Ibland undrar jag ,,,,,
När han kom hem med den där svindyra kaffebryggaren, vem har betalt den? Vems pengar använde han? Var det paret som stått med sitt badkar i vardagsrummet i 8 månader som i praktiken betalt för den?
Eller var det mannen som kämpade för att få sitt garage fixat som stått för den?
Det där galet dyra örhängena han gav mig en dag, bara sådär, var det en ny lurad stackars kund som betalt dem?
Eller den där gången han, bara för att, satte över en större summa pengar på mitt konto och sa jag skulle spendera dem enbart på mig själv. Hade han då vunnit lite och försökte döva sitt dåliga samvete?
Hur många leverantörer eller grossister har stått utan betalning för sina varor, medans han kom hem med en ny laptop till mig. Hur många avbetalningar på bilarna, eller delar av huslånet betald med pengar som inte var var våra, inte var hans att spendera.
En del undrar varför jag inte passa på att ta mer från huset när jag hade chansen. Varför jag hellre stod utan en hel del än ta med mig därifrån.
För att det kändes "stulet". För att jag ville inte göra en nystart byggd på saker som inte kändes ärligt införskaffade. Nej hellre utan då.
Jag minns fortfarande ansiktsuttrycken på flera av dem som kom för att konfrontera P, när de insåg de blivit lurade. Hur en del mjukna när de insåg jag var lika lurad. Hur en del blev ännu argare och nära på hotfulla.
Att veta att en del av de pengar de blivit lurade på gått till "vardagslyx" hos oss fick mig ofta (och fortfarande ) må illa.
Jag undrar om de gånger han var på riktigt dåligt humör handlade om att han just förlorat ännu mer pengar. När han verka tappa humöret för ingenting. När han skällde onödigt mycket på barnen. Var det en reaktion på nya förluster?
En del önskar jag att jag fick svar på, en del är jag glad jag inte vet.
En del önskar jag att jag sluppit någonsin få veta.