I perioder är livet rörigt, drygt och jobbigt. Ständig uppförsbacke. Man stänger av för att stå ut. Överlever istället för att leva. En bra överlevnadsstrategi. Man tar sig framåt, no matter what.
Men gör man det för länge blir det vardag att vara avstängd. Att aldrig riktigt känna efter. Aldrig riktigt uppleva. Bara fortsätta sätta en fot framför den andra och hålla balansen, andas sig igenom dagar.
Jag viste knappt själv att det faktiskt är så jag länge gjort
Men plötsligt dök en gammal väninna upp i mitt liv igen och här plötsligt blåst liv i en del av mig själv jag glömt jag hade. Den delen av mig själv som är kreativ, tycker om att hitta på saker och som vill fylla dagar med liv istället för livet med tid.
Plötsligt inser jag hur mycket jag saknat den biten och hur mycket roligare det faktiskt går att ha.
Tack för att du påminde mig om det. Om att det är dax att börja leva igen. Skapa nya roliga glada minnen som kan överskugga de tråkiga. Det är värt så mycket mer än allt jag en gång förlorade.