Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av jag-bara - 25 november 2016 21:32

Det borde verkligen bara vara en dag som alla andra. Men av någon anledning blir det inte det. Det blir en dag som vänder mina känslor ut och in, som sätter igång så många tankar. Varför? Så onödigt, och ändå,,, Men man väljer ju inte vilka känslor som ska skölja över en.
Det har blivit som en "avstämnings dag" En dag där min hjärna automatiskt går igenom hur senaste året varit. Jämför, sorterar och utvärderar. Känner efter hur långt jag kommit och undrar hur lång väg som är kvar. Och en liten del del av mig förundras över hur mycket jag förändrats av denna berg och dalbana i livet. Ibland saknar jag mitt sätt att se världen innan allt rasa. Innan jag lärt mig allt jag lärt på vägen, som ändrat min syn totalt. Ibland är jag tacksam för det.
Men oavsett hur dryg denna dagen i almanackan känns även i är, kan jag detta året ändå känna stolthet för första gången. Jag börjar själv kunna se vad jag faktiskt klarat.
Antar att jobbiga händelser i livet som ger djupa sår lämnar djupa spår. Och om de läker får tiden utvisa. Tills dess fortsätter vi framåt.

Av jag-bara - 30 oktober 2016 21:45

Det har gått lång tid nu. Livet har blivit vardag igen. En lite stökig sådan, fast så har nog de flesta det, av olika anledningar. Minnen och känslor bleknar, försvinner inte, men bleknar. Skönt.
Men ibland verkar andra än jag har behovet av att blåsa liv i katastrofen. Som att det inte var illa nog det som hände och blev, det ska i efterhand läggas till detaljer som gör det ännu lite värre. Tveksamma detaljer som inte går att styrka. Det stör mig. Varför? Och värst är dem som indikerar att de hela tiden, långt innan bubblan sprack, viste något var galet från början. Varför sa dom inte det då, om de nu verkligen vetat något? Varför stå tyst bredvid och låta någon nära göra ett misstag och spela man är glad för dens skull?
Men jag köper det nog inte. Men kanske måste en del göra så. Säga de viste nått som var fel från början för att bevisa att de själva vet bättre, att de aldrig skulle gå på en sån nit, inte kunna bli lurade. Kanske måste de slänga lite " in your face" för att få historien mer hanterbar. Att det var jag som var den mest oförstående i världen och det skulle aldrig kunna hända dem. Det är i alla fall min teori. För annars är det ju helt vansinnigt.
Det var inte bara jag som gick igenom den där krisen. Jag hade vänner, familj och bekanta som gick igenom den parallellt med mig. Jag fattar att alla hanterar det olika. För en del var det släppt så fort jag fick nytt boende. För en del tog det längre tid, och för en del blev det för mycket och de försvann ut ur bilden helt. Det är okej. Jag fattar det. Jag har lättare för att förstå de som inte klarade att prata om det när det hände, än de som flera år efter vill blåsa upp det lite lite till.
Det börjar bli länge sen det hände nu. Det börjar bli en parentes i livet. Vill gärna hålla den där. Det var jobbigt nog då. Jag lovar. Jag behöver inte få det skrivet i pannan på nytt att allt var en bluff. Jag har fullt upp med min stökiga vardag.

