Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av jag-bara - 24 augusti 2020 19:58

Här vi landade
men utan att landa.
Här vi skulle börja om,
men glömde stänga av det gamla.
Här vi skulle bygga våra drömmar,
men kom aldrig förbi hindren framför dem.
Här
Detta som skulle bli omstart, nystart,
Men den kom aldrig.
För många svallvågor från det gammla som nådde oss här.
För många konsekvenser av hans verk,
som fortsatte slå undan fötterna på oss här.
Men vi stod kvar.
Vi lät det inte ta söner oss.
Men fick djupa ärr av smällarna.
Det är här bilden av vad han gjort blev hel.
Det är här vi stånga oss blodiga av frustration över vad han gjort.
Det är här vi spotta och svor över allt som försvunnit för oss.
Det är här vi slitit vårt hår och gråtit blod över vad han satte oss i.
Lugnet vi önska oss här
som aldrig kom.
Harmonin vi sökte, som verka omöjlig att få.
Nu stänger vi dörren, nu satsar vi på en ny väg.
Men med bättre förutsättningar för att lyckas.
Denna gången ska det gå.
Denna gången ska vi klara det.
Här,,,
Här vi inte klarar vara längre.
Här vi behöver ifrån.
Huset som blev vår räddning, men som det är dax att lämna.
Tacksam att vi landade här.
Tacksam att det är över.


Av jag-bara - 22 juli 2020 21:21

Du stal år,
som inte var dina.
Du krävde energi,
som var menat för annat.
Du tog tid,
tid som jag aldrig får tillbaka.
Du krossade drömmar,
jag aldrig kommer våga drömma igen.
Du tog sönder allt,
och inget gick att laga
Du nyttjade hela min värld,
för ditt eget nöjes skull.
Du dränerande mitt liv,
utan minnsta samvetskval
Du tömde allt som fanns
som inte var menat för dig.
Utan att blinka
Utan att tveka
Utan att ångra
stal du allt.
Du får
inte en sekund till.



Av jag-bara - 16 maj 2020 07:59

Vägen ut
Den har jag sökt, letat efter, undrat om den fanns.
Det gjorde den inte.
Jag trodde det, och blev lika besviken var gång jag inte hitta den.
Nu vet jag varför.
Jag sökte på fel ställe.
Det fanns ingen väg ut. Eller ingen enkel i alla fall. Det gick inte att göra det jag trott var lösningen. Gå rakt ut ur allt och se på när stormen rasade färdigt, vänta tills den la sig. Att tiden bara skulle läka alla sår av sig själv.
Det gick inte. Nu vet jag. Jag måste gå igenom, inte förbi. Jag måste stå där i kaosen tills den lagt sig, det finns ingen genväg.
Men det mest fantastiska har hänt sen jag började inse det, sen jag började förstå vad jag har tvungen att gör.
Den där vägen jag har letat efter, bara plötsligt fanns där, mitt framför mig. Jag behöver inte leta längre, bara ta mig upp på den.
Ovant och främmande, men så fantastiskt.
Kanske snubblar jag på vägen, men vad gör det. Jag reser mig och komner framåt ändå.
Uppåt, framåt
Närmare än jag någonsin varit!

