas. Nej, det förtjänar han inte.

          Tack du som valde tro på mig och mina barn. Du som gav mig en vinst att stärkas av. Som bidrar till min ork att kämpa och som är anledningen till jublande känsla. Tack för att du gav mig upprättelse. För att du står för att mina känslor är viktiga, att mina känslor gälls.