Jag undrar
När förstod du hur att allt skulle raseras och inte kunna räddas, var det före eller efter vi bestämde att skaffa barn?
Den där gången vi planerade hur vi skulle bygga om nedervåningen, viste du då det nog aldrig skulle hända?
Och när förstod du att du skulle bli avslöjad, var det före eller efter du skaffade jobb i Norge? Hade du redan skaffat det när du börja prata med mig om det?
Jag undrar
Hur du kunde sitta på banken och ljuga dig blå inför dem och dessutom nästan få mina föräldrar att skriva på ett jätte lån för att lösa dina skulder? Fick du
nått sorts dåligt samvete då? Eller har du inte förmågan att känna såna känslor?
Hur kunde du tro att du kunde skriva en fullmakt till min pappa på fri tillgång till alla dina bankkonto,så han kunde se alla dina transaktioner, att du fortfarande inte skulle bli avslöjad?
När du ljög och smutskasta din revisor som istort sett är en vän till min mamma och hennes sambo, trodde du att det aldrig skulle uppdagas det bara var lögner?
Jag undrar
Den där gången jag avslöjat en av alla dina lögner och var rasande arg, bara ville vara ifred, och du ljög för våra vänner om varför jag höll mig undan, målade upp en bild av att det var synd om dig. Trodde du verkligen vi aldrig någonsin skulle prata så att den riktiga versionen skulle komma fram?
Eller när du tog på dig jobb hos en av mina närmsta vänner i hela världen, och sen ljög för mig om varför projektet lades ner. Hur tänkte du då? Att vi aldrig skulle diskutera det någonsin, fast du vet vi pratar om allt?
När allt började uppdagas bit för bit, och jag frågade dig rakt ut "är där mer?" Och du sa "nej, nu vet du allt". Sen avslöjades nya katastrofer för var dag, ibland var timme. Varför sa du inte som det var? Lät mig få hela smällen. Varför lät du det bli en utdragen historia där jag själv fick leta upp all info en bit i taget?
Jag undrar
Hur du kunde ljuga för alla de stakars människor som anlitade dig, ta deras pengar, men inte utföra jobben.
Hur du kunde ljuga om din släkt, för din släkt, och medvetet smutskasta dem inför mig, mig inför dem.
Hur kunde du försöka skriva över den ena bilen, som var skuldsatta långt över dess värde, i mitt namn.
Där finns massor mer jag undrar. Små frågor i det stora hela som jag hakar upp mig på. Kanske är de just dom frågorna som på nått sätt bevisar för mig att du inte är fungerar normalt. För normala människor vet och förstår att man inte gör så.
Mest av allt undrar jag om du förstår vidden av hur mycket du skada oss. Om du har förmågan att förstå hur illa du gjorde mig.
Frågor som egentligen inte spelar någon roll.
Frågor jag aldrig kommer att få svar på på.
Jag undrar
Om du ljuger för alla nya människor i ditt liv om vad som hände mellan oss.
Om du fortfarande gärna målar upp dig själv som den det är synd om.
Undrar
Och kommer aldrig att förstå

I ett annat liv, en annan värld som jag levt i en gång. Då jag trodde jag viste vad behovet av återhämtning betydde, då hittade jag en liten oas jag blev förälskad i. Ett spa ett par timmars bilfärd bort. Jag åkte dit ibland och njöt i fulla drag av atmosfären, bassängerna, maten etc. Underbart för alla sinnen. Sist jag var där var med P. Innan luftslott han byggt rasade. Jag var där med mannen jag trodde jag skulle dela mitt liv med. Jag var där och skapade minnen jag trodde jag långt senare i livet skulle se tillbaka på och le åt. Men istället , med facit i hand blir jag mest äcklad när jag tänker på hur perfekt han spelade sin roll. Hur duperad jag blev. Hur perfekt den där sista vistelsen där passade in i hans plan.
Länge har den världen, att ta mig tid för sådana saker känts avlägset, som att det tillhörde ett liv jag satt punkt för. Var inte säker på att jag ens skulle kunna uppskatta det igen på samma vis.
Men så fick jag chansen att åka dit, och tog den. Och till min förvåning tror jag att jag denna gången upplevde allt tio gånger starkare. Som att allt var helt nytt fast jag varit där flera gånger. Jag njöt varenda minut av allt där, och har för första gången på väldigt väldigt länge känt mig helt avslappnad på alla sätt. Helt fantastiskt. Att de pga många bokningar blivit "tvugna" att uppgradera oss till en av spaets finaste sviter gjorde ju det bara ännu mer fantastiskt. För en stund kändes det som att hela mitt liv faktiskt är så, uppgraderat till en bättre nivå. Tuffare på många sätt, men ändå bättre.
Men det absolut bästa med vistelsen var att jag dena gången delade den med någon jag vet, till 100% att jag kommer dela livet och framtiden med. Någon som varit med mig i alla djupa dalar vi tvingat ta oss igenom och som verkligen förtjäna lite lyx i sin vardag. Någon som jag nu har skapat fantastiska minen med som vi verkligen kommer tänka tillbaka på många gånger och le tillsammans. Tack min älskade (äldsta)dotter för att du delade deta med mig. Det gjorde denna vistelsen till en av de absolut bästa!