Av jag-bara - 18 september 2016 12:29

För länge sedan nu, ett tag efter liten var född, blev jag inbjuden till en speciell mammagrupp. Det var för nyblivna mammor som hade det jobbigt på olika sätt. Poängen med gruppen var att kunna stötta varandra,, att det är okej att tycka det var jobbigt att stå med en nyfödd. Det var också tydligt att man inte hade några krav på sig att berätta om just sin jobbiga sits. Jag var lite skeptisk, men valde att gå dit. Efter en presentationsrunda gled samtalen så klart in på varför man var där. Inte så konstigt. Samlar man 6 kvinnor som befinner sig i kris i samma rum för att prata, är det ju i stort sätt oundvikligt. Vi satt i en ring på golvet och jag satt så jag blev den sista att prata. En lång stund satt jag och lyssna på de andra mammorna som berätta vad som gjorde de var där. Där var mamman som fått testa länge för att bli gravid och tyckte det var orättvist att andra blev det så lätt. Där var en annan mamma som tyckte mammaledigheten var långtråkig. Så tråkig att det ända hon hade att roa sig med var att online shoppa på nätet dagarna i ända. Vilket inte gjorde nått för hennes sambo tjäna så bra. Nästa mamma tyckte allmänt livet var svårt att hinna med med en nyfödd. När ska man hinna duscha, handla, ha egentid, förvånad över att allt var så förändrat,,,
När det kom till min tur var jag tveksam till om jag borde prata. Jag insåg att kontrasten mellan deras bekymmer och mina var enorm. Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om att allas problem är störst just för den som har dem, oasvett om nån annan har det värre, men deras problem verkade där och då för mig så ytliga. Samtidigt triggade mig. Tror dom att det är bekymmer att ha så mycket pengar att de kan shoppa dygnet runt? Prova att inte ha några och vara ansvarig för tre barn. Innan jag riktigt bestämt mig hade jag kläckt ur mig hela historien. Hur lurad jag blivit, hur jag förlorat allt, hur osäker vår tillvaro blivit. Det blev knäpp tyst. De andra satt som fågelholkar. Inom mig var jag mest arg. Ångrade jag gått dit, att jag berättat. De hade ingenting att tillföra mig och inte jag dem. Vi kunde inte relatera till varandra. Och deras reaktioner , eller rättare sagt tystnad, fick mig mest att känna en bekräftelse på hur udda mitt liv blivit.
Det blev paus. När vi starta igen kom samtalen aldrig riktigt igång igen. Jag hade släppt en bomb som skakat om rummet och svallvågorna ville inte lägga sig. Jag gick tidigare än de andra, och gick aldrig mer dit.
Sen dess har jag många gånger hamnat i situationer där jag lyssnat på andra som pratar. Där jag känner hur avståndet mellan dem om mig är gigantiskt även om vi sitter bredvid varandra. Det stör mig. Att jag ofrivilligt hamnat så avsides och ändå kvar mitt i. Det blir kluvet hur mycket jag ska bita mig i tungan för att inte ge andra ett perspektiv på livet de säkert helst vill vara utan.
Men trotts det är jag starkare nu. Och insikten om hur mycket jag klarar hade jag inte velat vara utan.
Hade det varit idag hade jag nog hanterat situationen annorlunda. Hade säkert inte "släppt bomben". Hade valt att låta dem slippa höra. Ibland undrar jag vad som sades om mig när jag lämnat mamma gruppen. Ibland är jag tacksam jag slipper veta.

Av jag-bara - 9 september 2016 21:57

Sånt som bara händer andra,,,
Men det hände mig.
Vad var oddsen för det egentligen?
Troligtvis astronomiska.
Att saker kan hända i förhållande vet man ju. Att det inte finns några garantier trotts man hoppas. Men att det ska visa sig att mannen man lever med är en manipulativ mytoman utan samvete, som utan att blinka väljer rädda sig själv i en katastrof, är inget man lägger in i riskkalkylen.
Men det hände mig.
Det som låter som en dålig film, eller dålig bok, blev en del av mitt liv.
Men det är okej. Nu är det okej. Inte vad han gjorde, men att jag var en av dem som behöver uppleva nått sådant. Det har gett mig ett så mycket bredare synfält på livet. Det har gett mig insikter om mig själv, om min omgivning som jag annars varit utan. Jag ser saker, lägger märke till saker, på ett annat sätt än tidigare.
Tråkigt nog händer det även andra
Inte bara mig.
Personer jag bryr mig om, som jag tycker om upplever svek eller blir lurade . Kanske inte som mig, men på sina sätt. Och jag tror känslan är ungefär samma.
Då blir jag frustrerad. Då tycker jag det är orättvist. Räcker det inte med att jag gått igenom det? Kan inte det vara nog? Måste verkligen fler behöva göra det? Måste folk verkligen göra sina egna misstag, kan det inte räcka de hör om mina? Önskar det var så, att jag tagit den smällen så nu slipper andra i min närhet göra det.
Så klart funkar det inte så. Såklart är livet mer komplicerat än så.
Det hände mig
Och annat kommer hända andra.
Inte mycket som går att göra åt det.
Men jag har lärt mig massor. Och jag vet hur besvikelse är. Så jag försöker använda min erfarenhet till att finnas där för andra. Så som många fanns för mig när jag behövde det. Det ger min "dåliga filmen/bok" en mening trotts allt.
Det är sant att man går starkare ur en kris än in i den. Men innan man kommer ur den är det tufft. Det tar hårt på ens krafter. Jag vet. Och tydligen kan jag inte hindra besvikelser hos de i min närhet. Men jag gör det jag kan. Jag gör det någon annan gjorde för mig. Jag stöttar under tiden, följer igenom till andra sidan, tills vi båda kan va starka tillsammans!


