Är inne i en väldigt intensiv period i livet. Jobbar, Pluggar, jobbar extra, redovisar, betar av kurs efter kurs. Så klart blir stressen hög. Så mycket som ska hinnas med. Inte bara skola och jobb, utan även barnen, hemmet, tonårsdrama, tvätt, småbarnsproblem etc. Det är mycket nu. Mycket att stå själv med. Ändå har jag aldrig mått bättre. Aldrig känt mig så stark.
Folk skakar på huvudet när de hör allt jag gör om dagarna. De förstår inte hur jag orkar alla bitar, hur jag klarar det i längden.
Men jag vet precis vad som går mig att klara det.
Jag höll på att förlora allt deta. Jag var på gränsen till att bli av med min familj. Jag slogs för mitt liv för att kunna behålla mina barn genom den katastrof P lämnade oss i. Deta är vad jag kämpade för att få ha, livet med mina barn. Inte alltid lätt, och långt ifrån smärtfritt, men jag skulle inte byta det mot något i världen.
Så dom där dagarna när allt känns överväldigande. När jag känner mig trött eller stressas. Då behöver jag bara tänka tanken på vad som höll på att hända, så släpper stor del av det. När jag tänker på hur mycket jag redan klarat känns det som att vi kommer klara allt. En fruktansvärd kamp var det, men jag hade gjort det igen om det kräfta.
Denna intensiva tillvaron är min vinnst efter kampen. Högsta vinnsten. Den ändå vinst av värde som finns, mina barn.