Av jag-bara - 2 juli 2018 20:12

Rätten till sina egna känslor. Den har väll alla,,, eller? Vad gör man när det känns som ens känslor hela tiden blir en sekundär fråga? När rätten till dem trillat mellan stolarna mellan olika myndigheter fler gånger när jag kan räkna. När ens magkänsla slopats under mattan så länge man kan minnas. Och sen när man öppnar en liten kanal till dem, till alla avstängda känslor, överväldigar dem en så de blir svåra att hantera. För de kommer allihopa, i full storm, alla på en gång,,,,
Under lång tid befann vi oss i överlevnads kaos. Vi andades oss igenom dagar och hoppade tornadon runt oss snart skulle vara förbi. Att känna efter för mycket var inte läge. Det fick vänta till sen. Vi granskades, ifrågasattes, utvärderades. Men det fanns inga manualer eller facit för hur man hjälper en familj i "vår sorts " kris. Så de viste inte vad de skulle säg/göra. Men för utredningarnas skull måste allt dokumenteras. Kraven på mig att räcka till, målen de satte för mig att leva upp till, var skyhöga. Det kändes omöjligt. Så att känna under tiden var inte att tänka på. Allt måste gå enligt ett regelverk som inte fanns. Jag skulle luta mig på ett skyddsnät som inte existerade. Att stanna upp och känna efter, vågade jag inte.
Det finns en försvarsmekanism i kroppen för att överleva traumatiska situationer som drabbar en del människor. Den går ut på att kroppen stänger av. Frozen fright. Man ställer sig utanför mentalt, situationen blir overklig och distanserad. Man överlever i situationen och klarar sig tillfälligt . Så gjorde jag. Stängde av, stod ut, bet ihop, tog mig igenom,,,, utan att öppna kanalen till känslorna. För ibland när de kom, innan jag hann stänga av dem, kändes allt så fel. Jag blev tvungen att gå emot min egen instinkt för att det skulle bli rätt enligt någon handläggare. Tvungen att göra tvärt emot vad mitt hjärta sa för att få det resultat någon på maktposition ansåg var rätt. Då gällde det att stänga av fort, fortsätta andas, och hoppas tornadon snart dragit förbi.
Så ibland är det svårt. När min magkänsla sätter igång och pratar, men det inte verkar stämma med hur andra verkar bedömma situationen. När jag känner något är fel men andra runt mig lägger locket på.blir jag osäker. Har min intuition varit avstängd så länge så den felar? Eller är det dags att våga lyssna på den. Har mina reaktioner blivit skeva av all avstängning, så jag bör lita på andras? Eller är mina hur rätt som hellst oavsett vad? Har jag rättat mig så mycket efter andras tycke att jag bara glömt hur jag ska göra för att lyssna på mig själv?
Det är mycket som tar tid att få rätt på efter allt som varit. Många pusselbitar ska på plats. Hellst vill jag ha alla klara på en gång.
Men som alltid,,,
En bit i taget.





Av jag-bara - 22 februari 2018 18:09

Alla gör vi olika resor under livets gång. En del verkar ha de enklare och en del tuffare. En del resor verkar räknas mer än andra,,,

Min resa har varit krokig, tung och svår. Och den är inte ens slut. Jag är inte framme. Men den sätter djupa spår

överallt. Både på insidan och på utsidan.

Yta och fasad är det som räknas. I alla fall om man tittar på de snevridna socialamedierna som hela tiden får oss att tro alla andra är så mycket bättre. Det är utseende som räknas, både på en själv, sitt hem, sitt liv. Och är det inte tillräckligt bra lägger man på rätt filter från rätt vinkel.

Jag har lyft tyngre vikter än de flesta andra i min omgivning, på insidan. Men det finns inget gym att "checka in" på, inga vikter att ta bilder på. Jag har tränat min uthållighet mer än många löptränare, fast mentalt. Och det finns inga stegräknare som ger utslag på hur långt jag kommit.

Men istället för vältränade muskler, energi och ork, får jag det motsatta. Stress i kroppen som avstannar ämnesomsättning, energiförlust, och inga synbara muskler.

Mitt utsesnde förändras, men inte till det ideallet samhället framhäver som lyckad.

Det är min resa. Men den räknas inte. För den syns inte på utsidan. Den går inte in i idealet av yta och fasad. Det finns inget "snyggfilter " jag kan framhäva den i. Ingen vinkel som kan få den att verka så mycket bättre än verkligheten. Det finns bara en tuff verklighet som är min vardag.

Jag kommer komma fram. Säkert kommer även min vardag se mycket bättre ut, både på insidan och utsidan. Och säkert kommer många då ge mig likes för att jag igen passar in.

Men själv kommer jag vara stoltast över att jag inte drunknade i djupet.



Av jag-bara - 6 januari 2018 21:54

Jag saknar min magkänsla P spelade bort, mer än pengarna som försvann.

Jag hatar saknaden av säkerhet, mer än kontona han tömde.

Jag avskyr mistron han sått i mig, mer än förlusterna han gav mig.

Jag önskar hjärnspökena han skapat försvann, mer än jag vill ha tillbaka allt han tog.

Jag hatar att han fått mitt omdömme ifrågasatt, mer än att min plattform spelades bort.

Jag lider av att min intigritet är övertrampad med så många mil, mer än jag önskar mina tillgångar åter.

