Ibland undrar jag om P förstår vidden av vad han satte på spel och förlorade. Om det hade gått att förklara att det inte bara var pengar och materiella saker han spelade bort. Utan tid, trygghet, magkänsla och stabilitet. Pengar kan man tjäna nya. Materiella ting kan man ersätta. Det andra är svårare. Kräver mycket mer mental träning att och hårt jobb än det går att föreställa sig. Och har man aldrig förlorat dessa saker, går det nog inte att förstå hur svårt det är att bygga upp dem igen. Att hitta fotfäste, att ens våga prova sätta fötterna i marken. Det kräver mer styrka än många förstår.
Men det går. Mycket av det i alla fall. Och det är värt varenda uns av kraft det tagit från mig, för att våga sätta i fötterna, och stå upp igen.
Det som inte går är tiden. Den här han berövat mig och mina barn. Den får vi aldrig tillbaka. Det har tagit år att bygga upp en tillvaro efter han raserade allt för oss. Och det är år av vårt liv vi aldrig får igen.
Denna månaden firar jag fyra år som ägare till min bostad. Fyra år av galet slit för att hålla oss ovanför ytan fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Jag har 1 år kvar på den tunga delen av lånet innan jag kan slappna av mer. Så mycket jag lärt mig om mig själv dessa fyra år. Så många insikter jag fått jag inte skulle vilja vara utan. Hade gärna fått dem på ett annat sätt om det gått, men skulle inte vilja vara utan dem.
Jag har bott här längre än jag gjorde i huset han spelade bort. Jag har kommit längre på dessa år än jag gjorde under åren med P.
Nu har jag nedräkning sista året på bolånet. 1 år
12 månader
Och sista året vågar jag sätta fötterna i marken, känna fotfästet och lita på det.
Uppåt och framåt
Inte långt kvar nu!