Rätten till sina egna känslor. Den har väll alla,,, eller? Vad gör man när det känns som ens känslor hela tiden blir en sekundär fråga? När rätten till dem trillat mellan stolarna mellan olika myndigheter fler gånger när jag kan räkna. När ens magkänsla slopats under mattan så länge man kan minnas. Och sen när man öppnar en liten kanal till dem, till alla avstängda känslor, överväldigar dem en så de blir svåra att hantera. För de kommer allihopa, i full storm, alla på en gång,,,,
Under lång tid befann vi oss i överlevnads kaos. Vi andades oss igenom dagar och hoppade tornadon runt oss snart skulle vara förbi. Att känna efter för mycket var inte läge. Det fick vänta till sen. Vi granskades, ifrågasattes, utvärderades. Men det fanns inga manualer eller facit för hur man hjälper en familj i "vår sorts " kris. Så de viste inte vad de skulle säg/göra. Men för utredningarnas skull måste allt dokumenteras. Kraven på mig att räcka till, målen de satte för mig att leva upp till, var skyhöga. Det kändes omöjligt. Så att känna under tiden var inte att tänka på. Allt måste gå enligt ett regelverk som inte fanns. Jag skulle luta mig på ett skyddsnät som inte existerade. Att stanna upp och känna efter, vågade jag inte.
Det finns en försvarsmekanism i kroppen för att överleva traumatiska situationer som drabbar en del människor. Den går ut på att kroppen stänger av. Frozen fright. Man ställer sig utanför mentalt, situationen blir overklig och distanserad. Man överlever i situationen och klarar sig tillfälligt . Så gjorde jag. Stängde av, stod ut, bet ihop, tog mig igenom,,,, utan att öppna kanalen till känslorna. För ibland när de kom, innan jag hann stänga av dem, kändes allt så fel. Jag blev tvungen att gå emot min egen instinkt för att det skulle bli rätt enligt någon handläggare. Tvungen att göra tvärt emot vad mitt hjärta sa för att få det resultat någon på maktposition ansåg var rätt. Då gällde det att stänga av fort, fortsätta andas, och hoppas tornadon snart dragit förbi.
Så ibland är det svårt. När min magkänsla sätter igång och pratar, men det inte verkar stämma med hur andra verkar bedömma situationen. När jag känner något är fel men andra runt mig lägger locket på.blir jag osäker. Har min intuition varit avstängd så länge så den felar? Eller är det dags att våga lyssna på den. Har mina reaktioner blivit skeva av all avstängning, så jag bör lita på andras? Eller är mina hur rätt som hellst oavsett vad? Har jag rättat mig så mycket efter andras tycke att jag bara glömt hur jag ska göra för att lyssna på mig själv?
Det är mycket som tar tid att få rätt på efter allt som varit. Många pusselbitar ska på plats. Hellst vill jag ha alla klara på en gång.
Men som alltid,,,
En bit i taget.