Av jag-bara - 4 augusti 2016 21:43

Jag är väldigt ärlig med vad som hänt, hur jag tagit mig igenom det. Jag är medveten om att jag gått igenom en kris, haft kris/chok reaktioner på situationen som varit. Jag skäms inte för det det minsta, för det var inte mitt fel, inte mitt verk.
Att visa känslor i en kris är enligt mig gannska sunt. Även kaoskänslorna måste ut. Ibland blir man inte så logisk och rationel i sådana läge, men det är okej. Det står jag för. Så länge man tar sig förbi och framåt, lever ut och lägger bakom sig så är det okej.
Klart det har satt spår. Eller kanske inte spår, utan mer skapat ömma punkter. Punkter som jag vill bygga broar över för att slippa behöva trycka på. Så jag har försökt vara förebyggande för att inte de ömma punkterna ska kunna få mig på fall igen. Vänt mig till de jag trott kunde stötta upp och hjälpa mig stabilisera. Tagit mitt ansvar för var vi står.
Så fel det blev
Jag blev dömd, inte bedömd. Satt i ett fack för "hur det vanligen är". Mina ord är tagna ur sitt sammanhang och bildar skeva meningar, målar en sned bild av min tillvaro. Som att inte verkligheten kan vara tuff nog.
Jag är gärna ärlig med hur tufft det va. Men min krisreaktion är dåtid, historia, inte ett permanent tillstånd. Jag står gärna för att jag var knäckt då, och stolt över att jag är stark nu.
Så fel det blev
Har trott det varit bra att vara tydlig med vad man vill inte ska kunna hända för att få rätt stöd. Istället vändes det mot mig. Som att det har hänt.
Men det löser sig. För inget av det är sant. Kommer slå hål på alla orättvisa antagande, ändra den sneda bilden till en sann verklighet. Med alla mina fel och brister uppradade, för jag har inga problem att stå för dem, men det måste vara RÄTT fel och brister.
Jag undrar hur många som kunnat gå igenom vad jag gjorde, utan en reaktion. Jag undrar hur många föräldrar som kunnat oroa sig för sina barn, utan att visa känslor. Hur många som skulle kunna få hela sitt liv, psykiskt, fysiskt och materielt fråntaget dem, under loppet av 2 månader, utan att få en chock. Jag undrar om nån kunnat det. Och om det finns de som klarat det, är inte det mer "fel" än att visa känslor.
Det är tur bedömningen är fel. Annars kanske deta blivit ännu en öm punkt. Nu blir det bara ett litet hinder i vägen jag kommer jämna med marken men den styrka ni tydligen missat jag har.
Har haft svårt att säga det om mig själv innan, men nu vet jag
Jag är stark, och jäkligt stolt över vad jag vet jag klarar.
Så det så!

Av jag-bara - 27 juli 2016 07:28

Jag undrar
När förstod du hur att allt skulle raseras och inte kunna räddas, var det före eller efter vi bestämde att skaffa barn?
Den där gången vi planerade hur vi skulle bygga om nedervåningen, viste du då det nog aldrig skulle hända?
Och när förstod du att du skulle bli avslöjad, var det före eller efter du skaffade jobb i Norge? Hade du redan skaffat det när du börja prata med mig om det?
Jag undrar
Hur du kunde sitta på banken och ljuga dig blå inför dem och dessutom nästan få mina föräldrar att skriva på ett jätte lån för att lösa dina skulder? Fick du
nått sorts dåligt samvete då? Eller har du inte förmågan att känna såna känslor?
Hur kunde du tro att du kunde skriva en fullmakt till min pappa på fri tillgång till alla dina bankkonto,så han kunde se alla dina transaktioner, att du fortfarande inte skulle bli avslöjad?
När du ljög och smutskasta din revisor som istort sett är en vän till min mamma och hennes sambo, trodde du att det aldrig skulle uppdagas det bara var lögner?
Jag undrar
Den där gången jag avslöjat en av alla dina lögner och var rasande arg, bara ville vara ifred, och du ljög för våra vänner om varför jag höll mig undan, målade upp en bild av att det var synd om dig. Trodde du verkligen vi aldrig någonsin skulle prata så att den riktiga versionen skulle komma fram?
Eller när du tog på dig jobb hos en av mina närmsta vänner i hela världen, och sen ljög för mig om varför projektet lades ner. Hur tänkte du då? Att vi aldrig skulle diskutera det någonsin, fast du vet vi pratar om allt?
När allt började uppdagas bit för bit, och jag frågade dig rakt ut "är där mer?" Och du sa "nej, nu vet du allt". Sen avslöjades nya katastrofer för var dag, ibland var timme. Varför sa du inte som det var? Lät mig få hela smällen. Varför lät du det bli en utdragen historia där jag själv fick leta upp all info en bit i taget?
Jag undrar
Hur du kunde ljuga för alla de stakars människor som anlitade dig, ta deras pengar, men inte utföra jobben.
Hur du kunde ljuga om din släkt, för din släkt, och medvetet smutskasta dem inför mig, mig inför dem.
Hur kunde du försöka skriva över den ena bilen, som var skuldsatta långt över dess värde, i mitt namn.
Där finns massor mer jag undrar. Små frågor i det stora hela som jag hakar upp mig på. Kanske är de just dom frågorna som på nått sätt bevisar för mig att du inte är fungerar normalt. För normala människor vet och förstår att man inte gör så.
Mest av allt undrar jag om du förstår vidden av hur mycket du skada oss. Om du har förmågan att förstå hur illa du gjorde mig.
Frågor som egentligen inte spelar någon roll.
Frågor jag aldrig kommer att få svar på på.
Jag undrar
Om du ljuger för alla nya människor i ditt liv om vad som hände mellan oss.
Om du fortfarande gärna målar upp dig själv som den det är synd om.
Undrar
Och kommer aldrig att förstå

