Mitt i hoppet, där är det som svårast.
Det klivet ut i ovisshet är kaos att göra på så många sätt. Även när det är från nått dåligt till nått man tror är bättre.
Där, när man är mitt emellan, då är det svårt.
Även om det man kliver från är dåligt för en. Även om det är uppenbart destruktivt, är det ändå en trygghet man lämnar. Det som är ens vardag. Det som var min vardag.
Utan att förstå hur långt ifrån normalt det var. Utan att ha insikten i hur kaos det var. Så var det ändå min vardag. Den vardag jag steglöst glidit in i. Som jag sakta sakta hamnat i utan att märka kontrasten till andras liv. Ändå var det den falska tryggheten jag var rädd att bli av med när jag väl stod där vid kanten redo att lämna. För man vet vad man har men inte vad man får.
Jag trodde det skulle bli bättre på alla sätt. Jag trodde det skulle gör mitt liv så mycket lättare, tryggare och säkrare. Lämna allt som varit, komma till nått nytt och bättre.
Så blev det också. När jag landa.
Men där mitt i språnget vet man inte. Folk säger det ska gå bra, att det ska ordna sig, att det kommer lyckas. Men som med allt annat finns inga garantier i livet. Och i slutändan är det bara man själv som får smällen om man krachar. Så medans man hänger i luften har man ingenting. Inte ens det dåliga man lämnat. Den stunden är svår. Svårare än vad som går att beskriva med ord. Ingenting runt en är verkligt. Inte det man lämnat, inte framtiden man hoppas på. Bara vakumet man står i.
Jag har hela världen framför mig, och lika mycket bakom mig, kanske mer bakom. Statistiskt sett borde jag varit med om så det räcker för en hel livstid och mer därtill. Och ljusare än det ser ut just nu har det aldrig gjort.
Och vi överlever. Även de dagar vi inte vill så överlever vi. Man hittar ljusglimtar som gör att man orkar lite till. Och plötsligt börjar de där ljusglimtar bli många, flera och kanske en dag i framtiden självklara.
Och kanske har ett frö börjat växa igen. Upp från den vissna grund jag utan att förstå har stått på så länge.
Och kanske har det börjat växa sig förbi de murar jag trodde var hårdare än betong att ta sig förbi.
Det där sjukt svåra hoppet, klivet, avstampet. Jag gjorde det.
Jag klara det!