Min lilla liten, som börjar bli stor. Tänk att du fyllt hela fyra år. Fantastiska du! Det finns mycke jag önskar jag kunde ge dig. Men mest av allt önskar jag att jag kunde ge dig tiden tillbaka. Din tid, som försvann på allr annat i en kamp mot klockan för att behålla dig och dina systrar.
Redan i magen förlora du tid. Det var så mycket stress och kaos runt oss att graviditeten inte fick mycket focus. Jag minns att jag var jätte stor, och otymplig. Men inte mycket annat. För mycket som krävde min uppmärksamhet.
Ditt första år blev inte som jag önskat. Det var huset som försvann, det nya huset vi skulle till. Packa, packa upp, komma på plats. Blandat med hundratals möte, uppföljningar, utredningar m.m I deta kaos var du nyfödd och fick hänga med på en höft. Medans jag kämpa för att få en plattform för oss att stå på rann tiden från oss. Ditt första år, anknytningsåret. Det blev mest kaos.
Ditt andra år började du förskolan. Vi var knappast redo någon av oss. Men pressad från olika håll var jag tvungen att börja jobba. Det blev en inskolning från helvetet. Det blev bättre med tiden, men inte helt bra. Mitt jobb inebar kvällar, helger, delade turer om vart annat. Du kunde vara på förskolan hela dagen, bli hämtad och skjutsad vidare till barnvakten för kvällen, för att bli hämtad sent och börja om från början dagen efter. Så mycket tid vi förlorade med varandra, för att få fortsätta vara med varandra.
Ditt tredje år blev det lite bättre. Jag hade lyckats få nytt jobb utan kvällstjänstgöring. Äntligen började en rutin skapas i ditt liv där dagarna började likna varandra. När jag jobbade helg var du på samma ställe varje gång och plötsligt började du stabiliseras. Ditt språk börja explodera, du blev lugnare, mer harmonisk och gladare och gladare för var dag. Äntligen!
Nu har du fyllt 4 år och är en sprudlande busunge. Du är oftast glad, full av nyfikenhet och bus. Du testar mitt tålamod precis som du ska men har sällan långt till ett leende.
Men ibland kommer det stunder du blir väldigt liten. I situationer du blir osäker och blygg. Då blir du extremt mammig. Gömmer dig i mina kramar och vill inte göra något mer än krypa ihop i mitt knä. Jag brukar skämta och säga hon är som en stor hund som inte fattar de inte är en liten knähund. Du söker min trygghet, testar om den finns. Du lilla fina som inte fick vara bebis när du var bebis, men förväntas vara stor när du nu är stor. Men jag låter dig krypa upp till mig. Låter dig vara hur kelig och kramig du vill. Ger igen lite av allt du förlorat. Jag låter dig få testa tryggheten så du ska bli säker på att den finns.
Fick höra det var daltande. Att jag borde sluta. Men jag kommet aldrig sluta krama mina barn så länge de behöver och vill. Oavsett vad folk tycker. Hon fick avstå många kramar när hon var mini liten. Vill hon ta igen dem alla nu när hon är större kommet hon få det. Och fler därtill.
Vi får aldrig tiden tillbaka. Men vi får framtiden tillsammans. Och den kommer bli fantastisk.

Som ett brev på posten,,,,
Eller egentligen mer ett mejl i min inkorg men ändå. Dom kommer ibland. Inte ofta direkt, men ibland. Frågor och undringar, önskan om bilder. Inget konstigt egentligen. Men ändå provocerande. Varje ord är ett slag i huvudet. Tänk att krossa någons liv så totalt, och ändå känna rättan att hänga kvar. Långt ut i bakgrunden, men ändå kvar.
Det suger energi från mig att ens öppna mejlen. En liten bit av mig tänker och tror att bara att öppna ett mejl, öppnar en väg rakt in i vårt liv. Och inte en liten smal stig, utan en stor bred, sexfilig motorväg jag inte har en chans att kontrollera. Logiken säger att så är det inte. Men känslor som svämmar över är sällan logiska, och de säger nått helt annat.
Jag håller det kort för att stå ut. För att orka. För att inte känna mig överkörd. Säkert önskar han mer, men deta är vad han bäddat för. Deta är vad så djupa sår ger för konsekvens.
Jag håller det kort, men jag svarar. Det är allt jag klarar. Jag har fullt upp med att lägga energi på mina nära och kära, och där ingår han inte. Och efter allt han tog från mig, får han inte en droppe i onödan.