Av jag-bara - 9 juli 2016 21:19

I ett annat liv, en annan värld som jag levt i en gång. Då jag trodde jag viste vad behovet av återhämtning betydde, då hittade jag en liten oas jag blev förälskad i. Ett spa ett par timmars bilfärd bort. Jag åkte dit ibland och njöt i fulla drag av atmosfären, bassängerna, maten etc. Underbart för alla sinnen. Sist jag var där var med P. Innan luftslott han byggt rasade. Jag var där med mannen jag trodde jag skulle dela mitt liv med. Jag var där och skapade minnen jag trodde jag långt senare i livet skulle se tillbaka på och le åt. Men istället , med facit i hand blir jag mest äcklad när jag tänker på hur perfekt han spelade sin roll. Hur duperad jag blev. Hur perfekt den där sista vistelsen där passade in i hans plan.
Länge har den världen, att ta mig tid för sådana saker känts avlägset, som att det tillhörde ett liv jag satt punkt för. Var inte säker på att jag ens skulle kunna uppskatta det igen på samma vis.
Men så fick jag chansen att åka dit, och tog den. Och till min förvåning tror jag att jag denna gången upplevde allt tio gånger starkare. Som att allt var helt nytt fast jag varit där flera gånger. Jag njöt varenda minut av allt där, och har för första gången på väldigt väldigt länge känt mig helt avslappnad på alla sätt. Helt fantastiskt. Att de pga många bokningar blivit "tvugna" att uppgradera oss till en av spaets finaste sviter gjorde ju det bara ännu mer fantastiskt. För en stund kändes det som att hela mitt liv faktiskt är så, uppgraderat till en bättre nivå. Tuffare på många sätt, men ändå bättre.
Men det absolut bästa med vistelsen var att jag dena gången delade den med någon jag vet, till 100% att jag kommer dela livet och framtiden med. Någon som varit med mig i alla djupa dalar vi tvingat ta oss igenom och som verkligen förtjäna lite lyx i sin vardag. Någon som jag nu har skapat fantastiska minen med som vi verkligen kommer tänka tillbaka på många gånger och le tillsammans. Tack min älskade (äldsta)dotter för att du delade deta med mig. Det gjorde denna vistelsen till en av de absolut bästa!

Av jag-bara - 23 juni 2016 22:25

För tre år sen
Hade jag fortfarande inte packat nån förlossnings väska, det var ju över fyra veckor tills hon skulle komma.
Jag hade fortfarande ingen plan för hur jag skulle ta mig in när det väl satte igång.
Jag hade fler frågor än svar på hur allt skulle bli.
För tre år sen
Hade jag fortfarande inte satt upp nån spjälsäng eller skaffat skötbord. Vi vistete ju inte vart vi skulle. Skulle det finnas plats för sådana saker när vi fick nytt hem,,,, om vi fick ett nytt hem. Vad skulle hända om vi inte fick det?
För tre år sen
Önskade jag hon skulle stanna i min mage för evigt, så jag kunde skydda henne mot allt som hände runt oss, mot att hela världen utanför var kaps och otrygg. Så att ingen kunde ta henne från mig p.ga saker jag inte ens ställt till med.
Men plötsligt kom hon. Och ett efter ett har alla frågetecken rett ut sig. Tillslut packade min äldsta dotter den där väskan till mig, för hon kände på sig det var dax. Jag kom in till förlossningen i tid. Min syster fick in mig trotts att jag nog väntat lite för länge där hemma.
Vi fick ett hem, och oron över att hålla på att förlora henne och och de andra försvann. Hon fick en säng att sova i precis som det ska vara.
För tre år sen
Kändes allt så omöjligt, överväldigande, icke hanterbart.
Sen kom hon, gav mig ett nytt focus, gav oss ett nytt focus. Lärde mig att jag var inte så slut som jag trodde, att jag kunde så mycket mer än jag vågat hoppas.
Grattis till dig älskade liten på din 3 års dag.
Grattis till oss för att vi fick dig till våra liv.
Sötaste bustrollet
Min stjärna

Skapa flashcards