Det gör mer ont att bli dömd och förminnskad, mer än smärtan över att min dröm var en bluff.

Som med en tuff sjukdom, är ibland sviterna efter, eller biverknigarna av medicinen som gör en frisk, värre än sjukdomen i sig.

Man härdar ut stormen , men har svårt att orientera sig i konsekvenserna av dess framfart.

Och inte bara en själv, ens omgivning också. När grännser klivits över är de svårt att upprätta igen.

Jag avskyr folks åsikter om hur det är okej att överleva ett kaos de inte själva varit i närheten av.

Mest av allt saknar jag den ork och energi allt deta tagit från mig.

Men den kommer tillbaka.

Inte mycket av det andra kommer göra det. Borta är borta.

Men min ork och energi ska jag hitta igen.

En dag i taget

Av jag-bara - 22 december 2017 18:06

     De där serifigurerna man skrattade åt när man ar liten, som sprag och sprang och inte insåg de plötsligt srungit ut för ett stup. Benen fortsatte gå och kroppen rörde sig frammåt. Inte förrens de tittade ner, insåg de befann sig i luften, trillade dem ner. Så löjligt, overkligt, skarttreande. KLar man trillar direkt när marken försvinner under föttrna. Fysikens lagar. Allt annat är så tramsigt att det lockar till skratt.

     Men idag vet jag det är möjligt. Idag fastnar skrattet lite i halsgropen. För jag har lärt mig att det kan hända. Ibland har man så bråttom uppåt, framåt att man inte hinner se, känna,, fundera. Snabbt ska det gå, mot målet innan det är för sent. Och det som sker i nuet, hinder på vägen och känslor som svallar, det får vänta, tryckas åt sidan, eller skjutas på framtiden. Så man kämpar vidare mot målet, utan att stanna upp ens en seckund,,,, förrens plötsligt. Förrens man tittar ner och  inser marken under en fötter är borta och nästa avsatts är alldeles för långt borta. Förrens man inser man trampar vatten i luften tills orken är slut.  Förrens man inser att även om man kommer galet långt på vilja och envishet, har även det sin begränsning.

   Den där förvånade minen de färglada figurerna på tvn hade, när de fick insickt i att mattan ryckts undan deras fötter och de kommer falla, känns plötsligt bekant. Och det häder sällan när man promenerar lungt framåt och jag hinner se fallgroparna framför sig. Det är när man är mitt i en jakt på nått bättre, en flykt från nått sämre, när focuset är så långt fram att nuet inte syns.

    Men precis som de teckande figurerna, som i nästa scen som visas vara oskadd, i full fart och på väg igen, kommer jag också igen. Starkare än  någonsin, och med ännu mer erfarenhet i mitt bagage. Mellanlandningar är också en del av resa, och målet finns fortfarande kvar. Ibland tar det bara lite längre tid än man tänkt.


Av jag-bara - 30 november 2017 23:02

Oberörd
Jag har stått mitt i en tornado av kaos och sett hela mitt liv slås i spillror.
Ändå förväntas jag vara oberörd inför skadorna.
Opartisk.
Mitt inre slets i tusen bitar och vändes ut och in. Ändå förväntad jag agera opartisk inför hur det påverkar vårt liv.
Neutral
Efter allt P satte på spel och förlorade, insatser som inte ens var hans, räknas jag ha rollen som neutral inför förlusterna jag och barnen drabbats av.
Det är svårt. Jag väger ord på guldvåg. Stålsätter mig, nollställer mig. Ändå vill det sig inte.
Jag har alltid skrivit mycket. Allt från dagböcker, texter, noveller, till den här bloggen. Det har alltid varit lätt för mig. Men när jag förväntad skriva blir det ibland så svårt, nästan omöjligt.
Ett enkelt svar, som blir så svårt att utföra.
För kan jag inte skriva allt, utan måste sålla bland orden och uttrycken, försvinner det som är jag och då blir det ingenting kvar.
Alla ord blir övertänkta tills de inte går att skriva.
Alla meningar tappar sin rätta betydelse och jag raderar dem en efter en.
Du vill veta, frågar, undrar.
Jag blir ställd, tveksam, avvaktande.
Det blir ett kort och intetsägande svar. För kan jag inte skriva allt, kommer nästan inget. Och allt får du inte. Den rätten spelade du bort alldeles själv.


Skapa flashcards