Jag känner mig så himmla fantastisk just nu! Vem hade trott deta för bara ett par år sedan? Att jag skulle hitta tid, ork och krafft att göra något annat än att överleva sviterna efter P. Inte jag själv i alla fall. Men jag klara det!
Mitt i en vardag som bestått i mer kaos än lugn, som en evig berg och dal bana i livet, har jag påbörjat, utfört och slutfört en hel utbildning. Inte den mest avancerade, eller mest krävande. Men ändå. Med omständigheterna jag har runt mig kunde det lika bra varit att jag skulle lära mig kinesiska baklänges,balanserande på en vippbräda i full storm. Och jag klara det! Jag har nu slutfört min usk utbildning.
Jag har googlat uppgifter och fakta i väntrum på socialen, bup, familjeenheten etc. Jag har tagit hjälp av vänner kolleger och familj. Jag jag dragit nytta av min otroligt kunniga syster som i tid och otid hållt föreläsningar över telefon eller skickat länkar där jag kan hitta svar. Och det gick!
Kanske är det just pga röran omkring mig jag fixat det. När jag inte kunnat lösa kaoset runt mig eller hittat lösningar på allt som klyddat har, det varit rena terapin att kunnat få rätt på en skoluppgift. Att känna jag lyckats med något i alla fall. Det har gett mig ork och energi. Det har gjort att jag haft kraft att fortsätta balansera. Och nu har jag fått min plattform att stå på. En som är bara min, som ingen kan ta ifrån mig.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv undertiden. Upptäckt nya sidor och växt på så många sätt. Jag är så långt ifrån den person jag var när P kraschade min tillvaro.
Jag är så mycket mer än den dåtid han tog ifrån mig. Jag är den framtid jag skappat/skapar nu för mig själv och mina barn. Jag har visat mina barn att hur orättvist livet än kan bli, och hur hopplöst det än kan kännas, får man aldrig sluta försöka.
Uppåt och framåt,
Jag är nästan där!

Tankar som ofta får genom mitt huvud, som är svåra att bli av med. Sånna tankar som är helt onödiga, för de kommer aldrig få nått svar.
När viste han att det var för sent att försöka rädda något? Viste han det när vi prata om att skaffa barn? Var det därför han ville skaffa barn, för att ha en hållhake på mig?
Hur länge hade han haft koll på att skulderna han skaffat sig blivit för stora? Var det redan året innan allt sprack, när han ofta brukade "bli av" med sitt visa kort, så de flesta inköp och betalningar hamnade på mig?
När förstod han att allt var kört, trotts att han fortsatte manipulera världen så jag inte skulle förstå, inte förens allt var för sent. Förens han hunnit fly fältet och lämnat oss i kaoset han skapat? Var det när han fejkade ett anfall och hamnade i ambulans till akuten (misstänkt hjärtinfarkt) där de konstaterade att absolut ingenting var fel. Var det egentligen en ångestattak över vad som höll på att ske?
Sånt som är onödigt att fundera på, för jag kommer aldrig få några svar. Och även om jag fått svar av honom på dessa frågor, hade jag inte litar på dem ändå.
Ändå håller det ibland mig vaken på natten. Som att hjärnan letar pusselbitar för att få ihop en tydligare bild av vad som egentligen hände, hur allt gick till på riktigt. Onödig energi, men ändå,,,,
I natt var en sådan natt. Det gjorde att jag försov mig till jobbet på morgonen. Första tanken när jag vakna var att bli hemma, bli kvar under täcket med mina funderingar. Sen skrek hela min kropp nej. Han har förstört tillfälligt många av våra dagar, tänker inte låta en ändå till försvinna pga honom. Så gick upp , skynda mig iväg checkade in 6 minuter försent. Inte hela världen. Resten av dagen jobbade jag, och njöt av känslan av att inte låtit honom ta ännu en dag från mitt liv.

Är inne i en väldigt intensiv period i livet. Jobbar, Pluggar, jobbar extra, redovisar, betar av kurs efter kurs. Så klart blir stressen hög. Så mycket som ska hinnas med. Inte bara skola och jobb, utan även barnen, hemmet, tonårsdrama, tvätt, småbarnsproblem etc. Det är mycket nu. Mycket att stå själv med. Ändå har jag aldrig mått bättre. Aldrig känt mig så stark.
Folk skakar på huvudet när de hör allt jag gör om dagarna. De förstår inte hur jag orkar alla bitar, hur jag klarar det i längden.
Men jag vet precis vad som går mig att klara det.
Jag höll på att förlora allt deta. Jag var på gränsen till att bli av med min familj. Jag slogs för mitt liv för att kunna behålla mina barn genom den katastrof P lämnade oss i. Deta är vad jag kämpade för att få ha, livet med mina barn. Inte alltid lätt, och långt ifrån smärtfritt, men jag skulle inte byta det mot något i världen.
Så dom där dagarna när allt känns överväldigande. När jag känner mig trött eller stressas. Då behöver jag bara tänka tanken på vad som höll på att hända, så släpper stor del av det. När jag tänker på hur mycket jag redan klarat känns det som att vi kommer klara allt. En fruktansvärd kamp var det, men jag hade gjort det igen om det kräfta.
Denna intensiva tillvaron är min vinnst efter kampen. Högsta vinnsten. Den ändå vinst av värde som finns, mina barn.

