De har hunnit bli höga och satbila. De där murarna jag byggt runt mig. På fem år hinner de bli vädigt höga , väldigt tjocka, väldigt stabila.  Trygghet. Det har hållt insidan på insidan och utsidan på utsidan. Hindrat att något att någon sida påverkat varandra. För att känna mig säker på att inget kan rubba, vällta eller rasa det som tagit mig lång tid att bygga upp.

Men även de mest stabila murar har ändå sina svaga punkter.. Och hur man än försöker finns där ändå små små hål som inte går att täta. Plötsligt inser man att det börjat läcka någonstans-  Jag sätter handen för hålet och hoppas det ska hjälpa. Men då kommer det någon annan stanns. Andra handen får täcka där. Och så fortsätter det tills jag inte har fler händer, fötter, armar och ben att täppa till hålen med. Då börjar det bli läskigt. Inte så tryggt längre.

Men att släppa finns inte på kartan. Oavsett hur mycket krafft det tar av mig. Det är min skyldighet att göra, tror jag.

Så när någon plötsligt kommer innanför muren som jag trodde var ogenomtränglig blir jag paff. Ifrågasättande. Var den verkligen inte bättre byggd än så?

När någon ser innanför och ändå står kvar blir jag fundersam. Är det inte så farligt att låta sidorna se varandra?

Men mest förvånad blir jag när jag släpper alla hål, och själv tittar in på vad jag murat in, och inser det inte är vad jag själv trott. Muren är bara falsk trygghet som tar all energi ifrån mig.

Jag vet jag måste släppa den och gå vidare. Vet jag måste låta den rasa och skapa en ny väg framåt igen. Men nu står jag på okänd mark och undrar hur man gör.

Men det ska gå.

Tre djupa andetag först bra

Sen ska jag börja kliva framåt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Snipp snapp snut Så var denna saga slut. Saga är kanske fel ord. Historia är nog mer rätt. För nu blir det verkligen historia. Han somna in hastigt, och plötsligt är världen annorlunda, även om den är likadan. Ingenting har ändrats, ändå har a...

Jag finns alltid där, och alla vet det. Jag är den typ av person som människor alltid kan lita på. Dag och natt är jag alltid tillgänglig för dem som behöver det. För tillgänglig kanske. Och folk räknar med mig, för att jag alltid ställer J...

Hur ska man orka det man inte orkar? Hur ska man klara det man inte klarar? Hur ska man kunna det man inte kan? Frågor som cirkulerar i huvudet dagligen, nattligen, "dygnet-runtligen",,, När man har tusen mil framför sig, precis när man lagt tuse...

Ibland faller jag handlöst bakåt. In i gammla mönster, in i gammla tankar. Trasslar in mig i mina urvuxna idéer. Ligger raklång och undrar vad som hände. Vad fick mig ända hit? Kom jag bara hit? Det är svårt att resa sig igen. För varje gång ...

När det stormar, så stormar det rejält. Då viner inte bara vinden runt mig, den slår omkull mig totalt. Mig och allt runt mig på samma gång. Den rycker marken under mina fötter och taket över mitt huvud. Den rycker allt den kan i sin väg och allt ham...