Det började bli en märklig vardag av allt runt oss. En vardag utan fotfäste. Kämpade med att hålla huset i ordning samtidigt som kroppen gav up mer och mer för var dag. Varje gång jag förberedde för en visning var jag jätte nervös. Var det denna gången någon skulle lägga bud? Var det nu den nästa kaos skulle böja, bostadsjakten. Som att ha ett maratonlopp framför sig men inte veta när det började. Kunde ju inte hitta en bostad för tidigt och hamna med två boendekostnader när jag inte viste hur länge huset skulle vara kvar. Men kunde ju inte vänta för länge heller för då riskerade jag att bli bosadslös. En enorm innre stress. Kändes som att stå vid ett jätte stup och inte ha något vall mer än att kasta mig utför. Ingen som stod runt mig kunde ge mig någon garanti på hur det skull gå, vad som skulle hända. Deras uppuntringar om att "det löser sig" var bara ord som föll rätt platt. Det var ju ingen annan som behövde stå där, i mina kläder, ens för en dag.

       Men någon tog ett steg fram till mig. En vän sen gammalt som dök upp och tog sig ända fram, stälde sig bredvid vid stupet. Som inte bara sa utan även gjorde. Som hjälpte mig inför visningar, gjorde saker i huset jag med min mage inte längre orkade. Avlastade mig fysiskt och psykiskt, stöttade både mig och barnen. Som tog dörröppningarna när jag inte orkade, lät mig slippa, och gå på autopilot när allt blev för mycket. Han var ett enormt stöd och hjälpte mig mer än det finns ord för. Den första som inte sa "deta klarar DU",,,utan "deta klarar VI. Små ord som gör all skillnad. S gjorde verkligen skilnad för mig och mina barn.

      Jag gick på täta kontroller med magen, se så att bebisen verkade må bra. Det gjorde hon. Jag var dock i sämre skick. Det kändes överväldigande att försöka förbereda sig för en förlossning, när jag inte ens orkade ta mig genom dagarna. Gick på samtal för att eventuellt istället göra ett plannerat snitt. Det lutade åt det då det visade sig att det var en stor liten bebis där inne.

      En dag gjorde det plötsligt ont i hela kroppen. Kan inte påstå det kändes som värkar, utan mer obehag som spred sig tills jag iinte kunde röra mig.  Jag undrade inom mig om de skulle hinna plannera in snittet i tid. Det var ju nu bara en månad kvar. Plötsligt satte det igång med buller och bång. Hann knappt in utan var rädd hon skulle komma i bilen. Hade min syster och bästa vännina med mig. Det var över lika plötsligt som det starta, och sen bara fanns hon, lilla mini. Eller inte så liten. Fyra veckor tidig och vägde nästan 4,2 kg. Lika självklar som mina andra två från första stund. Jag tillät mig själv att hämta mig lite innan jag kontaktade P. Viste det var oundvikligt. Men njöt en stund av att bara vara nyförlöst mamma med en liten på armen. Sötaste liten.

       Men till slut smsade jag honom, berätta hon var född. Första gensvaret var lugnt. Han gratuerade att allt gått bra och var nyfiken på bilder. Inget konstigt. Men efter ett par timmar vände han och blev mer aggresiv i tonen när han förstod han inte var välkommen till sjukhuset. Jag försökte inte bry mig, ligga lågt. En veck fick vi stanna på sjukhuset innan hon var hemrese klar. P jagade mig på sms. Kändes jobbigt. Var rädd för vad reaktionen skulle bli om hans frustration tog överhand, missbrukare som missbrukare heter det ju. Så jag skickade lite info, lite bilder. Tillräkligt många får att han skulle vara nöjd, men tillräkligt lite för att jag skulle stå ut med det. En hårfin balansgång. Det var en dryg vecka på många sätt. Kännslorna gick i svallvågor i mig. Ville hem, ville inte hem, Hur länge till hade jag ett hem? Kände mig kluven, otillräklig. Skulle all dena kamp bara sluta med att jag blev separerad från mina barn? Ibland ville jag bara ta alla tre, sätta i bilen och köra långt långt ffrån allt och alla. Hur mycket värre kunde det bli liksom. Jag var ju kanske snart bostadslös ändå. Men jag gjorde inte det. Svalde och körde hem till huset. Blev tvungen att starta mini litens första tid i livet i en värld som höll på att tas ifrån oss.