Den mest stressade perioden i mitt liv satt jag fast en stillastående tillvaro och bara väntade på nästa katastrof.
Sjukskriven, så fanns inga tider att passa, ingen agenda att följa.
Höggravid, vilket gjorde mig orörlig och trött. Kunde knappt gå överhuvudtaget.
Själv. I en jätte villa som började kännas som ett spökhus. Barnen höll sig därifrån vilket gjorde den tyst och icke levande.
Avvaktande, vad skulle hända idag? Skulle elen plötsligt stängas, eller vattnet? Är det idag det dyker upp en köpare så jag står utan bostad, och nästa katastroftillvaro börjar?
Och mitt i att jag försökte sköta en vardag, fick det knappt synas vi levde där. För när som måste huset vara tillgängligt för akutvisningar.
Enormt stressande. Hjärnan gick på högvarv. Ändå hände ingenting. Allt stod så stilla att det kändes som ett vakum. Ändå var jag beredd på att vilken katastrof som helst kunde hända, varenda sekund, som skulle få allt att rasa ännu lite till.
Som att sitta i ett väntrum hos en läkare. Det är långtråkigt och segt. Tiden står stilla. Man vill bara det ska bli ens tur. Men en liten del av en vill aldrig han ska komma, för man vill ju inte höra något allvarligt är fel.
Jag har dagar då jag hatar ta in posten. För jag minns de högar av räkningar som öste in i huset.
Jag har dagar jag får ont i magen när det knackar oplanerat på ytterdörren. En tiondels sekund minns jag alla delgivningsmän som jagade P alla tider p
Därför har jag svårt att vara ledig, utan plan. Det är inte avkopplande att inte vara igång. En dag eller två max, sen kryper jag på väggarna. Blir stressad, irriterad, på dåligt humör.
Jag har stresssyndrom. Söker man för det blir man ordinerad vila, sjukskrivning, återhämtning. Men det är inte det jag behöver. Provade det och då blev allt värre. Säger man det högt inför andra som drabbats av stress blir de irriterade. Säger att då har jag inte blivit "tillräckligt drabbad" för att höra dit. Som att man bara kan ha upplevt katastrofal stress ifall kroppen sen enbart vill ligga i viloläge. Alla är överens om att vägen in i stressväggen är individuell för alla, men vägen därifrån ser lika dan ut, annars är man inte dålig "på riktigt".
Jag hittade min egen balans och har kommit vansinigt långt. Har förstått det är provocerande för en del att jag inte gjort det vilandes hemma.
Men jag har suttit fast i vakum tillräckligt. Inte en minut till tänker jag slänga bort på det.

Det har varit svårt att hitta "hemma känslan". Nog för att jag älskar min lägenhet, men det har varit som att jag inte vågat fästa mig, rota mig. Tänk om allt en dag bara försvinner igen? Det har varit ett fövarinsställe för alla våra saker, men har haft svårt att organisera upp det, göra det praktiskt, ombonat.
I flyttande hit fick jag mycket saker. Tack o lov! Mina vänner var fantastiska och på väldigt kort tid hade jag ett komplett hem och lite till tack vare att alla engagerade sig, sortera ut, skänkte och t.om köpte en del. Till saken hör att jag känner otroligt olika sorters personer med väldigt olika stil. Det gjorde mitt hem till en fantastisk blandning av alla dessa stillar. Det ända jag inte hitta i alla dessa olikheter var min egen stil.
Sen var det svårt att sluta lagra. När folk gav mig saker funderade jag sällan på om jag behövde det. Det ända jag tänkte var att "tänk om jag säger nej till det här stekjärnet och om ett år behöver ett nytt men inte har pengar, bäst att ta det och spara det" Och det gjorde jag. Tills mina skåp och lådor var överfulla med saker jag aldrig använde eller tog fram.
Sen var där saker folk gav mig jag knappt viste vad det var. Men eftersom de gav mig det och tyckte man behövde det våga jag inte göra mig av med det. "Efter den niten jag gått på livet vet nog alla andra bättre än mig vad man borde ha". Så plötsligt hade jag lådor med saker i som inte sa mig någonting, men som jag absolut inte våga kasta.
Men det gick till en gräns, sen plötsligt var det som jag fick nog. Började rensa ut allt onödigt. Sålde, slängde och skänkte bort. Och när jag väl börjat gick det av bara farten. Plötsligt börjar det bli hemma på riktigt. Jätte läskigt har det varit emellanåt. Att göra mig av med saker och inte ha en vattentät plan för att kunna ersätta dem på studs om behovet kommer. Men ändå en stor lättnad att få ordning omkring mig. Har äntligen börjat kunna hitta mig själv i mitt eget hem.
Att alla såg till vi fick ihop allt vi behövde på mindre än 2 månader var helt otroligt. Det gör mig glad att tänka på vilket fantastiskt nätverk av människor det faktiskt finns. Och jag kan inte leva som att jag ska vara förberedd på att göra om den katasrofresan igen, så jag måste ha tredubbelt av allt ifall i fall.
Äntligen har jag gjort mig av med allt jag inte ens viste vad det var. Äntligen har jag mer normalt fulla köksskåp. Och skulle jag akut behöva nått någon dag, vågar jag tro att jag kommer kunna lösa det då.
Det har snart gått 4 år sen det rasade. Snart lika lång tid utan P i mitt liv som han var med i det. De mest intensiva och krävande åren hittentills i livet. Men av alla saker jag denna tiden fått, är det min nyvunna styrka jag värdesätter mest.

Genom alla turer som varit sen denna kaoset startade har där varit mängder av olika handläggare, kuratorer, läkare, vänner m.m involverade under kortare eller längre perioder av resan. Eftersom där finns 3 barn, med väldigt olika behov av stöd genom allt som hände, som reagerat på 3 olika sätt, och bearbetat det på helt olika sätt, har min roll som mamma varit enormt krävande. Att försöka räcka till för alla 3 så mycket jag bara kan, och det har verkligen inte varit enkelt. Så i olika omgångar har jag vänt mig till olika ställen för stöd och hjälp. De som kommit in i vår kaos och försökt hjälpa till har nog många gånger blivit överrumplad av situationen. Vi har fallit utanför fler ramar än jag kan räkna, och de har då inte haft någon "standard lösning" att ta till. De har då kunnat uttrycka sig otroligt klumpigt, sagt saker som inte är så genomtänkt, men som fastnat i mitt minne. Säkert kommer en del ifrån att de inte varit med från början så de inte vet alla turer som lett fram till just den stunden de fått inblick. En del kommer säkert från att de känt de måste säga något, oavsett vad, och inte tänkt sig jag skulle minnas det. Andra saker är nog sagda utifrån total avsaknad av förståelse/ insikt och empati.
Här kommer några av de meningar som fastnat mest, som retar mig mest. Tagna ur sitt sammanhang kan tänkas, men egentligen, finns där verklugen något sammanhang de blivit rätt i?

- Det behöver ju inte vara så illa om barnen blir familjehemsplacerade. Då får du ju en välförtjänt paus efter allt kaos.
( en av socialen familjerådgivare)

- Det du söker är ju egentligen en partner, du kanske skulle tänka på det.
(En handläggare på soc när jag söker stöd för familjen)

- Fruktansvärt hur hon uppför sig mot P, att hon inte respekterar äktenskapslöftena , i nöd och lust.
( vän till P)

- Det känns svårt att fortsätta vara vänner, nu när jag vet hur lättlurad du är.
(En av min f.d vänner)

- Om du nu ändå förlorar det mesta av vad du äger gör det väll inget om du blir av med lite till. Kan jag få din tv? Dina kläder? Ditt bord?
(En av mina f.b vänner)

-Kan hända att du förlorar dina barn, men då kan du ju alltid vara ett stöd för andra som förlorar sina.
(Rådgivare på familjeteamet)

-Hur kan det komma sig att alla mammor i hela Sverige kan ta hand om sina barn utom du?
(En läkare inom inom bup)

-Är du så egoistisk att du inte kan sätta dina barns behov framför dina egna?
(En läkare inom bup)

- Det hade inte behövt bli så stökigt och mycket problem om inte hon (jag) varit så dålig förlorare.
(Anhörig till P)

Det har svidit att höra dessa ord. De sitter djupt rotade trotts att många av dem säkert är ogenomtänkt uttalade. Många gånger har jag dessutom inte hittat svar på tal i stunden, utan det har kommit långt senare.
Men jag har blivit bättre. Mina svar blir snabbare och vassare. Men i huvudet räknar jag ner tills inga andra blir inblandade till att värdera, berömma och uttala sig. Tills mitt liv enbart består av människor som vet vad jag går för, stöttar mig på vägen , och tycker jag räcker till precis som jag är!